Bostadsrättsföreningen Josephinagården är en av Sveriges 26?000 bostadsrättsföreningar där medlemmarna, mestadels de i styrelsen, sliter för att få heltidsarbete och familjeliv att gå ihop med de förpliktelser som fastighetsägandet för med sig. Vi ska följa deras vedermödor och framgångar i ett år.
Hur orkar man bry sig om porten är i originalskick eller inte? En undran som far förbi medan blicken sveper över fönster täckta av väderskydd under tiden bågar och glas tas om hand på verkstaden. Då och då skakas Brf Josephinagården av sprängningarna från bygget av Citybanan som man har som närmaste granne. Och på stadsbyggnadskontoret processas handlingarna för ombyggnadsplaner av ett helt våningsplan. Samtidigt som efterdyningarna av ett minst sagt slitigt stambyte precis hunnit lägga sig. Bland mycket annat. Jag avbryts i mina funderingar.
[ Annons ]
– Är det du som ska skriva om oss?
Klockan har hunnit passera halv sju när Tobias Olsson kommer hemstressande från sitt jobb på Länsstyrelsen. Han arbetar på enheten för bostadsfrågor med uppgiften att planera byggandet av bostäder för en halv miljon nya invånare. Han är en av miljöpartiets ledamöter i stadsbyggnadsnämnden. Han sitter med i Svenska bostäders styrelse. Bland mycket annat.
Något säger mig att sju är tidig hemgång för den här 33-åringen. Och det är väl också rätt uppenbart varför man ville ha med honom också i bostadsrättsföreningens styrelse.
– För min del var det fönstren som gjorde att jag ville engagera mig. Jag visste inte om de var i farozonen, men det var verkligen viktigt att de inte byttes ut. Vi köpte lägenheten just för att huset är så speciellt.
Husets arkitekt Holger Blom, stadsträdgårdsmästare i Stockholm, är mest känd för Svampen på Stureplan. Medan Tobias guidar oss mellan våningsplanen pekar han ut alla de detaljer som Holger Blom lade så stor möda på, som de specialutformade handtagen på dörrarna i lägenheterna.
Men även för den mest byggnadsvårdsintresserade är det inte alltid en ynnest att bo i ett hus med få standardlösningar.
– Väldigt konstiga rör, sa hantverkarna. Det var mycket som gick snett i stambytet, berättar Tobias.
Men styrelsen stod pall. Bland annat nuvarande ordföranden Magnus Renberg var med under stambytet. Han sitter framför datorn när vi ringer på.
– Jag satt just och skrev mejl till en av medlemmarna som haft lite problem under fönsterrenoveringen.
Vi köpte lägenheten för att huset är så speciellt.”
Tobias Olsson
Givetvis har man styrelsemöten av mer traditionell modell. Men det är mer av en formalitet. Mycket av styrelsearbetet sker dagligen via mejl och sms, rätt mycket sker på kvällstid.
– Visst är det en del jobb när det är stora projekt som stambytet. Då var det tufft. Men nu har vi ju bara de roliga bitarna kvar, säger Magnus.
Rent praktiska frågor försöker styrelsen i görligaste mån hänvisa till förvaltaren. Därför är Tobias mycket nöjd när han senare ser en lapp om fel i tvättstugan med tillägget ”har mejlat och felanmält”.
– Många har bott här sen det var hyresrätter. Det märks. Som att man fortsätter slänga grovsopor, fast vi avskaffat grovsoprummet, och förväntar sig att någon ska ta hand om det.
Styrelsen är noga med att inte bli denna ”någon”.
– Vårt huvuduppdrag är att sköta huset och hålla avgifterna nere, inte att sköta sådana saker, säger Tobias.
Det drar kallt i Magnus lägenhet. Helt tätt blir det ju inte med sådana här väderskyddsparaplyer.
– Åh, det är inte så farligt. Värst är det med ljudet. Nu när de bygger är det inga bullerskydd mellan oss och järnvägen. Och på natten kommer nattågen, konstaterar Magnus med norrländskt lugn.
Bygget har inneburit en del huvudbry för föreningen. Den lilla bostadsrättsföreningen har inte bara stillatigande accepterat de stora jättarnas planer. 2008 överklagade styrelsen miljööverdomstolens beslut och yrkade att Banverkets ansökan om tillstånd till bortledande av grundvatten skulle avvisas. Styrelsen menade att miljökonsekvensbeskrivningen var bristfällig.
