Illustration: Johan Isaksson
Publicerat 14 maj, 2021

I draksåddens land

Många hoppas på en pånyttfödelse för landsbygden. Men räcker corona för att bryta den urbana trenden? En reportagebok om kommunala floppar väcker frågor om glesbygdens villkor.

I förra numret gjorde vi som många andra det senare året. Under rubriken ”Småstadens revansch” blickade vi ut över ett Sverige där pandemin vänt upp och ner på villkoren. När vi väl vant oss vid distansarbete och hemmasittande vill många byta bort pendlingskaos och skyhöga bostadspriser mot ett lättare liv. Mindre orter och landsbygd kommer att blomstra, efter alla år i storstädernas skugga.

[ Annons ]

Frågan är bara: är det sant?

Journalisten Christian Dauns bok Draksådd är en resa genom ett Sverige där framtidshoppet inte är lika självklart. Ett land där alltmer desperata politiker i avfolkningskommuner ser befolkning och skatteunderlag krympa, och arbetstillfällen försvinna.

– Ingången till boken var egentligen att skriva om alla de knasiga projekt som kommuner dragit igång och den humor som finns i deras misslyckande, berättar Christian Daun.

Illustration: Johan Isaksson

Boken är full av sådana exempel, och Christian Daun är inte först med att uppmärksamma dem. Vem har inte hört talas om Dragon Gate, det Kinainspirerade och länge Kinaägda hotellet vars pagodliknande huvudbyggnad och orientaliska murar länge gäckat resenärens fantasi invid E4:an i Älvkarleby. Länge oöppnat som ett monument över kommunalt feltänk. Medeltidens värld skulle göra Götene till centrum för medeltidsturismen i Arnfilmernas fotspår. Besvikna barnfamiljer serverades påstått tidsenligt ”dyvatten” istället för läsk och de kommunala ägarna stod snart med en mångmiljonförlust.

– De här jättefiaskona har något väldigt svenskt över sig. Men ganska snabbt övergick min fascination över till nyfikenhet. Varför sker sånt här? Vad är det för sorts sjuka som gör så många politiker övertygade om att just de ska ”sätta kommunen på kartan”? säger Christian Daun.

Boken blev till något annat. Ett försök att förstå Sverige genom att förstå de kommunala flopparna. Inte bara skratta åt dem.

– Jag försökte att vända på steken. Inte fastna i pekpinnar och förmaningar om att kommunpolitiker ska hålla sig till välfärdens kärna. Istället visa att det handlar om något större. Stad mot land. Om regionalpolitik. Och om att vi måste bestämma oss för hur vi vill ha det i den här frågan.

Liknande frågor ställs i Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen. Peter Wennblad diskuterar med Josefina Syssner, biträdande professor i kulturgeografi vid Linköpings universitet, kring om urbaniseringstrenden är bruten. Det tror hon inte. Möjligtvis kan det gälla ett fåtal kommuner relativt nära de stora arbetsmarknadsregionerna. Men hon är tydlig med att det är makrotrenderna som styr. Mindre kommuner kan inte ensamma vända urbaniseringstrenden:

– Fler företrädare för små och krympande kommuner har börjat ifrågasatta tillväxtparadigmet att varje kommun ska sörja för sin egen tillväxt och utveckling. Det har inom kommunsektorn funnits en tilltro om att bara man anstränger sig lite och sätter kommunen på kartan så kommer fler att flytta hit, säger Josefina Syssner i podden.

Illustration: Johan Isaksson

Turism och att ”hamna på kartan” har ofta blivit (nöd)lösningen för kommuner som stått i skuggan av urbaniseringen och den befolkningsminskning som är andra sidan av myntet. Strax före andra världskriget bodde hälften av svenskarna på landet. Idag bor nästan nio av tio i tätort.

 – En sak som slagit mig är att det nästan aldrig funnits någon plan B, om det inte går som man tänkt sig. Om hela poängen är PR, behöver man ju en plan för om det skulle gå dåligt, säger Christian Daun.

Och dålig PR blir det ofta. Christian Daun talar om en medielogik som ofta går de små, hårdsatsande orterna emot. Alla älskar ju en pösmunk till kommunpolitiker som får se sina hybrisartade visioner rasa samman.

– Den tankefiguren är väldigt tacksam och billig. Lätt att drämma till med den, säger han.

Christian Daun menar att kritiken mot det som framstår som kommunala tokprojekt ofta är hjärtlös och missar den större kontexten. Att det ofta handlar om platser där det kanske inte finns så mycket val. Och ibland lyckas kommuner med att ”sätta sig på kartan”. Ibland närmast slumpartat. Som julbocken i Gävle, som egentligen bara skulle vara stor, men där den årliga nedbränningen blev en publicitetssuccé.

De exempel som verkligen funkar menar Christian Daun ofta är samarbeten mellan kommun och en entreprenör. För goda exempel finns förstås. Is-hotellet i Jukkasjärvi. Akvarellmuseet på Tjörn. Ungefär allting på Österlen.

Pandemin har gjort oss lite mer existentiellt lagda.

