Jag är ingen numerolog men…
… men det är något med siffran i den rapport som Fastighetsägarna Stockholm lanserade i onsdags; 100 idéer för levande bottenvåningar.
[ Annons ]
Det är väldigt många idéer. Kanske hoppfullt att det går att göra så många saker för att skapa ett levande stadsliv. Kanske desperat att man så uppenbart famlar efter verksamheter och besöksanledningar när levande bottenvåningar i framtiden inte kan bara kan skapas av handel.
Någonstans ute i internets tassemarker läser jag att talet 100 betyder oändlig potential, självförsörjning och oberoende. Men jag är som sagt ingen talmystiker, och jag gissar att 100 kanske mest såg bra och jämt ut i titeln. Innan någon får för sig något annat, så är syftet med Fastighetsägarnas rapport mycket jordnära. Helena Olsson, chef stadsutveckling Fastighetsägarna Stockholm, säger att hon hoppas att de konkreta exemplen ska tjäna som handfast inspiration i en stadsutveckling som blir allt mer nödvändig ju närmare lågkonjunkturen kryper på.
Kanske vore det mer konstruktivt om jag istället ägnade uppmärksamhet åt kreativa förslag som att kombinera butik och konsertlokal. Så länge det inte får förödande konsekvenser för artisternas outfit är jag för – tänk exempelvis ett samarbete mellan Thåström och en sportkedja… eller förresten. Jag är jätteför!
Men jag säger som Van Morrison: ”Let your soul and spirit fly. Into the mystic.”
Om man stannat på 99 istället – då hade jag kunnat referera till Guds 99 namn. Ett traditionellt arabiskt uttryck lyder ”Gud har 99 namn och endast kamelen vet det hundrade”.
För jag kan inte komma undan tanken på rapporten som en urban besvärjelse. En stilla bön att städernas gudar ska visa sin ynnest i tider av hotande e-handel, pandemi och makroekonomisk osäkerhet. Jag ska inte lasta rapportförfattarna för att hemfalla till magiskt tänkande. Men jag är övertygad att de, liksom jag, dyrkar stadens väsen och får existentiell ångest av brunpapp på bottenvåningarnas fönster (ett av tipsen är just det – att inte låta stängda skyltfönster smitta av sig till kringliggande lokaler). Vi sätter vårt hopp till att nytt liv ska ingjutas våra städer innan de ekar dystopiskt tomma.
Det slår mig att vi möjligen står inför något helt nytt i vår syn på staden. En ny tes om stadens diskurs, om vi ska vara lite mer högtravande.
Så här: Genom historien har man vid många tillfällen ifrågasatt stadens själva funktion. Antingen som att staden borde vara något helt annat – lite mindre, inte så bullrig eller kanske lite grönare. Men själva staden har man ändå alltid mer eller mindre tagit för given. Den bara pågår att vara.
Men om man tidigare ifrågasatt stadens själva funktion, handlar det nu snarare om att söka en ny funktion för staden. Det är som att man plötsligt blivit varse: här har vi en stad och nu måste vi lista ut vad vi egentligen ska ha den till.
En kanske inte helt solklar spaning. Det är trycklämningsvecka, och då snurrar det rejält i en stackars redaktörs hjärna vill jag lova. Får man ringa en livlina? Jag väljer urbanhistorikern Håkan Forsell.
När jag får tag i honom har han just avslutat en föreläsning om New Town- rörelsen efter andra världskriget.
”Då sa man ju att de gamla städerna kan vi inte använda längre, de har blivit för komplicerade, för sönderbyggda. Så då bygger vi nya istället med de funktioner vi tycker att de ska ha.”
Kanske kan det vara en möjlig mursten i mitt tesbygge?
Vi hoppar tillbaks ännu några år och hittar Carl Lindhagen, Stockholms borgmästare 1903 –1930:
”Han sa uttryckligen att vi måste lämna staden. Att i den här människofientliga miljön kan man ju inte bo längre.”
Lindhagen drev på utvecklingen av de nya trädgårdsstäderna som växte fram i exempelvis Enskede. Vad man tänkte kring den gamla stadskärnan som skulle överges vet vi ju egentligen inte, mer än just att den var fördömd. Kanske såg man stadens själva organism som så självklar att tanken inte ens föresvävade den tiden stadsplanerare. Vi vet att man i alla fall inte skrev rapporter om hur man skulle uppfinna nya funktioner att fylla den med.
”Men de stora städerna i Europa var i alla fall inte nöjda med att bli stora industristäder. Det var något man aktivt ville bli av med och flytta industrin från staden. Man såg snarast ner på de nytillkomna städerna som växt fram enbart utifrån industrin”, säger Håkan Forsell.
Vi kommer nog egentligen inte så mycket längre än så i mitt tesbygge. Men jag tycker mig ana att man aldrig tidigare egentligen behövt famla efter ett idéer att fylla staden med, även om man stundtals önskat att det var ett annat innehåll.
Historikern Håkan Forsell tycker när allt kommer omkring att det är mer intressant att prata i futurum.
”Det känns ju som att våra städer åkt på rätt många snytingar den sista tiden. Och som vi byggt upp våra städer de sista 40 åren så riskerar värdena att värdena att urholkas om vi inget gör.”
Även om han tycker att en del av de 100 idéerna för levande bottenvåningar ”kändes som något ganska desperat som man hittat på lite hipp som happ” så ser han en viktig och intressant tendens i rapporten:
”Det var slående hur ofta man återkom till det lokala. Det kanske är nyckeln till något nytt. Kanske att vi inte längre har tid att tänka läge, läge, läge i förhållande till centrum och periferi. Utan att det blir viktigare hur varje lokalsamhälle kan skapa sina mervärden och att fastighetsägare allt mer måste tänka kring hur man kan uppvärdera de småskaliga miljöerna.”
Om det, för att återvända till mitt tesbygge, blir en funktion som fastighetsägare aktivt kan fylla en stad som riskerar att tömmas på innehåll med, återstår att se.
”Kanske måste det till en rejäl sättning för att något nytt ska kunna ta plats underifrån som ger ny näring åt stadsmiljöerna,” funderar Håkan Forsell.
Och jag? Jag irrar vidare in i gränderna i jakt efter magiska tecken.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