– Vi fick inte rätt men kände oss nöjda att vi gjort vad vi kunnat för medlemmarna i att säkra huset och den miljö vi ska vistas i under hela byggprocessen, säger styrelseledamoten Linda Lissvik.
Men samtidigt har Citybanan varit väldigt bra på att lyssna och agerat snabbt.
– Det var bara att mejla och – whoops – så var backljudet bortkopplat på lastbilarna, eller så hade dieselaggregaten vadderats in och försetts med långa skorstenar, säger Tobias.
Att folk trots allt står ut är ett tydligt bevis på att här trivs man. Hellre bygger man ut än flyttar.
– Vi har sålt av vindsutrymmen till boende. Givetvis är målet att få in så mycket pengar som möjligt till föreningen. Men det är så osammanhängande ytor att det aldrig hade gått att bygga nya vindslägenheter, säger Tobias.
En av köparna är Magnus.
– Eftersom jag satt med i styrelsen var det extra viktigt att processen sköttes korrekt. En värderingsman anlitades och stämman tog beslut om försäljning. Sen fick föreningens förvaltare ta över processen.
Insidan av Tobias dörr pryds av ett citat från Star Wars: ”May the force be with you”
– Ganska passande i det här huset, eller hur?
Jag tänker att Tobias menar de galaktiska krafter som krävs i styrelsearbetet. Men Tobias syftar på husets kopplingar till katolska kyrkan. På dörren på plan ett står ett citat av helt annat slag:
”Nada te turbe. Nada te espante, Solo Dios basta” (Ingenting stör dig, inget skrämmer dig, Gud allena är nog). Här stövlar man bara inte in. Detta är troligen landets enda bostadsrättsförening med nunnebostäder. Men snart är den eran förbi. I januari flyttar de tre karmelitsystrarna ut till Bromma.
Väldigt konstiga rör, sa hantverkaren.”
Tobias Olsson
– Vi har inte agerat för att de ska flytta. Det var helt enkelt ett ganska dyrt boende för de få nunnorna att hyra ett helt våningsplan. Men naturligtvis kan det bli en bra affär för oss att istället sälja ytan, säger Tobias.
Nu väntar man med spännig på att bygglovet ska beviljas. Planen är att sälja råytan till en byggherre.
– Visst skulle vi kanske tjäna mer om vi stod för hela projektet. Men vi är inte experter så det är bättre att någon annan får ta risken, säger Tobias.
Det var stiftelsen Josephinahemmet som lät bygga fastigheten. Länge bodde katolska präster i huset. Bottenvåningen ritades för ett äldreboende. Numera inhyser lokalerna en katolsk folkhögskola. Där finns också ett kapell.
– Det är en jättebra hyresgäst som vi är måna att ha kvar, säger Tobias.
Det strävsamma paret Maria Arriola och Juan Diaz på plan 3 har tydliga band till husets katolska ursprung. Bilden på Marias möte med påve Johannes Paulus intar hedersplats på väggen. Juan berättar att han kom till Sverige 1978.
– Då kom vi till Sverige samtidigt. Det är samma år som jag föddes, utbrister Tobias.
Maria lagade mat till prästerna i katolska domkyrkan och på den vägen fick de hyra sin lägenhet. Att inte längre ha kyrkan som hyresvärd är inget som den pragmatiska Maria sörjer.
– Kyrkan behöver pengarna.
Och så har det ju blivit bättre.
– Förut var det bara äldre människor, nu händer det mer grejer.
Och mer lär det bli. En diger lista av åtgärder väntar föreningen. Och hur orkar man mitt i allt detta bry sig om en detalj som att återställa porten i orginalskick?
– Porten är ju en stor del av att komma hem, säger Tobias.
________________________________________________________
OM BRF JOSEPHINAGÅRDEN
Byggår: 1953-1957.
Föreningens köp av huset gick igenom september 2005.
Yta bostäder + uthyrda delar: cirka 2?423 kvm.
Pris: 40 miljoner.
Antal lägenheter: 28 varav tre hyresrätter.
Lokaler: S:ta Birgittas Folkhögskola och ett våningsplan som hyrs ut som bostäder åt Karmelitsystrarna.
Stambyte: klart december 2009.
Uppvärmning: fjärrvärme sedan 2009.
