I söndags packade vi ihop de resurser av förstärkningsplagg, sovsäckar och termosar som hushållet förmådde frambringa (säg inte nåt till MSB om att vår krisberedskap för stunden är undermålig). Valborg närmar sig och i Uppsala inleddes firandet redan denna vecka i ren kö-eufori. Dotter har nu meddelat att hon överlevt vinterns revansch och lyckats sno åt sig en av de åtråvärda festbiljetterna.
Själva kastades jag ner längs minnenas aveny, till en tid av underbart köande.
[ Annons ]
Åttiotalet var arenarockens tid. Ville man vara med var det bara att infoga sig i kön. Eller infoga… köandet gav rocken både mål och mening.
För att förstärka kö-upplevelsen till de hägrande U2-biljetterna inne på Svala & Söderlund hade man svept in Hötorget i bistert irländskt snöglopp. Vi snodde plastsäckar inne på McDonalds för att skydda sovsäckarna mot den värsta vätan. Två äldre damer stannade till utanför butiksentrén där vi sökt skydd. ”Vad gör alla människorna mitt ute i mörka natten”, ville de veta. Min tillfälliga vän i det självorganiserade lokala kösamhället sneglade bort mot nyöppnade Cityakuten och drog en historia att vi tvingades köa för att testa oss för ”a big disease with a little name”.
”Stackars människor”, sa damerna.
[ Annons ]
Futuristisk samhällskritik, säger jag.
När Prince så kom för att berätta om tidens tecken förvandlades kön utanför Skivfönstret i stället till ett Minneapolisiskt funk-party. Nu var det i stället en kamp om tillgången på batterier för att inte bergsprängarna skulle dö.
Futuristisk infrastrukturplanering, säger jag.
Jag missade tyvärr pandemitidens kö-revivial, om man inte räknar det digitala kö-klickandet för pass och spruta. För i tider av ögonblicklig belöning kan kön bli en välbehövlig övning i mindfulness.
Att vi svenskar skulle ha en särskild talang för att stå i kö är en myt. Möjligen är det vår självgodhet som är unik – att det bara är vi som kommit tillräckligt långt civilisationsutvecklingen för att styra upp en korrekt kö. Men aldrig att vi är nöjda med att köa. Möjligtvis att några av oss hittar en anledning till social interaktion kring hur uselt arrangerat allting är. Men inte mer än så.
Det är naturligtvis japanen som är köns zen-mästare. I den japanska kulturen finns begreppet gaman, som lite halvdant kan översättas till tolerans, tålamod, uthållighet och självkontroll. Man accepterar att kön finns där och att det kommer ta tid.
Det slutgiltiga beviset på vår kö-inkompetens hittar vi i kön till bardisken. Eller kön? Här regredierar svensken till neandertalsmänniska (eller det vet jag ingenting om, det är fullt möjligt att man hade ett fullt utvecklat kösystem nere i Neanderdalen). Blicken fokuserad, armbågarna vässade och den som hasplar ur sig en-stor-stark innan mig får räkna med en gruvlig hämnd i garderobskön. Det till skillnad mot länder med mer kö-finess, där man håller reda på vilka som anlände till bardisken först och säger artigt till om bartendern häller upp ens stora stark före den som står på tur. Vi må vara bra på att stå på rad, men rätt usla på att köa.
Några köer är vi fenomenalt duktiga på. Bostadskön är vi fantastiskt duktiga på att stå i. Den person som relativt nyligen flyttade in i en trea i centrala Vasastan ställde sig i kön ungefär samtidigt som Olof Palme sköts.
Å andra sidan är det kanske tveksamt om det verkligen kan definieras som köande – om vi med kö menar en något sådär hyfsat rättvis fördelning efter tid. Att det investerats tid är otvetydigt. Men knappast rättvist, då man får förmoda att det är en hyfsat socioekonomiskt stark person som bidat sin tid i ett ägt boende som ökat i värde med en icke oansenlig summa under kötiden.
Hur mycket man än vill att hyresreglering ska skapa mer blandade bostadsområden, så blir utfallet det motsatta. Fredrik Kopsch och Timbro belyser i rapporten ”Hyresreglering för höginkomsttagare” hur kötid gynnar höginkomsttagare. Inte helt oväntat menar det att lösningen är fri hyressättning och föreslår att omvandla Östermalm till försöksverkstad. Genom ett lokalt undantag med fri hyressättning räknar de fram att 13 000 hyresrätter då görs tillgängliga för människor som i dag inte kan hitta en bostad i Stockholm.
Praktiskt genomfört? Det vet jag inte om de tror själva. Möjligen att det är ett intressant excel-experiment. Dessutom är ju köandet civiliserat. Om än inte i 37 år.
Jag tror inte att det är tid för de enkla svaren längre. Situationen är komplex och vi behöver både marknad och strikt reglering – samtidigt.
Vi lägger just handen på nästa nummer av Fastighetstidningen. Där kan jag utlova flera texter som kanske inte har genererat de fetaste rubrikerna. Men flera av de intervjuade och krönikörer bjuder på just den sortens prövande argumentation som jag så gärna ställer mig i kö för.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
