Runt jul bestämde sig regeringen för att lägga ner flera pågående utredningar. Bostadsminister Andreas Carlson (KD) har fimpat ett gäng. Uppenbarligen så pass många att det i plenisalen ibland uppstår något slags kvantmekaniskt Schrödingers katt-tillstånd. Som när Markus Kallifatides (S) gick till skarp kritik mot beslutet att lägga ner Boendesegregationsutredningen, Utredningen om att motverka social dumping och utredningen Ordning och reda på hyresbostadsmarknaden. Då hördes ett svagt morrande inifrån departementslådan. Huvudsekreteraren gjorde tydligt att Ordning och reda på hyresbostadsmarknaden ska det minsann bli; åtminstone är utredningen fortfarande vid liv.
Att utredningar läggs ner, när politiken bestämt sig för att dra åt ett annat håll, är i sin ordning. Men det innebär samtidigt att i regel mycket kompetenta personer lagt ner tid och möda till ingen nytta. Mindre ideologiskt obstinat hade varit att klura ihop ett tilläggsdirektiv.
[ Annons ]
Ibland kan orsaken till nedläggningsbeslut te sig märklig. Sara Dambers, grundare av antimobbningsorganisationen Friends, direktiv var att ”analysera den öppna fritidsverksamheten för ungdomar med syftet att identifiera hur den kan utvecklas för att bli en mer tillgänglig och jämlik verksamhet med hög kvalitet. Därtill ska utredaren särskilt analysera om den öppna fritidsverksamheten för ungdomar kan inkluderas i det övergripande brotts och våldsförebyggande arbetet.”
Det handlar ju på många sätt att säkra effekten av nedlagda skattepengar. Jag har lite svårt att se vad ett borgerligt paradigmskifte kan ha emot det.
I veckan hade Sara Damber den goda smaken att inte förklara att regeringen gjort knas när de spolade henne. Utan hon redogjorde redigt på DN Debatt för de slutsatser utredningen trots allt hunnit göra. Eller som hon själv uppmanar: ”Sluta vuxengissa om fritidsgårdarnas betydelse”.
Eftersom jag inte lyckas hitta någon motivering till att utredningen lades ner ringer jag upp henne. Det skäl hon fått är att regeringen i stället vill prioritera sin satsning på fritidskort som ska ge unga bättre möjlighet att delta i idrotts- och föreningslivet. Det är visserligen en god jämlikhetssatsning. Men som Sara Damber påpekar:
– De unga som kommer att utnyttja kortet mest är de vars föräldrar redan kan navigera i systemen. Det hade ju varit bra att se till att fritidsgårdspersonal kunde hjälpa dem som inte vet hur de ska nyttja sina fritidskort.
Kanske är det inte comme-il-faut att vurma för fritidsgårdsverksamhet när rådande narrativ är den om relationen mellan kriminella och fritidsgårdar. Och det är i sanning en sur soppa som bubblar i Botkyrka just nu. Och det är inte tu tal om att om fritidsgården används som rekryteringsbas åt gängkriminella så är det bara att stänga.
Men Sara Damber redogör för siffror: I områden med stora socioekonomiska utmaningar är det 9 procent av tjejerna och 13 procent av killarna som besöker den öppna fritidsverksamheten. Det till skillnad mot rikssnittet på 3 respektive 5 procent. Det är relationen mellan olika områden som är intressant. Själva siffrorna är med all sannolikhet betydligt högre. Av någon anledning har statistiken fokuserat på spannet 16–25 år. Men det är mellan 13–15 år som flest (nu vuxengissar jag) besöker fritidsgården. Det är också då den är så viktig.
Det hela gör mig bekymrad. Risken är att en stor del av ansvaret nu hamnar på fastighetsbolag som kämpar på i utsatta områden. Att bolagen har förmåga att göra strålande insatser för ungdomar har jag sett på plats flera gånger. Men man kan aldrig ersätta det viktiga rum som fritidsgården är för väldigt många.
Kanske drar jag för stora växlar, det är en utredning som regeringen lagt ner – inte ett besked om att stänga alla landets fritidsgårdar.
– Men vi såg framför oss ett stort kunskapslyft där man skulle jobba kring fritidsledarrollen som är ganska odefinierad idag, säger Sara Damber.
Det hade som sagt varit utmärkt att se till att de skattepengar som läggs på fritidsverksamheten verkligen ger nytta.
Hon berättar att hon under sin korta tid som utredare mött många fördomar och gamla bilder av vad en fritidsgård är. Så att komma dragandes med en fritidsgårdscen från 1984 (mitt, inte Orwells) vore mest tramsigt. För övrigt var väl det mest kriminella som kunde ske på Snättringegårn att dra ett par varv i villakvarteren på Tompas trimmade moppe. Men låt mig bara kort rikta en hälsning till Huddinge kommuns pensionerade fritidspedagoger: Tack, jag vet inte riktigt vem jag blivit om det inte var för er!
Fast vet ni vad som är än fånigare än att vuxengissa om fritidsgårdarnas betydelse?
Det är – vilket jag hör min inre generationskamrat göra just nu – att förställa rösten och dra det trötta försöket till skämt: ”Men vafan, vi har ju ingen lokal”.
Det är väl ungefär 135 år sedan som Lorrygänget gjorde sketchen. Kanske var det skoj då, jag minns inte. Och de är nu sällan så att fritidsgården står i vägen för polisens framryckning. Så när en trött gammal sketch plockas fram som ett hårdare-tag-argument – äh, lägg ägg va!
Erik Hörnkvist, redaktionschef
