Redaktionschefen finner inget annat råd än att dra ett kort ur Oblique Strategies-lådan för att på så ge sig i klinch med en färsk intervju med landets bostadsminister.
….knatter ….knatter …knatter…ploing!
…knatter…
*Lång kvävande tystnad.
Ritsch!
*Utzoomning till ett ihopknycklat papper som missar papperskorg och landar i en växande hög ratade utkast.
Denna klassiska filmscen, som på ett ögonblick förmedlar ”skrivkrampande skribent” till salongen, har tyvärr digitaliserats bort.
[ Annons ]
Men det är precis där jag befunnit mig mentalt under alldeles för lång tid nu. Tyvärr är inte ”command-a, delete” lika effektfullt. Men jag hoppas ni kan se lidandet framför er.
Alltså, vad jag föresatt mig är att skriva en kort kommentar till Fastighetstidningen intervju med bostadsminister Märta Stenevi. Men det går just bara inte. Där finns liksom inget som bjuder upp till dans.
Problemet är helt mitt. Det är inte det minsta fel på intervjun. Bostadsministern lämnar fullt rimliga svar. Men jag hittar inga blottor eller för den delen starka åsikter som jag kan studsa mot. Och det är ju trots allt – jag gissar att hon själv inte håller med det allra minsta – en tämligen administrativ roll hon fått sig tilldelad. Uppdraget består till stora delar att avvakta, och sedan sjösätta, de utredningar som januariavtalet genererat. Ett flertal hon nog mer än gärna förpassat till samma filmiska papperskorg som jag inte lyckas pricka med ännu ett undermåligt utkast.
Desperata stunder kräver desperata åtgärder. Och det är ju trots allt ett tag sen jag åkallade David Bowies ande. Naturligtvis finns en uppsättning av Brian Enos Oblique Strategies-kort att tillgå bland en lätt besatt persons heminridningsutensilier. Detta är alltså en uppsättning kort med syfte att lösa upp kreativa lösningar vid musikaliska blockeringar. Inte sällan funkar de även i andra sammanhang också. Meningen är att den slumpvis valda uppmaningen på kortet ska lösa upp de strukturer man fastnat i och uppmuntra till lateralt tänkande. Eno och Bowie lät ofta korten avgöra. Som när de inte lyckades få låten Boys keep swinging att svänga.
Kortet de slumpvis drog upp ur den lilla lådan löd: Use unqualified people. Varpå bandet bytte instrument med varandra. Svängde det? Ja det svängde!
Tyvärr är jag rädd att Use unqualified people kan gälla även denna text. Kommer det att svänga? Förmodligen inte! På detta hemmakontor finns ingen att byta skrivmaskin med.
Men jag drar ett kort: State the problem in words as clearly as possible.
Har jag inte just gjort det? Nåväl, korten bestämmer.
Trött skribent behöver få ihop en sisådär 3000 tecken och orkar inte lägga manken till för research som kan ge tillräcklig substans i argument för en text som bjuder läsaren på en alternativ ingång till en intervju med Sveriges bostadsminister.
Capish?! Hit med nästa kort! Don´t stress one thing more than another.
Hm… okej… I ett citat uttrycker Märta Stenevi ”att bostäder ska stå i hundra år”. Här upplever jag att vi verkligen måste gå till grunden. Är det verkligen bostadsministerns åsikt att huset hon själv huserar i, Riksdagshuset från 1905, borde rivas. Och anser alltså bostadsministern att det kungliga slottet hade gjort sitt redan 1854. Kommer en utredning att tillsättas? Och varför dra gränsen vid just 100 år?
Går sådär, va? Nytt kort! Repetition is a form of change.
”Vi ska inte ha särskilda områden eller fastigheter där enbart fattiga ska bo”. Så svarar alltså bostadsministern på frågan om Sverige, likt andra länder, ska införa någon form av social housing.
Jag blir inte upprörd, bara lite trött. Märta Stenevi är inte unik. Just som det konstateras i reportaget så har detta länge varit det gängse politikersvaret.
Läser inte bostadsministern Fastighetstidningen? I förra numret kunde hon läsa en intervju där Marika Markovits förklarar hur det är fullt möjligt att lösa social housing på andra sätt.
Jag vill betona att jag inte har någon bestämd uppfattning i frågan. Men jag har min fulla rätt att säga ifrån när den bostadspolitiska debatten tråkar ut mig med argument som helt enkelt måste anses vara överspelade.
(Nu hade jag lite tur och kunde helt enkelt göra en copy/paste från min lilla inledningsspalt i papperstidningen)
Vi fortsätter: Towards the insignificant.
Jag vet inte om det går att styra detta haveri till text mer mot meningslöshetens rand än jag redan förmått. Troligen har ingen orkat ens hit. Så de obetydliga rader som följer är det enbart jag som kommer att läsa. Om ens det.
Nytt kort, nya försök: Emphasize the flaws.
Hela den inkopierade textsnutten ovan består av ju av uppenbara brister? Det vi ser är ett desperat resonemang som enbart bygger på hårklyverier kring begreppet Social housing. Visserligen kan skribenten luta sig mot att Boverket tydliggjort att det inte finns någon definition som pekar på att det måste vare särskilda hus eller områden ”utan social housing är ett internationellt samlingsbegrepp för sinsemellan ganska olika modeller, som tillämpas i olika länder under olika benämningar. ” Men att hänga upp sig på begreppsdefinitioner skapar bara ytterligare låsningar. Jag tror exempelvis att det vore bra att utreda en liknande lösning som den Finska Y-stiftelsen för svensk del. Men genom att ägna sig åt att idogt anmärka hur även en sådan blandad och inkluderande boendeösning går in under samlingsbegreppet social housing skapar bara ytterligare låsningar i debatten. Skribenten är enbart ute efter effekt att själv spegla sig i. Mer konstruktivt hade varit att lyfta allvaret i att vi behöver hitta nya sätt att solidariskt hjälpa människor och intentionen att inte ytterligare spä på segregation.
Sista kortet: Don´t be frightened to display your talents!
Jag tror faktiskt att Märta Stenevi kan göra en god insats som bostadsminister. Läs mer om vad hon vill åstadkomma i vår intervju som du hittar här. Men alla förstår ju vad som skulle kunna uträttas om Stefan Löfven istället hade kallat in en viss redaktör?
Erik Hörnkvist, redaktionschef
