– I år finns det ett enormt uppdämt behov att träffas, att synas och ta plats på ett sätt man inte kunnat på länge nu, säger Lovise Haj Brade, ordförande RFSL Stockholm. Foto: Johan Bergmark
Publicerat 11 juni, 2021

Slutna rum för en öppen stad

Inför en förhoppningsvis öppnare sommar med stundande Pridefestival pratar vi om behovet av egna rum i staden med RFSL Stockholms ordförande Lovise Haj Brade.

Vi har stämt möte mitt på bron. Även om skälen är rent praktiska, så är det svårt att undgå det symboliska. Det var trots allt inte länge sen som stadens rum helt uteslöt homosexuella. Möten fick ske på platser det viskades om. Just Reimersholmsbron, där RFSL Stockholms ordförande Lovise Haj Brade säger hej i vårsolen, var kanske inte en frekvent mötesplats.

[ Annons ]

Långholmens centralfängelse, som påminner om vad som kunde hända om man blev påkommen, ligger kanske lite väl nära. Homosexuella handlingar var olagliga fram till 1944, och först 1979 försvann sjukdomsstämplen. Men tider och attityder förändras som väl är.

– Nu är bergen där borta ett välkänt ställe för cruising, säger Lovise Haj Brade och pekar bort mot vad som numera är ett populärt vandrarhem.

Fast för många är detta ändå en okänd värld. Så det är bäst att vi förklarar. ”Cruising” kan, om man så vill, ses som en kvarleva från förbudstiden. Det är alltså en term som beskriver homosexuella mäns sökande efter sex på allmänna platser.

– Alla i vår community bär på en känsla av att hela tiden vara tvungna att tänka på sin trygghet, säger RFSLs ordförande Lovise Haj Brade. Foto: Johan Bergmark

Vi tar en promenerad bort mot Tantolunden, där Pridefestivalen hölls under flera år. Vi ska prata om hur stadsutveckling kan bli mer för alla. Men också om hur krav på öppenhet faktiskt kan krympa andras rum. Det visar sig också att Lovise Haj Brade har med sig tips på mycket konkreta behov av fastighetsutveckling.

Men vi börjar såklart i den numera obligatoriska frågan: hur har det varit under pandemin?

– Det har såklart, som precis för alla andra, varit jobbigt att inte kunna träffas. Men de som redan är utsatta i samhället har blivit än mer utsatta under pandemin. Även om många vant sig vid digitala kontakter, så är det många av de som hör av sig till oss som berättar om ensamhet och utsatthet, säger Lovise Haj Brade.

Man vill kunna känna att man kan ragga på folk utan att de ska bli arga och kränkta.

Att komma ut som homosexuell är för många en svår process i sig. Där är också behovet av en fysisk plats för möten enormt betydelsefull.

– Det är så viktigt att det finns ställen där man vet att man är i majoritet och kan känna sig trygg i att kunna utrycka sig på det sätt som känns rätt för en själv, säger Lovise.

Också av rent praktiska skäl.

– Man vill kunna känna att man kan ragga på folk utan att de ska bli arga och kränkta. Så det finns ett stort behov av den typen av platser som man vet att man kan gå till.

– Många av de som hör av sig till oss som berättar om ensamhet och utsatthet, säger Lovise Haj Brade. Foto: Johan Bergmark

Även om samhället i stort blivit mer tolerant menar Lovise att det de senaste åren försvunnit allt fler queera ställen. Ett exempel är hbtqfritidshänget Egalia i Skärholmen. Region Stockholm har dragit tillbaka verksamhetsbidraget och i april tog den privata donation de gått runt på slut. Kanske säger det något om behovet att man inte skriver ut sin adress på hemsidan och inte skyltar upp var man håller till. Samhället har blivit allt mer polariserat. För samtidigt som regnbågsflaggor dyker upp i allt fler sammanhang, så hårdnar attityden hos andra. Brå publicerar statistik över polisanmälningar med identifierade hatbrottsmotiv vartannat år. De senaste siffrorna är från 2018. Sexuell läggning identifierades som motiv i elva procent av anmälningarna och ökningen från 2016 är tydlig.

– Det var inte så länge det dök upp en man med yxa på RFSL:s Stockholmskontor, säger Lovise i ett snarast vardagligt tonläge.

Hon fortsätter:

– Alla i vår community bär på en känsla av att hela tiden vara tvungen att tänka på sin trygghet på ett sätt som de flesta slipper. Det måste vi tänka på hela tiden när vi planerar vår verksamhet, konstaterar Lovise.

Därför har Prideveckan varit så viktig. ”En katarsis”, säger Lovise.

– För många innebar det att det åtminstone fanns en vecka med möjlighet att träffa likasinnade. I år finns det ett enormt uppdämt behov att träffas, att synas och ta plats på ett sätt man inte kunnat på länge nu.

I skrivande stund börjar programmet för årets Pridefestival att ta form. Precis som med allt annat handlar det kanske till största del om restriktionerna tillåter verkliga möten, eller om det mesta måste ske digitalt. Men i Stockholm kommer man i alla fall att ha Södra teatern som scen och streama utvalda delar av programmet på Mosebacke terrass. Man hoppas också kunna hitta ett samarbete med Stockholm stad för att kunna ta plats i det offentliga rummet.

