Det börjar dra ihop sig. Angelägenhetsgraden höjs. Men än så länge finns egentligen få, om några, konkreta förslag på den europeiska agendan.
Ungefär så kan läget beskrivas inför EU-mötet High-level conference on Affordable and Sustainable Housing i Köpenhamn på måndag. I sitt linjetal för ett par veckor sedan höll EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen vad som får betraktas som ett brandtal om bostaden som en social rättighet. Men inga direkta detaljer framkom, utöver just att situationen på många håll beskrivs som en kris.
[ Annons ]
Det svenska politiska intresset för ”bostadstoppmötet” i Köpenhamn får dock sägas vara relativt ljumt. Regeringen representeras av en departementssekreterare. Sveriges enda representant i HOUS (EU-parlamentets bostadsutskott) Johan Danielsson (S), meddelar att han ej kommer att deltaga på grund av andra uppdrag.
Jag är ofta ende svensken i många sammanhang
På andra håll är det dock tydligt att man börjar formera sig inför att EU tar sig an ett helt nytt politikerområde. På Fastighetsägarna är man allt oftare på tjänsteresa till europeiska städer med koppling till EU-förvaltning. Hyresgästföreningens Marie Linder, då i egenskap av ordförande för International Union of Tenants (IUT), träffade nyligen EU:s bostadskommissionär Dan Jørgensen. ”Samtalet hade en öppen och konstruktiv ton”, enligt ett pressmeddelande.
[ Annons ]
Hög angelägenhetsgrad, inget konkret således.
Någon som i alla fall kan ha en uppfattning om vad EU:s bostadspolitiska ambitioner – och även om andra initiativ på fastighetsområdet – faktiskt kan innebära är Jonas Calander. Sedan november är han anställd på UIPI (International Union of Property Owners). I Sverige arbetade han som konsult inom social hållbarhet, med flera uppdrag gentemot fastighetsbolag.
I en artikelserie under sommaren konstaterade Dagens Nyheter att trots 30 års medlemskap i EU så är bristen på svenskar inom unionens institutioner rätt så akut. Jonas Calander kan bara instämma.
– Jag är ofta enda svensken i många sammanhang. Lite synd ibland, för även om jag i mitt uppdrag arbetar med UIPI:s frågor i ett europeiskt perspektiv, så finns det ju trots allt ett värde i att lyfta det svenska perspektivet till EU-nivå inför nya lagförslag.
Ursula von der Leyen använder som sagt stora ord när hon nu sätter upp den europeiska bostadskrisen på agendan. För unionen är det ett helt nytt politikerområde, betydligt svårare att synka än, säg, kol- och ståltullar.
– När man börjar grotta i specifika frågor märker man hur olika det ser ut i olika länder. Ett exempel är när nyss kommissionen i en konsultation tog upp hur man ska kunna öka takten i bygglovsprocesserna. Jag pratade med medlemmarna i våra olika länder och det blev väldigt tydligt hur helt olika det kan se ut.
Men om det är så unika lösningar för varje land, vad kan då EU göra?
– Från UIPI:s sida menar vi att det finns ett värde i att lyfta fram goda exempel på hur det fungerar på olika håll. Vi menar att EU:s roll då kan vara att stötta enskilda länder. Det snarare än att ge sig på att försöka påverka hur regelverken är utformade.
Man är rätt överens om att bostadsfrågan ska fortsätta vara en nationell kompetens
Det finns farhågor att EU i alltför hög grad ska pådyvla länderna en reformagenda. Budskapet från flera svenska aktörer har varit att EU inte alltför närgånget bör tafsa på den svenska bostadspolitiska modellen.
– Men det upplever jag som en rätt generell inställning även från andra medlemsländer. Bostadsfrågan är i första hand en nationell kompetens och så bör det fortsatt få vara, säger Jonas Calander.
Du har på nära håll kunnat följa hur ett nytt politikerområde börjat ta kontur. Ge en kort beskrivning av skeendet så långt.
– Det första året har mestadels handlat om att samla in kunskap och försöka förstå de olika perspektiven, som exempelvis vakanser, skattefrågor och hur byggtakten kan ökas.
Parlamentet utskott publicerade alldeles nyss sitt första utkast av en analys av bostadskrisen. Nu ska den tröskas genom EU:s maskineri och beräknas vara färdig för presentation om en månad.
Så… kan vi förvänta oss en massa klåfingrighet från EU ganska så snart?
– Redan nu kan man se att subsidiaritetsprincipen (att beslut ska fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå, så nära medborgarna som möjligt) betonas. Man är rätt överens om att bostadsfrågan ska fortsätta att vara en nationell kompetens. Å andra sidan kan man ju konstatera att EU redan, direkt eller indirekt, har stor påverkan på bostadsfrågan genom andra politikområden, exempelvis energifrågor. EU kommer att engagera sig och har redan börjat göra det i frågor där de har kompetens, såsom statligt stöd, korttidsuthyrning och finansiering. Men förhoppningsvis lutar det ändå mot att man inte ska utforma en bostadspolitik som passar alla länder. Utan snarare lägga vikt på lokala lösningar.
Något som absolut kommer att påverka svensk fastighetsbransch är implementeringen av EPBD (Energy Performance of Buildings Directive). Där är det intressant att backa tillbaka något i tid. Länge var det ingen alls som lyfte frågan (Fastighetstidningen ett undantag). När det väl fick ett bredare medialt genomslag handlade rubrikerna om ”hur Bryssels vansinniga renoveringstvång skulle slå mot svenska fastighetsägare” (ungefär så i en grov sammanfattning). Men nu vet vi i att det landade i betydligt modestare krav.
– Jag var inte här då. Men jag vet hur mina kollegor jobbade dag och natt för att det skulle bli bättre lämpat för fastighetssektorn, reflekterar Jonas Calander.
Inom UIPI har vi en hel del samlad kunskap om energirenoveringar som man kan dra nytta av på flera håll
Det sätter Sveriges ibland lite tvehågsna förhållande till unionen i blixtbelysning. Jonas Calander är knappast den första att mena att det är en tydlig brist när de svenska intressena kommer in så sent i beslutsprocesserna. Han menar att det i mångt och mycket förhåller sig på samma vis om man tar ett steg utanför de renodlat politiska processerna.
– Inom UIPI har vi exempelvis en hel del samlad kunskap om energirenoveringar som man kan dra nytta av på flera håll. Där kan vi också bidra med expertis i när det gäller EU-finansierade projekt, och guida i lagstiftningen.
Med andra ord, Jonas Calander skulle inte ha något emot lite mer svenskt sällskap. Särskilt nu när bostadspolitik och fastighetsfrågor kommer att bli legio.
