Debutboken Blir du ledsen om jag dör? blev både en kritiker– och läsarsuccé. Nu är Nicolas Lunabba aktuell med uppföljaren, med titel snodd från Ivar-Lo Johansson, som även den vill ge en röst åt samhällets mest utsatta.
Du, den där telefonen …
– Ja, den är på ljudlös!
[ Annons ]
Det var inte alls menat som en ohövlig uppmaning att inte störa min intervjutid. Det bara slog mig hur ofta just den telefonen plingar till i Nicolas Lunabbas böcker med ännu ett meddelande om att en skjutning skett. Oftast följd av ångestladdade försök att ta reda på vem i hans närhet som är inblandad denna gång – mördare eller mördad.
Nicolas Lunabba lägger ner telefonen på hörnbordet inne på restaurangen där han föreslagit att vi ska ses.
– Du vet Elijah i boken? Det här var det första stället vi åt på och det har varit många långa samtal med honom här, säger Nicolas Lunabba.
Det är basketspelaren Elijah Clarance han pratar om. I dag proffs i Riga efter att ha spelat i USA och i det svenska basketlandslaget. I kritikerhyllade Blir du ledsen om jag dör? berättas historien om en strulig kille med trasslig bakgrund, och med gängkriminaliteten bara runt hörnet. Nicolas Lunabba tar sig an honom och erbjuder en madrass i vardagsrummet.
En stor del av boken utspelas i området här runt Triangeln i Malmö. Dock nämns aldrig denna ganska oansenliga italienska källarkrog. Nicolas Lunabba har ändrat en del i både geografi och kronologi för att skydda människor i sin närhet. I detta fall kanske han bara ville hålla stamkrogen för sig själv. Förståeligt. Min Strozzapreti ai carciofi (färsk pasta med kronärtskocka) är perfekt.
Jag har ju delvis jobbat med detta sedan 2004. Min känsla är att det var då gangstermorden började på riktigt här.
Jag blir förvånad när Nicolas Lunabba ber om en barnportion av samma rätt. Även han en gång basketspelare på elitnivå, och det ser ut som att han fortfarande håller god träningsdisciplin.
– Men så en tonfisksallad också, tack!
Jag konstaterar att det kändes nästan märkligt att åka till Malmö denna gång. Så ofta har det varit för att skildra en utsatt stad. Men nu är det jag som kommer från den våldsdrabbade huvudstaden.
– Jag har ju delvis jobbat med detta sedan 2004. Min känsla är att det var då gangstermorden började på riktigt här, och sedan har det gått i vågor. Från vårt perspektiv handlar det om hur folk har börjat ta kontroll över områdena. Man har organiserat sig, hyrt lokaler och samarbetar med kommunen för att stärka sin situation.
Men det går som sagt i vågor. Dagen efter skadas en man svårt i en skjutning vid köpcentret Mobilia.
Organisationen Helamalmö, som Nicolas Lunabba var med och startade 2004, syftade från början till att ge de unga en meningsfull fritid genom basket. I dag finns organisationen i flera stadsdelar och jobbar brett för att motverka fattigdom och kriminalitet.
Har man läst Nicolas Lunabba så vet man att han lever lika mycket i litteraturen som på gatan. Han använder flera gånger Bertolt Brechts bevingade ord ”Först kommer maten, sedan kommer moralen”. Det är också ledord för Helamalmö som bland annat serverar runt 5 000 gratis måltider per månad i Nydala.
– Det är få som förstår vilket land vi lever i, vilka klyftor som finns.
Därför är det nu som att vi befinner oss i en perfekt storm som slår oerhört hårt mot de som bor i områdena.
Men efter att ha drabbats av upprepade inbrott i lokalerna och allt snålare bidrag så blöder Helamalmö.
– Jag pratade med en polis häromdagen, som sa att det tydligt märks hur det slår hårt mot de som bor i de utsatta områdena. Att det är en stor riskfaktor för hela staden när vi, och andra som arbetar socialt, inte längre kan jobba som vi gjorde tidigare.