Samtidigt som det finns ett stort behov av att manifestera sin existens, finns det också ett behov av att hitta egna rum i staden.

Det händer något när de som representerar majoriteten kliver in i ett rum.

Safe spaces, separatistiska rum, slutna rum eller vad man väljer att kalla det är en ofta infekterad fråga. Lovise säger att det inte alltid är lätt att nå förståelse hos allmänheten. Det kan handla om transseparatistiska caféer, en klubb bara för lesbiska kvinnor, särskilda samtalsgrupper för föräldrar till barn som just kommit ut, en bögbokklubb eller klubbar som vänder sig till den med en specifik läggning. Gemensamt är alltså att man de facto medvetet stänger ute andra.

– Ja, så är det faktiskt. Det finns ett behov av att kunna ha egna rum. För det händer något när de som representerar majoriteten kliver in i ett rum. Även om det sker med öppen attityd så är det så lätt att någon annan än målgruppen tar över.

Ett turistande i subkulturer – som när Pride-festivalen för några år sedan hölls i Kungsträdgården. Parollen var att det skulle vara öppet för alla att dela Pride-upplevelsen. Från hbtq-håll kom det kritik att det blev mer som en vattenfestival med stänk av rosa.

– Känslan var att det satt folk och tittade på en som turister i gay-land. Då kändes det inte som mitt rum längre, säger Lovise.

Separatistiska metoder, som även finns inom feministiska och antirasistiska rörelser, är känsliga då de utmanar vår demokratiska självbild. Lovise konstaterar att det ofta krockar med gemene mans uppfattning om jämställdhet och likabehandling.

– Man tycker att man är så schysst och då har rätt att vara med överallt. ”Jag är ju inte homofob, varför ska jag uteslutas?”

Men Lovise önskar att det fanns större acceptans för behovet av verkliga fysiska sådana rum. För de börjar försvinna.

Lovise Haj Brade önskar att det fanns större acceptans hos alla i samhället för behovet av verkliga fysiska separatistiska rum. Foto: Johan Bergmark

Vi har lämnat gångstråket med koloniträdgårdsodlare, hänförda över blommor och bin framför sina små stugor, och sneddar mot parkleken. Lite väl bryskt styr jag våra steg bort från klättrande och klängande barn. Överdrivet självmedveten skyndar jag mig att förklara att det bara är för att inte få med en massa stoj och stök på inspelningen av vårt samtal. En vill ju inte att hon ska tro att jag moraliserar över att vi pratar om gayporrställen och bastuklubbar mitt bland oskyldiga små öron. Men det är ju så med dessa frågor. I ivern att inte verka fördömande är det ack så lätt att istället för att prata om problem som måste lösas väva in allt i ett rosa skimmer.

Vi talar om Stockholm under 80- och 90-talet. En betydligt mer homofob stad, de få ställen som tydligt vände sig till homosexuella låg i mörka gränder. Skillnaden är markant mot nu när det sitter regnbågsflaggor på var och vartannat ställe.

– Det finns en stor diskussion kring detta. För å ena sidan är det såklart en oerhört positiv utveckling. Det är såklart ingen som önskar att det ska bli homofobt igen. Men det händer också något när man går från att Vara föraktade, till att bli omhuldade av majoritetssamhället. Jag tror att det fanns en annan form av gemenskap som försvunnit i kramandet.

Lovise jämför med Köpenhamn där hon har sina rötter. Där krävs inte samma formalitet för att ta egen plats i stadsrummet.

– Där är det mer att man bara claimar en plats och kör.

Men den svenska formaliteten behöver inte alltid vara av ondo.

– Man kanske inte ockuperar ett hus och startar äldreboende.

För där ser hon ett minst lika stort behov av egna rum – och en uppgift för fastighetsutvecklare.

– En viktig fråga som RFSL driver är att skapa olika typer av boenden för hbtq-personer. Det finns ett äldreboende i Stockholm. Men det finns också behov av boendelösningar för andra sätt att bilda familj och så vidare.

Det handlar om att få vara bland folk som förstår hur ens liv kan ha sett ut.

Men jag blandar inte in mina sexuella preferenser i mitt boendeval, varför ska ni?

Lovise skrattar åt min återigen långa ursäkt till att ställa en dum journalistfråga (vilket man ibland bör göra eftersom svaret är mer intressant än att glänsa med egen klokskap).

– Det är ju inte bara sexuell läggning. Det är gemenskap, ett större sammanhang. Det handlar om att få vara bland folk som förstår hur ens liv kan ha sett ut. Många äldre har upplevt grov homofobi hela livet. Då är det för jobbigt att behöva komma ut igen inför sin hemtjänst.

Även om vi kommit långt så är det ännu en bit kvar tills vi kan anse behovet av egna rum i staden som överspelat.

[ Reportage ]
[ Nyheter ]
[ Krönikor ]