Förlåt mig, ty av ren lathet slängde jag mjölktetran i hushållssoporna denna morgon.
Sedan Sveafastigheter införde Hållbarhetsbikten den första dagen på första sommarmånaden har jag känt en tung skuld på mina axlar. En bekännelse i krönikeform lär föga hjälpa, och jag vet inte om den tydliga anvisningen ”för bostadsbranschen” på hållbarhetsbikten.se gäller en syndare i smått som mig? Moa Andersson, kommunikationschef och hållbarhetskoordinator på Sveafastigheter, talar mer om Hållbarhetsbikten som ett sätt för fastighetsbolagen att gemensamt vaska fram de åtgärder som ännu inte implementeras.
[ Annons ]
– Kanske ser vi ett mönster i vad som ofta inte görs och därmed kan hitta gemensamma lösningar på. Kanske kan vi påverka politiken att underlätta för bostadsbranschen att snabbare ställa om? resonerar Moa Andersson.
Men jag har svårt att släppa de mer teologiska aspekterna av bikten. Med hjälp av svenska kyrkans presstjänst blir bönhörd och hittar en präst som är villig att lyssna på mina grubblerier. Cristina Grenholm, som är kyrkosekreterare och teologiskt sakkunnig på kyrkokansliet i Uppsala, är precis rätt person att förklara. För bikten handlar ju om mer än att enbart inventera skuld.
– Det handlar om syndernas bekännelse och förlåtelse – med betoning på det senare. Men för att man ska kunna ta emot förlåtelsen så måste man ju först ha bekänt synderna.
[ Annons ]
Visserligen räknas inte bikten som ett sakrament i den Lutherska kyrkan. Men jag är ändå lite nervös. Kanske misstycker en präst mot att bikten används av näringslivet. Men Cristina Grenholm lovprisar Sveafastigheters digitala biktbås.
– Jag tyckte att det var ett väldigt roligt och bra initiativ. För det är ju, som de också skriver, att genom att vi berättar om något så får vi också kraft att gå vidare. Poängen med bikten är ju inte bara att bli fri från skuldens tyngd, utan att bli fri att gå vidare. Vi kommer alltid att göra fel. Men detta ger oss möjligheten att lägga misslyckanden bakom oss och frimodigt ta oss an samma problem på nytt.
Bikten finns med i den svenska kyrkohandboken, men praktiseras inte i samma utsträckning här som inom den katolska kyrkan.
– I vår tradition är den allmänna syndabekännelsen som sker tillsammans i kyrkan den vanliga. Men där handlar det både om vad jag som individ bidragit med, men det finns också en föreställning i teologin om att synden också kan sitta i strukturerna. Och så kan man ju säga att det är med Hållbarhetsbikten.
Men är det ens möjligt att ens tänka sig att vi kan få förlåtelse för synder som drabbar generationer framåt. Eller som i ett rent bibliskt perspektiv kan leda till bokstavliga syndafloder som ödelägger delar av mänskligheten?
Cristina Grenholm hänvisar till att en del av syndabekännelsen handlar om kollektiv skuld:
”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från dig.”
– Det handlar såklart om att förstå vad man själv bidragit med. Men det finns även en föreställning inom teologin om att synden också kan sitta i strukturerna och systemen. Och så är det ju i detta fall. Jag tror att det handlar om att se hur man är en del av ett system, som ju finns även inom fastighetsbranschen. Och då ska man också komma ihåg att vi länge trott att det varit förbättringar. Vilket det såklart ofta också ha varit. Att det har funnits bra bostäder har ju varit oerhört centralt för att folk ska kunna resa sig ur fattigdom, säger Cristina Grenholm.
Intentionerna har varit goda, men det är ett byggande som nu skapat stor klimatskuld. Vi gör hela tiden både rätt och fel, och kan ofta egentligen inte veta vilket.
– Det är det tanken på en gudomlig förlåtelse löser. Den tar inte bort allvaret. Den fritar oss inte från ansvaret. Men den ger oss kraft att fortsätta sträva framåt med högt ställda ideal. Även om vi inför gud är förlåtna så ligger ansvaret kvar, säger Cristina Grenholm.
Vi pratar om att många av oss kanske har en bild av bikten, troligen formad av filmens värld, där man enkelt, med ett par Ave Maria, fråntas exempelvis otrohetens skuld och börda i biktbåset.
– Jag skulle säga att det mer är ett ömsint pekande på vägen framåt. Och kanske är det bättre att prata om försoning än om förlåtelse. Det är viktigt att kunna försonas för att inte blunda för det som skett och kunna gå vidare. Även om vi inför Gud är förlåtna så ligger ansvaret kvar på oss.
Utanför faller regnet och polisen spärrar av ännu en gata för FN-klimatmötet. Cristina Grenholm säger:
– Kom ihåg att du ändå är älskad, det är inte kört.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
