Fråga vem som helst som varit verksam inom bostads- och byggsektorn under några decennier och du får samma svar: ”allt tar allt längre tid, till allt högre kostnader och allt som oftast med ett ganska mediokert resultat.” Sedan en tid tillbaka förs en debatt om saken i olika forum.
Vem som punkterade ballongen kan alltid diskuteras men sannolikt spelade Jan Jörnmarks debattinlägg, Den kollapsade staden (Ratio förlag), som kom strax före jul, en viss roll. Jörnmark beskriver med rader av exempel hur lager på lager av förvisso välmenande lagstiftning som miljöbalken, naturresurslagen, plan- och bygglagen tillsammans med statliga riksintressen orsakat ett planeringshaveri som kraftigt fördyrat byggandet, samtidigt som det som byggs blivit mer stereotypt och ointressant.
[ Annons ]
Då och då kan frustrationen anas också på regeringsnivå
Rapporten Det brustna samhällskontraktet (Evidens/ Junistrategi) spinner på samma tråd och konstaterar bostadsbyggandets samhällskostnader nått en tipping point där systemet inte längre förmår att leverera. Under perioden 2012 – 2021, med låga räntor och ökande realinkomster, var det möjligt att vältra över kostnaderna på projekten. I en annan ekonomisk miljö är detta inte längre möjligt med följd att många projekt stannar på ritbordet.
Den som följer artikelserien Kommunalt godtycke, på bostadspolitik.se noterar hur kritiken är på väg att nå stormstyrka. ”I min värld är det här mycket värre än godtycke, det är ett enda stort jävla missbruk av det kommunala planmonopolet”, menar en vd som av hänsyn till företagets affärer vill vara anonym.
Exemplen talar dock för sig själv, med planhandläggaren som krävde hissar för lådcyklar, husen som i bygglovsskedet fick kapas med två våningar, kommunen som mellan markanvisnings- och exploateringsavtal ökar priset på marken med 300 procent, projektet som bytte planhandläggare och blev fördröjt med två år och så vidare. Då och då kan frustrationen anas också på regeringsnivå, som helt nyligen när försvarsminister Pål Jonsson på X frågade sig varför det måste ta tio år att bygga ett nytt regemente i Sverige. Välkommen till verkligheten Pål.
Det krävs ingen djupare analys för att se att systemet är trasigt
Det krävs ingen djupare analys för att se att systemet är trasigt. Det är också uppenbart att det råder en djup förtroendeklyfta mellan byggaktörer och planeringsbyråkrati.
Så vad kan göras? Lär av Finland som i prioriterade frågor effektivt samordnar statens insatser genom så kallad ”fenomenbaserad offentlig förvaltning”. Komplettera arbetet med regelförenklingar genom att införa maximerade handläggningstider i alla led. Gör två tillägg i Plan- och bygglagen, som (1) klargör att den kommunala planeringen ska ske med utgångspunkt från projektets ekonomiska genomförbarhet och (2) att processen ska präglas av måttfullhet, på temat ”good enough is enough”. Återinför dispenssystemet som gör det möjligt för politiken på olika nivåer att finna pragmatiska lösningar där målkonflikter fastnat i svåra låsningar. Ytterst är lösningen politisk. All samhällsplanering kräver ett fungerande institutionellt system. Utmaningen är att få det att fungera effektivt.
