Dina filmer avhandlar ofta ämnen som utanförskap, och sexualitet, men kanske inte så uttalat arkitektur. Varför blev du inbjuden att samtala om staden?
– Jag har ju filmat tre långfilmer – Belleville-trilogin som utspelar sig i Paris och Stockholm – och de handlar mycket om det mänskliga utrymmet. Och vad är staden om inte ett mänskligt utrymme? Eller borde vara det åtminstone.
[ Annons ]
Råängen har tagit fram visionära framtidsbilder för det kommande byggandet med hjälp av AI. De har fått kritik för att de var alltför dystopiska.
Varför var folk kritiska till bilderna?
– De visade presenningar som fladdrade i vinden, halvfärdiga hus, folk som målade bilder på väggarna och barn som lekte i leran. Många tyckte att bilderna var för mörka. Men jag tycker tvärtom att de visade en ganska ljus framtidsvision – barn som leker, folk som odlar och som gör konst tillsammans.
[ Annons ]
RÅÄNGEN
Råängen är både ett stadsutvecklingsprojekt och en plattform för diskussioner med konstnärer, arkitekter, fastighetsutvecklare, lantbrukare och universitets-anställda om vad som ska ske med Lunds domkyrkas mark på Brunnshög i Lunds nordöstra utkanter.
Men ändå en ganska mörk bild av framtiden …
– Men vi måste också våga ta in de rädslor vi har över den situation vi lever i. Hur löser vi staden på ett mänskligt sätt i en framtid där vi kanske kommer bli fattigare och fattigare? Det krävs kanske att, som Råängen gör, ta in konstnärer och andra synvinklar för att bättre förbereda oss för att bygga en framtid vi kan överleva i – och leva i.
Men bör arkitektvisioner visa halvfärdiga hus?
– Jag tror att det här polerade och ljusa som vi alltid ser i visioner om hur vi människor har det och vill ha det, inte är bra för oss. Vi lever i en tid där allting liksom ska lysas upp hela tiden. Men jag tror att vi behöver skuggan, tystnaden och mörkret på olika sätt också för andlig återhämtning i den här tiden av visuell överstimulans. Om vi får med skuggsidan och – ja – även leran, så får vi en mer verklig framtidsvision.
