Kanske går det fortfarande att hitta kungsängslilja hos floristen. Den jag ställde i fönstret för några veckor sen klarade sig inte så länge. Men vi fick ändå en fin stund tillsammans. Den påminde om att jag snart kommer att se de första spröda blomskotten skjuta upp i det vilda ute på Rådmansö. Sen kommer Adam och Eva, blåsipporna, och så exploderar snart vildapelns rosavita fyrverkeri.
Men kungsängsliljan är min absoluta favorit. Unik i växtvärlden med sina nickande, klockformade, bavariskt mönstrade blommor. Men jag vet inte om jag skulle välja den som kontorsblomma.
[ Annons ]
Det var igår, på invigningen av Samverket – ”Sveriges första innovationsarena för offentlig sektor” – som jag introducerades för kontorsblomman. Idén är väldigt fin. Här hade medarbetarna uppmanats att ta med sig en egen blomma, som symbol för hur man ska blomstra och växa tillsammans på coworkingkontoret.
Om någon känner sig lite vissen, och därför inte kan komma in till kontoret och vattna, är det upp till arbetskamraterna att hålla sin kollega vid liv. Ja, eller jobbarkompisens kontorsblomma åtminstone.
Men det ställer en också inför svåra botaniska val. Ska man försöka kommunicera sin kontorsnärvaro på blomsterspråket? Hundkex – jag är din slav – kan möjligen uppfattas som en väl överdriven lojalitetsförklaring till arbetsgivaren. Ljung – du är otacksam – en subtil hint inför stundande lönesamtal. Vallmo – du är mig för sömnig – ett tydligt statement att man är redo för nya arbetsuppgifter.
[ Annons ]
Eller handlar det mer om att markera sin individualitet i det stora kollektivet? Kanske en kaktus av släktet Selenicereus Wittii? En av de mest svårfångade växterna på vår planet eftersom dess blommor bara blommar en gång om året i 2–3 timmar. Sker det under kontorstid kommer ingen att undgå ens närvaro.
Det var egentligen först vid besöket på Samverket som det slog mig hur det som just nu sker på våra kontor kan vara den mest kollektivistiska rörelse sedan man samlades runt linsgrytorna på 70-talet.
I presentationstalen var det tydligt. En snabb titt i mina anteckningar: ”den kollektiva intelligensen”, ”samtalet”, ”gruppen”, ”involvera”… presentationen var sprängfylld av kollektiva värdeord. Den tydligaste samfälliga manifestationen är väl lägerelden. Centralt placerad i kontorslandskapet lyser den digitala brasan omgiven av bänkar. En tydligare önskan om att återvända till stammens ursprung och det goda samtalet står knappast att finna 2022.
Allt detta är utmärkt! Jag vill ju vara en del av kollektivets kraft.
Men jag kan inte helt gruppkrama bort att det fortfarande finns en del av min individualitet som vill vara lite motvalls. Därför griper jag tag i vedträt – det är vad man gör om man begär ordet vid ”lägerelden” – och frågar lite diskret: har vi helt glömt bort individen?
Ingenstans på det nya kontoret ser jag spår av någons helt egna individuella uttryck. Det ska sägas att det är alldeles nyöppnat, men jag tror inte att det någonstans kommer sitta bilder på älsklingshunden, tecknade huvudfotingar eller klistermärket som stöttar hockeylaget från hemorten.
Eller kommer vi hitta andra sätt att uttrycka vår särprägel på det nya kontoret? En mer flamboyant klädstil, en uppseendeväckande frisyr eller det ultimata valet av kontorsblomma?
Jag vet inte vad det gör med oss. Kanske är det tipptopp att kontoret blir en plats enbart för kollektivet? Kanske räcker det att manifestera sin personlighet i samverkan? Kanske mår vi bättre av att hemmet blir en tydligare plats för jaget?
Jag gör bara en diskret liten notering i vårt kollektiva minne. Och kanske också att jag i rustar för en motrörelse som tejpar upp fotografier på barn och barnbarn, näpna som små kungsängsliljor, på hemliga platser i kontorshubbarna.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
