Som generaldirektör för Kemikalieinspektionen upplevde hon att hon belades med munkavle när hon från regeringshåll uppmanades att inte ta fler initiativ i kemikaliefrågan. Detta berättar Ethel Forsberg, numera samhällsbyggnadsdirektör vid Region Gotland, om i sin nyutkomna bok ”Makt, plast, gift och våra barn”. Hon skriver om de skadliga ämnen som marinerar våra kroppar och kemiindustrins mörkläggning. Inte minst varnar hon för de risker som vi bygger in i våra hem.
Du skriver att vi lagt ner mer pengar på att sanera än att förebygga problem.
– Ja, så är det. Vilket åskådliggör en situation där man släpper ut produkter på marknaden utan ordentlig koll. Det leder till kostnader senare, vilket inte bara behöver vara sanering.
Sanering av PCB pågår fortfarande, bygger vi samtidigt in nya faror?
– Risken är alldeles uppenbar. I byggmaterial finns det mycket plast och därmed också med stor sannolikhet en hel del farliga ämnen. Det börjar också användas nanomaterial och där är kunskapsläget oerhört lågt.
Men vi lever trots allt längre. Kan det då vara så farligt?
– Det argumentet får jag ofta höra. Men man måste förstå att det är långtidseffekter vi pratar om. Jag är född i mitten av 1950-talet. Exponeringen hemma innehöll inte alls den mängd kemikalier som barnen utsätts för idag, så jag har sluppit mycket. När min mamma ammade mig slapp jag mycket av de miljögifter jag själv förde över när jag ammade min dotter. Vad jag menar är att de som når hög ålder idag är födda innan kemikalieseringen av samhället verkligen tog fart. Vad som händer i framtiden vet vi inte.
I boken beskriver du hur industrin har stor makt och att kritik tystas ner. Finns det sådana exempel i fastighetssfären?
– Ja, ett är ju relining och frågan om det hormonstörande ämnet bisfenol. De företag som marknadsförde detta ville tysta ner och var väldigt kritiska till att frågorna över huvud taget berördes.
– Det finns ingen fastighetsägare som har intresse av att bygga in gifter i husen. Men ändå släpper man fram företrädarna som tillverkar dessa produkter.
Bör vi alls använda bisfenol i relining?
– Med det kunskapsläge vi har idag är det en olämplig användning. Barnen är särskilt känsliga och vi vet att hormonstörande ämnen kan stärka varandra så att effekterna förvärras ytterligare. Att inte bry sig om att vi förorenar vårt viktigaste livsmedel är ju fruktansvärt.
Men inte bara kemiindustrin mörkar, du skriver att myndigheter ibland gick i företagens ledband.
– Ja, när det gäller farliga ämnen i byggmaterial är myndigheterna relativt passiva. Jag tycker inte att regeringen har någon tydlig politik på området. Frågan faller mellan stolarna på Boverket och miljömyndigheterna. Särskilt gäller det byggvaror som har kontakt med vatten.
Var ligger ansvaret?
– Jag tror att vi har låtit frågor som dessa i stor utsträckning vara en myndighetsfråga. Samtidigt har myndigheterna inte haft så starka verktyg i form av regleringar. Den situationen har rått alldeles för länge. Myndigheterna är jätteviktiga och behöver starkare verktyg. Men vi konsumenter måste också börja ifrågasätta. Politikerna behöver marknadens signaler så att de känner sig stärkta att driva dessa frågor.
En stor del av beståndet ska renoveras, mängder av material ska bytas ut. Vad är ditt råd till fastighetsägarna?
– Man bör inte nöja sig med att lita på leverantörerna. Byggindustrierna har tagit fram en vägledning för sina medlemmar, BASTA, som är en guide i syfte att undvika de material som innehåller ämnen som vi bedömer är farliga och inte är reglerade.
Slutligen, något tips till mig som boende?
– Vädra!