I dokumentären ”Jag vill hem” låter filmaren Linnea Widén Riås oss möta människorna bakom hemlöshetsstatistiken. Men också fastighetsägarna som kanske sitter inne med lösningarna.
”Hur är det med Claus?”
Det är en sån film som Linnea Widén Riås gjort. Dokumentären Jag vill hem om hemlöshet, som hade premiär på Svt Play i torsdags, berör på djupet. Nyfikenheten måste stillas.
Claus är den av filmens huvudpersoner vi möter först. Uppsagd från jobbet på grund av arbetsbrist. En svår situation under pandemin. Och räkningar som gått till inkasso. Nu vräkning.
– Jo, det är ganska bra med Claus. Han bor inneboende hos sin vän. Det är en tillfällig lösning.
För Linnea Widén Riås var det en önskan att fortsätta filmandet tills Claus trots allt fått tak över huvudet. Även om det varit mer effektfullt att rulla eftertexterna samtidigt som han rullar ut liggunderlaget på en offentlig toalett.

Det är också en aspekt som gör ”Jag vill hem” till en annorlunda, och lite mer intressant, skildring av hemlöshet. I samtidsdebatten börjar berättelsen oftast där – på en offentlig toalett, eller än mer slentrianmässigt på en parkbänk.
– Om man börjar skildringen på parkbänken är det så mycket svårare för oss som inte är direkt drabbade att relatera till problemen. För alla som ligger på parkbänken kommer ju från ett annat liv. Att börja historien där, för att visa att Claus från början var en helt vanlig familjepappa, gör historien både mer komplex och samtidigt mer angelägen för oss alla. Det är ganska lätt att trilla mellan stolarna idag, säger Linnea Widén Riås.
Ur ett samhällsperspektiv är det så korkat av oss alla att ens tillåta att detta existerar.
Utöver det rent berättartekniska valet, kan man nog med fog påstå att det också ger en mer rättvisande bild av dagens hemlöshetsproblematik. För den som följer branschmedia är begreppet strukturell hemlöshet knappast obekant. Alltså personer i hemlöshet som inte har en direkt social problematik, utan som på en bättre balanserad bostadsmarknad skulle kunna lösa sitt boende. I filmen kanske än tydligare gestaltad av trebarnsmamman Tsega, som tvingas flytta mellan tillfälliga boenden.
– Det är främst det jag velat skildra. Hur hemlöshet många gånger är betydligt mer komplext än den generella, och gammeldags, bilden är. Ett problem som drabbar så många olika grupper, och på så många olika sätt. Och i den situation hon befann sig i, ensamstående med tre små barn, är problemet helt omänskligt, säger Linnea Widén Riås.
På så vis är ”Jag vill hem” ett lågmält, men samtidigt rasande, inlägg i samtidsdebatten.
– Ur ett samhällsperspektiv är det så korkat av oss alla att ens tillåta att detta existerar då det drar undan mattan för barnen, säger Linnea Widén Riås.

För Linnea Widén Riås har det varit viktigt att porträtten inte blir bilden av offer. Hon kallar Tsega för ”ett kraftpaket med en enorm vilja och kraft att resa sig om och om igen”. Det trots att strukturerna är närmast omöjliga att rå på.
För Tsega löser det sig. I filmen får vi följa med när hon och barnen flyttar in i Stockholms Stadsmissions hyreshus med socialt hållbara bostäder i Farsta strand. Ett projekt Fastighetstidningens läsare sannolikt är bekanta med.
– För mig har det också varit otroligt viktigt att skildra hennes enorma vilja att bidra och göra rätt trots alla motgångar.
Linnea Widén Riås har lyckats visa att lösningarna ofta är komplexa även om formatet krävt vissa förenklingar. Hon berättar att det i en ursprungsversion fanns en nu bortklippt scen som reder ut varför hemlöshet inte bara kan byggas bort, utan att lösningarna ofta finns i att fördela bostäder efter behov i det befintliga beståndet. Men i en scen sitter Tsega med ett förstahandskontrakt framför sig, men tvingas lägga ifrån sig pennan då hon just för stunden står utan inkomst.
Linnea Widén Riås menar att det är viktigt att förstå att hållbara lösningar måste bygga på att det finns en betalningsförmåga. Men att de inkomstkrav som ofta ställs inte är helt up to date.
– Om man istället ställer krav efter hur det egentligen ser ut så kan många klara hyran med det försörjningsstöd man har. Det blir också allt svårare att bli godkänd om man går på timmar, vilket många ensamstående mammor gör. Som frilans kvalar jag heller inte in under kraven på fast inkomst. Det är gammeldags krav som är viktiga för fastighetsbranschen att förändra.

Foto: Hans Malm
I filmen utgör inte fastighetsbranschen en slentrianmässigt ondsint fond i form av hyresvärdar som vräker och tar ut höga hyror. Linnea Widén Riås möter representanter för Afa Fastigheter och Areim som är fullt tydliga med att deras huvuduppdrag är att generera avkastning. Men att det inte är ett perspektiv som utesluter att man kan ta ett konkret ansvar för dessa komplexa samhällsutmaningar.
– Det är tydligt att de funderat mycket kring denna fråga, och de har långtgående idéer om hur det skulle kunna fungera, säger Linnea Widén Riås.
Tomas Ingemarsson, chef Afa Fastigheter, lägger fram ett tydligt förslag där fastighetsägare ska bidra med sju till åtta procent lägenheter i beståndet som förturer till människor i hemlöshet.
Jag tror att det faktiskt kan göra skillnad.
Linnea Widén Riås närmar sig, utan att det nämns, det närmast tabubelagda begreppet social housing. Stadsmissionens lösning, där Tsega flyttar in, är ju ett exempel på hur dagens problem på bostadsmarknaden kräver (i alla fall enligt en växande andel aktörer) att bostäder behöver fördelas efter behov, inte enbart kötid.
– Man jag tycker att det är viktigt att visa att det också går att hitta lösningar här och nu. Det är lätt att man hamnar i en diskussion där enbart en politisk modell, som kanske aldrig kommer, kan lösa problemen. Men jag upplever att det hos fastighetsbolagen finns idéer om hur man kan bidra med konkreta lösningar redan nu, säger Linnea Widén Riås.
Jag hade tänkt avsluta med frågan varför Fastighetstidningens läsare bör se filmen. Men jag antar att du just svarade på det?
– Ja, och jag hoppas att man kan börja prata med varandra och lyssna på dem som faktiskt har idéer om trovärdiga lösningar. Jag tror att det faktiskt kan göra skillnad.