Nicolas Lunabba markerar en paus.
– Du måste förstå …
Flera gånger under vårt samtal tar han sats för att budskapet verkligen ska gå fram. Det handlar inte bara om en enskild organisations problem.
– Det här är i linje med det samhälle vi rör oss mot, där välfärden urholkas, där fler och fler vitala funktioner försvinner från områdena. Då blir vi ännu viktigare och allt fler söker sig till oss. Därför är det som att vi just nu befinner oss i en perfekt storm som slår oerhört hårt mot de som bor i områdena.
Statistik från Eurostat visar att år 2022 riskerade 24,7 procent av barnen (under 18 år) i EU att drabbas av fattigdom eller social utestängning. Sverige presterar visserligen bättre än EU-medel (19,9 procent av barnen) men vi är inte längre på topp tio i Europa (13 plats) och är sämst i Norden.
– Att en ung människa mördas är det absolut värsta som kan hända. Vi kan prata om offer och förövare. Så gott som alla är män och de är rädda. Men de har vuxit upp på en plats där de berövats sina möjligheter att skapa ett fullvärdigt liv. Skapar vi de sammanhangen så är det bara en tidsfråga innan det leder till våld och mord.
Nicolas Lunabba ser det som den yttersta konsekvensen av att den socioekonomiska standarden förvärrats över decennier.
– I dagens navelskådande debatt måste vi börja lägga ansvar på dem som har mest makt, pengar och inflytande – för de har också det största ansvaret, säger Nicolas Lunabba.
Därför är det frustrerande just nu när vi vet hur vi kan stävja det värsta, hur det faktiskt går att styra ungarna åt rätt håll.
När själva intervjun egentligen är över kommer vi in på ett långt samtal om svårigheten att tala om bakgrund och orsak till dagens gängbrottslighet. Hur ett resonemang om våldets grogrund så lätt omtolkas till försvar eller passivitet inför övervidriga handlingar. Nicolas Lunabbas senaste bok, Dagbok från 20-talet, kretsar mycket kring språkets begränsningar att beskriva våld och utsatthet.
I det offentliga samtalet finns det ett närmast akademiskt förhållningssätt, ett kyligt utifrånperspektiv. Men att låta de som utsatt andra för våld, eller har utsatts för det, få berätta är svårt utan att det blir macho eller tolkas som ett försvar. Flera gånger betonar han att han inget har till övers för de äldre kriminella som beställer morden. Utan han talar om de unga som fortfarande går att nå.
– Därför är det frustrerande just nu när vi vet hur vi kan stävja det värsta, hur det faktiskt går att styra ungarna åt rätt håll. Vi hade tagit fram en modell som bevisligen fungerar. Nu kan de inte dumpa oss – trodde vi.
Nicolas Lunabba syftar inte enbart på uteblivna bidrag. I Nydala, där Helamalmö verkar, visar kommunens mätningar att tryggheten ökat.
– Fast i Sverige hör jag inte längre det samtalet. Men i morgon kommer USA:s ambassad till våra lokaler för tredje gången för att prata om de metoder vi använder.
Nicolas Lunabba utesluter inte att repressiva åtgärder är nödvändiga för att stävja våldsvågen. Men han varnar för de svallvågor av hopplöshet och känslor av bristande förtroende det också för med sig. Risken är att det uppfattas som en kollektiv bestraffning som förstör det sociala kitt som förhoppningsvis trots allt finns.
– Vi är i första hand här för att människor ska få det bättre, inte för att jobba mot kriminella. Även om vi gör det som en konsekvens av samhällsutvecklingen. Men varje dag förflyttas fokus från det konstruktiva samtalet. Populismen frodas och det saknas starka motröster, eller media som nyanserar. Och nu när jag pratar med Fastighetstidningen så handlar det också mest om kriminalitet.
Vi märker att fler och fler inom näringslivet vill ta ansvar.
