I dag funderar Fastighetstidningens redaktionschef på vad som hänt om Titanias vd faktiskt skrivit den där idéhistoriska avhandlingen.
”Ögonblicken där livet utvecklas annorlunda för att man missar ett tåg och sedan får sparken, eller kanske går på rätt tåg och möter kärleken för livet.”
David Grossman börjar sin intervju med Einar Janson i kontrafaktiska funderingar. Det med referens till filmen Sliding Doors. Einar Janson kunde ha valt en helt annan yrkesbana. Men han fick aldrig doktorandtjänsten i idéhistoria på Stockholms universitet. I stället blev han vd för fastighetsbolaget Titania.
[ Annons ]
Så kan det gå.
Men jag kan inte låta bli att fundera på vad det hade kunnat bli om han fortsatt den akademiska banan. Kanske hade det varit han som doktorerat med avhandlingen En bostad för hemmet: idéhistoriska studier i bostadsfrågan 1889–1929?
Nu gjorde Kerstin Thörn det i stället. (Ska vi vara väldigt petiga med kronologin så hade hon nog redan skrivit den när Einar Janson övervägde en fortsatt karriär inom idéhistoria).
Jag bläddrar (det låter mer akademiskt än det mer korrekta scrollar) i hennes avhandling från 1997 och blir nyfiken. I inledningen skriver hon Kerstin Thörn:
”Den första delen om filantropin syftar till att beskriva hur ansatserna till ett socialt bostadsbyggande formulerades långt innan en kommunal eller statlig bostadspolitik utvecklades.”
Kanske är jag elak, men förmodligen inte ensam, om jag påstår att det finns vissa likheter mellan 1889 och 2023. Behovet av ett socialt bostadsbyggande är stort, och någon egentlig politik på området har vi inte sett på ett tag.
Kerstin Thörn är numera pensionerad från tjänsten på Umeå Universitet, men ändå fullt upptagen med egen forskning. Jag lyckas få en kort pratstund på telefon efter morgonkaffet.
Kan vi lära av historien? Detta är en ständigt omdiskuterad fråga. Givetvis är det en fälla att tro att vi kan kopiera förflutenhetens lösningar, men vi kan lära oss av hur det som då verkade omöjligt blev möjligt.
Kerstin Thörn är tydlig med att Sverige i slutet av 1800-talet var något hel annat än vad det är i dag.
– Det var ett fördemokratiskt samhälle med en tillbakahållen stat som inte hade några större befogenheter än sitt våldsmonopol. Samtidigt hade det skett enorma samhälleliga- och ekonomiska förändringar. Fattigdomen var enorm, människor flyttade in till städerna där de bodde i fruktansvärda ruckel. Detta samtidigt som fattigvårdslagstiftningen var drakonisk, då den utgick från att fattigdom var självförvållad.
Så långt haltar jämförelsen 1889 och 2023 helt uppenbart. Men vi fortsätter.
I takt med att fattigdomen trängde allt närmare den burgna befolkningen växte insikten att den misär allt fler levde i var ohållbar. Men med en svag stat var det i stället filantroper som klev fram och bekostade olika bostadslösningar. Stockholms arbetarhem var en av dessa rörelser som Kerstin Thörn studerat.
Hennes forskning fortsätter framåt. Ganska snart växer det fram krav på ett statligt reformarbete med mer generella åtgärder. I den bostadssociala utredningen 1946 dras det riktlinjer upp för en mer aktiv bostadspolitik. Men även om staten spelade en alltmer aktiv roll var de privata initiativen betydande, i exempelvis Stockholm kunde en framsynt borgmästare som Carl Lindhagen bidra genom en aktiv markpolitik.
Kerstin Thörn värjer sig mot begreppet social housing.
– Se på Grenfell Tower. Så fort det ska göras något för fattiga människor blir det skit, det är som att de inte är värda annat.
Men jag undrar om man ändå inte kan tala om de första filantropiska initiativen som just social housing. Det om man för ett tag släpper den gängse tolkningen att det leder till segregation och är bakvägen till marknadshyra.
– Jo kanske. Men det man gjorde var av oerhört hög kvalitet. Det var ett välfärdssamhälle i miniatyr som skapades.
Vi skulle egentligen bara prata om historien, men Kerstin Thörn kan inte låta bli en jämförelse.
– När man diskuterar dagens problem i de mest utsatta områdena brukar jag säga: Tillsätt en portvakt i varje hus! Det var väldigt vanligt att man jobbade så, att det fanns någon som hela tiden såg till att man höll uppe standarden. Det är ju förnedrande att bo i ett område som ingen bryr sig om, säger Kerstin Thörn.
Men det fanns också moralistiska aspekter i denna framväxande sociala bostadspolitik. Ett pådyvlat skötsamhetsideal. Vid tiden för Kerstin Thörns avhandling var det en tydlig tendens inom forskningen att se allt som disciplinära åtgärder för att kontrollera att arbetarbefolkningen levde efter borgerliga ideal.
– Ja, det där postmodernistiska köret att man inte kan tala om fattigdom, utan bara prata om hur man pratade om fattigdomen. Visst, alla perspektiv kan vara berikande, men fattigdomen var reell för väldigt många. Punkt slut,
Därför är hennes slutats att de allra flesta som drev en tydlig reformagenda gjorde det med ärliga uppsåt.
– Man ville väl och man gjorde det efter de förutsättningar som fanns. Jag önskar att vi kunde se något liknande nu.
Att Kerstin Thörn anser att dagens sociala bostadspolitik lämnar en del övrigt att önska är tydligt. Men när jag berättar om att Stockholms Stadsmission bygger sitt första hyreshus med socialt hållbara bostäder skiner hon upp. Eller det kan jag ju såklart inte se, men det låter så.
– Intressant! Det krävs ju att man prövar nya modeller.
Så vad lärde historien oss? Kanske hade inte 1800-talets filantroper det ultimata svaret på sociala bostadslösningar. Men man prövade olika vägar och utifrån det började man kunna skala upp till mer generella modeller.
Om det hade varit slutsatsen i Einar Jansons kontrafaktiska avhandling får vara osagt.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
