Fastighetstidningens Erik Hörnkvist läser om vad som ska bli en nystart för Skärholmen och upptäcker en förlorad värld. I Skärholmen.
Sensommar 1976. Mamma, pappa och jag står framför disken där man kan välja sitt eget tröjtryck inne på det stora varuhuset i Skärholmen centrum. Beslutet att det skulle stå ERIK med stora blå bokstäver den gula t-shirtens rygg var sedan länge bestämt. Och det var inget litet beslut.
Det handlade inte bara om ett namnbyte, utan början på ett nytt liv. Om mobbarna från dagis skulle ropa Torkel Snorkel skulle jag bara peka på min gula tröja och undrande fråga vem som avsågs.
[ Annons ]
Torkel är alltså mitt dopnamn – bortsett från den lilla detaljen att progressiva föräldrar ej döpte sina barn 1970. Till dig som nu tycker att det vore en jätteskojsig idé att nu börja tilltala mig Torkel vill jag utfärda en liten varning. Det kommer enbart leda till att jag instinktivt börjar avsky dig som en vidrig mobbare. En jättedålig idé med andra ord.
Till dig som hållit fast vid att heta Torkel vill jag säga: Vilket fint namn du har! Jag har funderat på att byta tillbaka. Men det vore nog mest förvirrande för samtliga inblandade. Inte minst för mig.
Men tillbaks till tröjdisken. Just där och då var det viktigaste valet nog vilket tryck jag skulle ha på magen. Jag pekade på två långhåriga mc-killar i väst som red på sina choppers mot solnedgången.
– Hm, eller kanske något annat? sa pappa.
Det blev en svenska flagga. Märk väl: detta utspelas i en tid när svensk flagga på tröja betydde ”Heja Sverige friskt humör, skjortan hänger utanför” och inget som helst annat.
De viktiga valen gjordes i Skärholmen centrum. Inte i det mer närliggande Huddinge Centrum som var på väg att sjunka genom dyn. Det alltså bokstavligen. För varje år som gick tillkom ett trappsteg på de tillfälliga trätrapporna. Att bygga på dybotten kan ha sina nackdelar. Skärholmen var däremot fruktansvärt modernt. Ett flygledartorn övervakade parkeringsplatserna och man åkte på ett rullband utan trappsteg upp till butikerna. För en sexåring var rullband utan trappsteg otroligt modernt. Säkert kunde man dricka milkshakes och kapitalistiska grejer som Coca Cola inne på nån servering. Men riktigt så långt tog vi aldrig ut svängarna.
Andra viktiga val i Skärholmens centrum:
I samma stora varuhus som sexåringen valde sin t-shirt valdes också väggmotiv till vad som snart skulle bli ett tonårsrum. Schklock, shklock, shklock – jag tror alla mina generationskamrater minns ljudet när man bläddrade framåt i affischstället: Abba –häst i skymningsljus – Björn Borg – glad apa med toarulle – Ingemar Stenmark –älg och något omotiverat naket – Abba – airbrushad ihopknycklad Colaburk. Den senare sattes upp med häftmassa på min tonårsvägg (vi har nu passerat 1980 och Coca Cola är inte längre så jättekapitalistiskt).
Ni jämnåriga vet också hur det var att utforska musikhistorien utifrån det begränsade utbudet i Experts skivhörna. Jag hade börjat fatta att det fanns annat än Trackslistan att upptäcka. Jag plockade åt mig James Brown: Live at the Apollo och Pink Floyd: Pipers at the Gates of Dawn. Ypperliga val, men två ganska olika stigar för en femtonåring att vandra. Jag valde dem båda.
Jag tog spruta nummer två i Skärholmens Centrum.
Har då denna trip down memory lane av viktiga val i Skärholmens Centrum det allra minsta att göra med evenemanget Grow’in Skärholmen som handlar inleda ett långsiktigt förändringsarbete av det, enligt initiativtagarna, något skamfilade Skärholmen centrum?
Jo, en hel del vågar jag påstå.
Projektet handlar om att Skärholmen åter ska bli södra Stockholms stadskärna. Man ska ”motverka den felaktiga bild som finns och accelerera den förändringsprocess som är startad och möjliggörs av de stora investeringar som görs i regionen.” Det låter både klokt och viktigt.
Det är stora val som ska göras. Men då vill jag påminna om att de små valen också är viktiga. Det stora kan ske i det lilla.
Jag tror det är så oerhört viktig i en tid när volymen ständigt vrids upp till max. Sverige står i en kamp mellan gott och ont. Och så vidare och så vidare. Tendensen att överdriva för att nå ut kan i längden bli rent obehagligt. Det handlar inte längre om att vi lever i ett system som vi alla är ansvariga att förändra, utan om en metafysisk kamp mellan ogripbara krafter.
Nu lämnade jag Skärholmen centrum för ett tag. Jag ser inga tendenser alls åt det hållet med Grow’in Skärholmen. Det bara väckte gamla minnen till liv och fick mig att vilja påminna om att de små besluten kan vara minst så viktiga. Som att en sexåring ska kunna välja sin t-shirt.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
