Peter Wennblad (ledarskribent SvD), Lorenz Tovatt (riksdagsledamot Miljöpartiet), Robert Hannah (Liberalernas integrationspolitiska talesperson) och Daniel Swedin (politisk redaktör på tidningen Arbete)t.
Publicerat 14 oktober, 2021

Vart är vi på väg?

Politiken har fått nya skiljelinjer och nygamla block. Men vad väntar nu? Vilka konflikter kommer dominera 2020-talets politiska landskap?

Jag ägnar sensommaren åt att höra runt bland människor på tankesmedjor, ledarsidor och riksdagsgrupper om vart politiken är på väg när det gäller frågor som rör fastigheter och fastighetsägande. En naturlig startpunkt efter en dramatisk sommar som fick se en avsatt och återinsatt regering är förstås hyressättningsfrågan, frågan som fick både Stefan Löfvens regering och Januarisamarbetet att gå in i väggen. Men just den frågan är enligt de flesta jag pratar med numera överspelad.

[ Annons ]

– Hyressättningsfrågan tror jag är död. För den typen av kontroversiella frågor gäller att om den processen kör i väggen, då kostar det väldigt mycket att starta om.

Peter Wennblad, ledarskribent SvD

Peter Wennblad är ledarskribent på moderata Svenska Dagbladet. Ända sedan han som ung provokatör i Moderata ungdomsförbundet myntande valsloganen ”Jag älskar att äga” har han haft en särskild förmåga att veta vad den svenska offentligheten triggas – och lockas – av. I många år var han en av de där anonyma spökskrivarna som regelbundet sågs på de stora tidningarnas debattsidor, men med sina kunder som avsändare. Själv känner jag honom sedan många år som vän, kollega och ovanligt slug spanare när det gäller framtidens politik. På jakt efter framtidens konfliktlinjer pressar jag honom om hyressättningen.

Är det verkligen en fråga som den ideologiskt medvetna borgerligheten kommer överge?

– Även om det blir regeringsskifte så tror jag ändå inte det blir några förändringar. Politiken har cykler, som gör det väldigt svårt att återstarta en process innan det har gått ett par år sedan frågan var uppe senast. Den behöver falla i glömska först. Dessutom, behöver kontroversiella frågor dras i gång det första man gör i en mandatperiod, hyressättningen är ingen reform man vill genomföra ett valår.

Politiken har cykler, som gör det väldigt svårt att återstarta en process innan det har gått ett par år sedan frågan var uppe senast. 

Det här är en slutsats som delas av fler som jag pratar med.

– Just när det gäller förändrad hyressättning har jag svårt at tro att det kommer tillbaka, säger Daniel Swedin som är politisk chefredaktör på den socialdemokratiska tidningen Arbetet. Innan dess har han varit både ledarskribent på Aftonbladet och nära medarbetare till Stefan Löfven på statsrådsberedningen. Nu menar han att de politiska förutsättningarna att återuppväcka förslaget som regeringen föll på är ”noll”:

– Sverigedemokraterna har ändrat sig och motsätter sig marknadshyror vilket minskar högerns intresse för frågan. Och socialdemokraterna gjorde en stor poäng av att vara emot marknadshyror i valrörelsen 2018, vilket senare skapade problem för dem i och med att det upplevdes som att de svek ett vallöfte. Men man lyckades mobilisera hyresgäster kring frågan. Hamnar man i opposition tror jag man kommer återuppväcka det.

Och om vi tittar längre än nästa mandatperiod?

– Det som var känsligt var ju att man ville förändra en partsmodell där ena parten skulle skriva under på att de inte behövs länge. Avskaffa sig själva. Den typen av förändringar där förhandlingsbiten tas bort har jag väldigt svårt att se genomföras framöver.

Lorenz Tovatt, riksdagsledamot Miljöpartiet

På jakt efter andra frågor för framtiden vänder jag mig till Lorenz Tovatt, tidigare språkrör i Grön Ungdom och numera riksdagsledamot för Miljöpartiet med god förmåga att provocera sina politiska motståndare på Twitter.

– Klimatomställningen är ju den superstora frågan. Dels när det gäller själva byggandet där vi kommer att gå över till bättre material. Men de stora hållbarhetsfrågorna kommer finnas mellan husen, när ytan för bilar trängs undan och ersätts med fotgängare och cyklar, uteserveringar och grönska.