Så låt oss i stället prata om vägen framåt. Vill du se ett ökat samarbete med näringsliv och inte minst de fastighetsbolag som är verksamma i områdena?
– Ja, vi märker att fler och fler inom näringslivet vill ta ansvar. Dels för att man vill vara en del av förändringen. Dels för att man inser att dagens utveckling är dålig för businessen.
Men det är inte oproblematiskt, menar Nicolas Lunabba. Även om han ser en förändrad attityd så upplever han att alltför många företag vill diktera egna villkor.
– Man kommer till oss och vill jobba med läxhjälp. Det kan såklart vara lovvärt, men vi tvingas säga att ungarna på den här skolan inte ens har läxor. Min erfarenhet är att denna typ av insatser aldrig kan vara toppstyrda. Men tyvärr saknar oftast de som har mest makt att påverka i områdena denna förankring. I Helamalmö utgår vi från vad de boende önskar, involverar dem i arbetet och bygger vidare på det. De skapar också en motmakt gentemot andra offentliga aktörer.
Även om han lägger ansvaret på ett samhälle som dragit sig undan från områdena så hyser han inget större hopp att någon ska dyka upp som en räddare. Nicolas Lunabba talar gärna om en folkrörelse underifrån, en kollektiv kamp för bättre villkor. Och i sina böcker gör han det gärna med passningar till litterära husgudar som Stig Dagerman och Vilhelm Moberg. Titeln Dagbok från 20-talet är ett direkt lån från Ivar-Lo Johanssons skildring av klassamhället för hundra år sedan.
Även om det nu är andra som står på botten så är samma klyftor mellan olika samhällsgrupper tillbaka. Likaså fattigdomen som föder våld.
Vi talar åter om språkets betydelse och begränsningar. I sitt sommarprat sa Nicolas Lunabba att enda sättet att återerövra makten om den egna situationen är att bygga parallella samhällsstrukturer. Delvis en medveten provokation.
– Jag sa det för att återta maktens språk. Då reagerar folk. Det handlar om att vi måste säkra vår överlevnad och vårt mänskliga värde. Det gör ingen åt oss.
Men det kan också tolkas som en acceptans för kriminella parallellsamhällen och förtryckande klanstrukturer?
– Ja, det allmänna samtalet är väl så nu. Men man kan också se hur vi gjorde detta tillsammans med kommunala fastighetsbolaget MKB i Nydala. Det är ett bra exempel på en offentlig aktör som vågar vara prestigelös. Utifrån vad de boende ville och önskade kunde vi bygga upp våra egna strukturer för att bygga trygghet och säkerhet.
Många av de som skriver och debatterar har en något för romantisk syn på arbetarklassens forna skötsamhet.
Men en viktig del av förra seklets folkrörelser handlade om skötsamhet, självdisciplin och bildning. Borde vi inte lägga större ansvar på den enskilda individen även i detta sekel?
– Många av de som skriver och debatterar har en något för romantisk syn på arbetarklassens forna skötsamhet. Läser man litteraturen noga inser man att kampen var både bråkig, skitig och brokig.
Men ändock, det var trots allt en del av framgångsreceptet.
– Man vill göra det till individens val. Och visst, unga gör sina val. Men som samhället ser ut har vi ofta helt reducerat valmöjligheterna. Är det långt borta så ser vi barnsoldater och lägger skulden på de krigsherrar som indoktrinerar dem. Men när vi talar om gangsterkulturen i vårt eget land så väljer vi att inte se samma processer. Här blir det i stället barnen som är monstren.
Men så konstaterar han att skötsamhet, självdisciplin och bildning trots allt stämmer in ganska så väl på det arbete han och Helamalmö bedriver. Inte minst är det en stor del av historien hur han fick Elijah att ta tag i sitt liv.
– Det samtalet kan vi ha med en ung person, då kan vi vara extremt hårda. Men det kanske inte är det jag känner störst behov av att vara en röst för just nu.
