Ett besök på en av Stockholms återvinnginscentraler ger en bra inblick i konsumtionssamhällets baksidor. Köerna av bilar är långa, särskilt på helgerna, och container efter container fylls snabbt av allt det som vi inte längre ser som nödvändigt att äga. Möbler, kläder, cyklar och inte minst gamla köksinredningar som har några år på nacken.
En del ser ut att vara i hyggligt skick och i bekantskapskretsen hör jag historier om fina cyklar som räddats vid containerkanten. En tiotusenkronors racer som bara behövt nya bromsar för att fungera utmärkt. Eller en funkissoffa från 40-talet som fick leva vidare med ett nytt tyg. Slit och släng, ett begrepp som myntades under 60-talet, tycks leva vidare trots att vi under lång tid talat om cirkulär ekonomi.
[ Annons ]
Lagom till Black Friday och julen, denna överkonsumtionens högtidsstund, har RISE försökt att beräkna denna överkonsumtion i pengar, eller för att använda RISES ord: en uppskattning av värdet som går förlorat i den svenska linjära ekonomin.
Utan att gå in på detaljer är metoden att räkna på gapet mellan det ekonomiska värdet av det vi producerar och kostnaden i olika led från råvara till färdig produkt. Då kommer RISE fram till den minst sagt hårresande summan av 600 miljarder kronor per år som liksom ”försvinner” i värde. Störst värdeförlust är varor som kasseras i förtid, alltså det som bland annat hamnar på återvinningen. Resterande är ren överkonsumtion, köp som överstiger verkliga behov eller tillför liten nytta, som en extra bil eller ny mobil.
– Främsta skälet till detta gap är att råvaror är billiga och arbete dyrt. Därför är det lönsamt att producera mer malm, trä och olja för att förädla det och ta ut ett högre pris högre upp i näringskedjan. Det är en obalans i vår ekonomi som gynnar hög materialgenomströmning för relativt låg värdeökning, säger Ann-Charlotte Mellquist forskare och enhetschef på RISE.
[ Annons ]
Att bygga nya hus är som bekant resurskrävande och byggsektorn är värstingen när det kommer till det materiella fotavtrycket, hela 32 procent av Sveriges totala materialanvändning går till byggnation. Enligt RISES beräkningsmodell är kostnaden (eller kanske snarare förlusten) 123 miljarder kronor per år för att vi bor för stort och renoverar i onödan.
– Svenskarnas genomsnittliga boyta är 42 kvadratmeter, vårt antagande är en tillräcklig yta på 35 kvadratmeter. Då har vi i våra beräkningar inte tagit med all underutnyttjad yta i andra bestånd så vår summa är underskattad snarare än överskattad, säger Ann-Charlotte Mellquist.
Nu hör jag grymtningar och invändningar från nationalekonomer som påpekat att hög tillväxt förutsätter att vi konsumerar mer, annars så står vi med högre arbetslöshet och social oro. Och det är väl svårt att se att fler cykelmekaniker, tapetserare och skräddare kan tillföra vår BNP särskilt mycket när det ställs mot hela näringar som lever på att producera nya produkter.
– Jo, så är det, BNP skulle minska om vi ställer om till minskad produktion. Men frågan är om det är rätt sätt att mäta på endast detta sätt om vi ska åstadkomma en hållbar framtid, säger Ann-Charlotte Mellquist.
Nu går denna rapport från RISE inte in på frågan om tillväxt och den levererar inte heller detaljerade förslag på hur politiken kan förändra obalansen i dessa 600 miljarder.
– Det skulle kunna handla om att på olika sätt införa styrmedel mot en mer cirkulär ekonomi, exempelvis skatter, moms, subventioner och upphandlingsregler, säger Ann-Charlotte Mellquist.
Hur bidrar du själv till att minska överkonsumtionen?
– I vår familj har vi som jultradition Secret Sancta med ett enda paket och då ska det helst vara en secondhand produkt. Och det tänket är för min del inte bara under julen utan även resten av året.