I många år sågs flykten från landsbygden som något ofrånkomligt, i grunden rationellt. En del av folkhemsbygget och skapandet av det moderna Sverige. Först på 1970-talet kom de kritiska rösterna och med dem snart en annan politik. Men urbaniseringen har fortsatt. Ofta har man spått att den ska vändas i sin motsats. Som under den ”gröna vågen”. Eller när internet kom på 1990-talet. Flyktingvågen under 2010-talet såg många som en chans för avfolkningsbygderna. Men hittills har den stora vändningen uteblivit. Finns det något som talar för att pandemin ska kunna ändra på det?

– Det kan finnas större fog för optimismen nu än tidigare. Pandemin har gjort oss lite mer existentiellt lagda, mer benägna att fundera över våra liv. Men då tror jag ändå att det främst är orter på kanske en timmes avstånd från de större städerna som kommer gynnas, tror Christian Daun.

Möjligheterna till en ”ny grön våg” dyker upp i rapporten ”Pandemins påverkan på hållbara städer och samhällen”, en undersökning WSP gjort på uppdrag av Rådet för hållbara städer. Här konstateras att it-infrastrukturen är den pusselbit som tidigare saknats.

Men även här tror de flesta intervjuade att pandemin ändå inte blir glesbygdens storskaliga revansch. Detta då pandemin trots allt slagit hårt mot mindre aktörer som oftast finns på mindre orter. Större orter har större aktörer med bättre motståndskraft. Pandemin har heller inte gjort underverk för service, avsaknad av fiberanslutning, bilberoende eller beroende av serviceresor som fortsatt är begränsande faktorer på flera orter.

Ska man få bo var man vill?

I slutet av 1900-talet började den mer aktiva regionalpolitiken träda åt sidan för ett marknadstänkande. Just som Josefina Syssner konstaterar gällde den nu för kommunerna att själva kämpa för sin framtid. Det går också att argumentera för att regionalpolitik strider mot en naturlig demografisk utveckling. Om anledningen till att en viss ort en gång befolkades (som en industri eller ett numera automatiserat vattenkraftverk) försvinner, finns det då anledning för människorna att bo kvar?

– Rent krasst hamnar man i en diskussion om existensberättigande. Ska man få bo var man vill? Även om platsen är helt hopplös? Jag vet inte. Men det är rätt många äldre människor som har varit med och byggt det här landet som bor kvar på avfolkningsorter, är man skyldig dem att låta dem få leva kvar och dö på sin hemort?

Christian Daun ställer frågor, både när man pratar med honom och i sin bok. Egna svar tycker han är svårare.

– Jag vill att andra ska fundera över svaren. Jag har skrivit en bok för att få folk att tänka vidare. Jag är ingen guru eller orakel i de här frågorna.

Statistiskt sett är det ändå ingen mardröm som möter en när man skärskådar folkbokföringen. Under det senaste decenniet har åtta av tio svenska kommuner ökat sitt invånarantal. Av de som fått se sin befolkning minska handlar det i två tredjedelar om en minskning med mindre än fem procent. Bara var tjugonde svensk bor i en avfolkningskommun. Samtidigt finns förstås demografiska och ekonomiska problemen. Högre kostnader och krympande intäkter, och kommunala skattesatser som bara blir högre. De äldre bor kvar, de unga flyttar – lika mycket är det urban norm, som arbetsmarknadsskäl, som leder till avfolkning.

– Det är väl fortfarande så att de unga känner att ska man bli något ska man till storstan. Man kan inte sitta kvar på landet. Men det vore roligt om det ändrades. Det finns ju lite av en motrörelse nu med influencers i mindre kommuner som lyfter livet där.

Det finns orter med tillväxt i hela landet, och avfolkningsorter långt nere i Götaland nära de stora befolkningscentren. Ändå är det lätt att bilden av glesbygden blir schablonartad. Den har till och med sin egen estetik.

– Det är ju en så otroligt tacksam bild. Rullatorer och flagnande fasader. Jag förstår att sådana slentrianbeskrivningar irriterar dem som bor där. Det är så slappt att komma utifrån och göra en så selektiv miljöbeskrivning.

Alla spelberoende vet att det är segt att lägga av när man redan förlorat massor.

Även om draksådd har sin beskärda del av sådana miljöer, finns också det andra med. Christian Daun berättar om eldsjälar. Om lokala partier som startas. Om människor som har andra och kanske sundare prioriteringar i livet. Och om hoppet att vända utvecklingen. Det är utifrån det som vi ska förstå satsningarna som Dragon Gate och Medeltidens värld.

Vissa generella lärdomar tycker Christian Daun det går att dra. Ofta tar kommunen en för stor roll, och får själv sköta saker man inte har kompetens för. Sedan är det ofta prestigen som gör att man fullföljer fiaskot.

– Alla spelberoende vet att det är segt att lägga av när man redan förlorat massor. Många gånger står en kommun inför valet att ge upp. Men de har redan satsat så mycket pengar och prestige.

[ Reportage ]
[ Nyheter ]
[ Krönikor ]