De stora hållbarhetsfrågorna kommer finnas mellan husen.

Och även om han är missnöjd med en del svenska beslut om nya motorvägar talar Lorenz Tovatt om en trend som han ser som svår att bryta.

– Titta bara på Paris som blev en cykelstad på några år när politikerna väl bestämde sig.

Det är mellan husen väldigt mycket kommer ske. Och det är drivet av människors längtan efter urbana kvaliteter.

Och det här kommer alla vara överens om?

– Det finns förstås vissa skiljelinjer, som frågan om kollektivtrafik. Men vi i Miljöpartiet samarbetar med högern i Stockholm och vi genomför mycket bra där.

Peter Wennblad talar om klimatanpassningen som en ”överideologi” som kommer prägla alla politikområden.

– Klimatmålen kommer genomsyra allt, och de är satta i bred enighet. Fastighetssektorn kanske inte är den största utsläpparen, men byggandet kommer förstås påverkas. Generellt kommer det ställas allt tuffare krav på att fastighetssektorn ger sitt bidrag till klimatomställningen, oavsett vilka som sitter i regering.

Men hur betydelsefull klimatomställningen än blir, så finns det än en större framtidsfråga när Peter Wennblad får spå.

– Den stora frågan under de kommande åren kommer vara den sociala bostadspolitiken. Hur hanterar vi dem som – oavsett vilket hyressättningssystem vi har – har svårt att ta sig in på marknaden? Vi har gått från en social hemlöshet där det varit missbrukare eller psykisk sjuka som inte kunnat få bostad till en strukturell hemlöshet. Det vill säga att människor med jobb, inkomst, ja en hyfsad social situation ändå inte kan hävda sig. Allt fler har börjat tänka kring det där.

Och ”det där” är förstås social housing. Eller vad man nu väljer att kalla det.

– Det var ju ett totalt no no för några år sedan. Sinnebilden för social housing var nedgångna tegellängor i duggregn i England. Men vi har nu förstått att det är Sverige som sticker ut med vår totala avsaknad av social bostadspolitik.

Kommer det råda enighet om detta?

– Det är klart att lösningarna kan skilja sig åt, men att det behövs en ny social bostadspolitik finns det en medvetenhet om från höger till vänster. Det kommer finnas en enighet om större behov av selektiva åtgärder, även om exakta medel kommer diskuteras.

Robert Hannah, Liberalernas integrationspolitiska talesperson

Robert Hannah har precis blivit utsedd till Liberalernas integrationspolitiska talesperson. Det är en viktig post i ett parti som hoppas på att vinna de röster de så desperat behöver just genom de frågorna. Men i sju år har han varit partiets bostadspolitiske talesperson.

När jag intervjuade honom för Fastighetstidningen för snart tre år sedan förutspådde han att Sverige snart skulle följa efter Danmark när det gäller synen på utsatta områden. Det danska ”ghettopaketet” skulle snart bli svenskt.

Är vi där nu?

– Vi är bara i början av den utvecklingen. Liberalerna har nu den första heltäckande planen för utsatta områden. Det parti som jag tror ligger närmast att följa oss är Moderaterna. Sedan kommer flera. Partierna kommer bjuda över varandra när det gäller förslag för att vända utvecklingen, tror Robert Hannah.

Segregationen är idag både etnisk och socio-ekonomisk, och de två dimensionerna har mer och mer börjat överlappa varandra. I ett land där Sverigedemokraterna ständigt nosar på platsen som näst största eller rentav största parti och där minnena av flyktingkrisen 2015 fortfarande är ständigt närvarande är frågan om de särskilt utsatta områdena både ömmande och brännande. Men vad ska ske med dem rent konkret?

– Vi har byggt extremt oattraktiva områden där inga etniska svenska vill bo. Då har vi också gjort det lättare för dem som vill segregera sig, de som vill starta radikala friskolor eller predika radikala åsikter, säger Robert Hannah.

Vi har byggt extremt oattraktiva områden där inga etniska svenska vill bo. 

Han fortsätter tala om renoveringsbehovet i miljonprogrammet.

