I början av juli hände det. Riksbankschefen Stefan Ingves fick plötsligt en majoritet emot sig och tvingades, mot sin vilja, se ”sin” bank sänka styrräntan från 0,75 till 0,25 procent. Inför den samlade pressen försökte han bagatellisera prestigeförlusten, men det skulle förvåna mig om han inte knöt näven i fickan och tänkte några mindre ljuva […]
I början av juli hände det. Riksbankschefen Stefan Ingves fick plötsligt en majoritet emot sig och tvingades, mot sin vilja, se ”sin” bank sänka styrräntan från 0,75 till 0,25 procent. Inför den samlade pressen försökte han bagatellisera prestigeförlusten, men det skulle förvåna mig om han inte knöt näven i fickan och tänkte några mindre ljuva tankar om sina svikande kollegor.
[ Annons ]
Under de senaste åren har Ingves kunnat räkna med en trygg majoritet när de penningpolitiska besluten har fattats. Varför svek hans tidigare allierade honom just nu? Egentligen kom det inte som en blixt från klar himmel. ?I olika uttalande hade de klargjort att den ihärdigt låga inflationen successivt skulle kunna urholka förtroendet för penningpolitiken. När den risken upplevdes som alltför stor gick det inte längre att försvara Ingves alltför enögda fokus på hushållens skulder. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta skälen bakom deras beslut.
Risken för att det svenska valet i september ska leda till ett politiskt kramptillstånd, gör inte situationen lättare för Sverige.
Men det handlade inte om någon kovändning. Precis som tidigare betonade ”svikarna” att de är oroliga för hushållens höga skuldsättning. Tankemässigt ligger de därmed fortsatt nära Ingves linje, som innebär att hushållens skuldsituation kan motivera att räntan ligger lite högre än vad som är motiverat för att nå inflationsmålet på 2 procent. Därför tror jag att det är slutsänkt för den här gången.
Att inflationen de senaste månaderna har landat lite över Riksbankens prognoser pekar i samma riktning. Skillnaden mellan prognos och verklighet motiverar å andra sidan inte en snar räntehöjning. Tvärtom. Inflationen är toklåg och det finns inget som talar för att den kommer att öka väsentligt under överskådlig tid.
Riksbanken räknar med att en första räntehöjning kommer någon gång i slutet av 2015. De flesta andra prognosmakarna, inklusive undertecknad, tror att det dröjer ännu längre. Det är flera faktorer som talar för det. Det finns gott om lediga resurser i svensk ekonomi och utvecklingen i vår omvärld talar inte för en snabb vändning till det bättre.
Om något, ser läget svagare ut än före sommaren. 70?–?75 procent av vår export går till ett Europa som tappat fart innan återhämtningen kommit igång på allvar. Fortsatt skuldsanering, hög arbetslöshet och en ängsligt trevande centralbank (ECB) håller, tillsammans med den växande konflikten med Ryssland, de europeiska ekonomierna i ett kvävande strypgrepp. Risken för att det svenska valet i september ska leda till ett politiskt kramptillstånd, gör inte situationen lättare för Sverige.
I denna dystra värld kan vi som har lån i alla fall trösta oss med att räntorna kommer att vara fortsatt låga. Ingves, Borg och många andra har visserligen pratat sig varma för att hushållens skuldhunger måste stoppas. Därför kommer det säkert något som kommer att göra det lite tyngre att bära lånen fram-över. Skarpare amorteringskrav är ett exempel, tuffare krav på bankernas kapitalbuffertar är ett annat. Men någon riktig råsop blir det nog inte. Det behövs inte.
Den tidigare snabba skuldökningen har nämligen kommit av sig. Sedan 2010 har Ingves favoritmått, skuldkvoten (skulder i förhållande till inkomster), varit stabil. I år har den till och med minskat något. Det tyder på att de åtgärder som redan införts har börjat bita. Det borde lugna Ingves och göra det lättare för honom att sälla sig till den nya Riksbanks-majoriteten och deras strid mot den alltför låga inflationen. ?I så fall blir det lättare att skjuta den kommande räntehöjningen långt, långt in i framtiden. Det kommer att krävas för att vinna inflationsstriden.
Risken för att det svenska valet i september ska leda till ett politiskt kramptillstånd, gör ?inte situationen lättare för Sverige.
Tomas Ernhagen, chefekonom, Fastighetsägarna Sverige