– Det är extremt. Det är astronomiska siffror. Och renoveringarna behöver ske ganska snart, vilket innebär att hyrorna kommer gå upp ganska rejält. De kommande tio åren kommer stora delar av den bostadspolitiska debatten handla om just miljonprogrammet.

Vad kommer man vara oense om?

– Den stora frågan är vem som ska äga och vem som ska betala. Här ska man också komma ihåg att vänstern har stora väljargrupper i de här områdena. Om de uppfattar att åtgärder går emot dessa väljares intressen kommer man förstås göra motstånd.

Motståndet kan också komma fram andra håll.

– Det här är ju en politisk krutdurk, säger Peter Wennblad när jag frågar om miljonprogrammens framtid.

– Vi brukar ju ta efter Danmark efter ett par år och där går man in och river i vissa områden. Men om politiken går in rent handgripligen… det kommer uppfattas närmast som en krigsförklaring av dem som bor där. Det är ju ett angrepp på deras hembygd. 

Han tror också att problemen med segregation kommer ”accentueras”.

– Den stora invandringen på 2010-talet är fortfarande så pass färsk att vi bara börjat se de sociala konsekvenserna av att en stor grupp har det svårt.

Vad kommer politiken göra åt det?

(skratt) – Gud vilken bra fråga. Jag vet faktiskt inte. För rena ordningsproblem har politiken en verktygslåda. Men all erfarenhet visar ju att segregation och uppdelning av människor är resultatet av hundratusentals individuella beslut i livet och vardagen. Det är svårt att göra något åt.

Stora problem pockar på stora lösningar. Eller i alla fall storskaliga. Men sådana verkar svåra att hitta, även hos den socialdemokrati som en gång i tiden både planerade och byggde folkhemmet.

– De där stora visionerna finns det varken efterfrågan på, eller självförtroende nog, att formulera tror jag, säger Daniel Swedin, politisk redaktör på tidningen Arbetet.

– Tyvärr. För jag kan lockas av framåtandan som fanns tidigare. Men det är svårt att tänka sig en ny funktionalism, att allt ska se likadant ut eller att ett institut ska ta fram perfekta boendemiljöer.

Daniel Swedin, politisk redaktör på tidningen Arbetet.

Daniel Swedin tycker det är svårt att spåra en socialdemokratisk bostadspolitik idag.

– Jag vet vad Vänsterpartiet tycker, men det är svårare att veta vad Socialdemokraterna vill. Tidigare fanns det en välfärdspolitik tydligare kopplad till en social bostadspolitik. Den var också en del av familjepolitiken. Jag skulle önska att man hittade tillbaka dit.

En del av den ekonomiska politiken kommer förstås fastighetssektorn alltid vara. Fastigheter är kapital, och som sådana både ett föremål för national-ekonomiskt analys och ett skatteobjekt. Och här finns en viss enighet mellan mina sagemän.

– Det finns en växande opinion som ser något oanständigt i att människor kan tjäna så otroligt mycket pengar genom att sitta på sin röv och äga en fastighet, oavsett om det är en kommersiell fastighet eller en bostadsrätt. Samtidigt som det är så svårt att tjäna pengar genom arbete. Frågan om fastighetsskatt bubblar redan, säger Peter Wennblad.

Lorenz Tovatt håller med:

–De senaste 20 åren har ganska mycket stöd riktats mot bostadsägare i form av rot och rut, ränteavdrag och avskaffad fastighetsskatt. Jag tror att politiken kommer behöva göra något med det här av rättviseskäl. Man har haft för lite fokus på att göra hyresrätten attraktiv.

Han menar att fastighetspriserna drivit en ojämlikhet.

– De senaste decennierna har kapitalägandet växt i snabb takt och det beror mycket på fastighetsägande. Man kan inte låta det pågå hur länge som helst om man menar allvar med att bekämpa ojämlikhet i samhället.

Det finns ett byggindustriellt oligopol som borde brytas.

Här tror Daniel Swedin att socialdemokratin kan komma med svar.

– Det finns ett byggindustriellt oligopol som borde brytas. Sedan kan det komma krav på att allmännyttan ska tillbaka efter att ha retirerat sedan 1990-talet. De borde vara en större spelare. Den typen av tankar finns inom Vänsterpartiet, och också hos många socialdemokratiska kommunpolitiker.

[ Reportage ]
[ Nyheter ]
[ Krönikor ]