Utveckla social housing på svenska

I kommunerna talar numera tjänstemän om att hitta system för att fördela bostäder utifrån behov. Även hos forskare och experter finns det idag en större öppenhet kring en modell för social housing. Nu måste även politikerna våga ta i frågan skriver Martin Lindvall i sin ledare.

Annons:


Den svenska bostadskrisen kan beskrivas på många sätt. Det kanske vanligaste är som en matematisk obalans, där byggandet inte hinner med befolkningsutvecklingen. Det är en förrädisk bild.

I själva verket är mycket av det som byggs för dyrt för dem som drabbats hårdast av krisen. Och de flyttkedjor som skapas av byggandet fungerar inte så väl som vi önskar. De billigaste bostäderna frigörs sällan när det byggs nytt.

Men framför allt växer andelen svaga hushåll. En utveckling som kommer att förstärkas av en åldrande befolkning och att en större andel av befolkningen består av människor som invandrar eller föds i hushåll med sämre ekonomiska förutsättningar.

Det ställer oerhörda krav på kommunerna. Människor som inte kan lösa sina bostadsbehov av egen kraft måste ges tak över huvudet.

MARTIN X 3
Wienifiering
Social bostadspolitik som prioritering av medelklassen framför de svagaste. Se också middle income housing.
Bu eller bä?
Januariavtalet – liberaliseringsframgång eller en tickande bomb för C och L? Många följer kritiskt från läktaren.
Brons!
Handbollslaget jag tränar krönte säsongen med SM-brons.

Jag har på senare tid rest runt och träffat tjänstemän på olika befattningar i kommuner och regioner som dagligen kämpar med denna problematik. Jag har velat fånga verkligheten bakom statistiken, identifiera eventuella skillnader mellan olika ortskategorier, lyssna på deras historier och inte minst ta del av deras idéer och önskemål om hur en bostadspolitik kunde göras mer socialt träffsäker än vad den är i dag.

Trots att användningen av sociala kontrakt aldrig varit större, efterlyses fler möjligheter att hantera bostadsförsörjningen och att mer öppet kunna tala om bostäder som fördelas efter behov. Från att tidigare värjt sig mot begreppet efterfrågar de i dag konkreta idéer om hur social housing kan bli en del av svensk bostadspolitik.

När system och ideologi hamnar i konflikt med människors väl och ve måste politiker av i dag välja det senare.

Även bland de forskare och experter som jag talar med möter jag oftare en öppenhet för att utveckla en svensk modell för social housing, som ett mer aptitligt alternativ till panikåtgärder som tvingar på oss sämre varianter.

Men bland politiker är det svårare. För flera av dem anses behovsprövade bostäder strida mot hela grundtanken bakom en generell bostadspolitik som inte gör skillnad på folk och folk. Kritiken blir därför både moralisk och känsloladdad.

Men verkligheten är inte på deras sida och jag är övertygad om att motståndet kommer att avta. När system och ideologi hamnar i konflikt med människors väl och ve måste politiker av idag välja det senare.

Principerna för en svensk modell bör vara lätta att enas kring: Insatserna är begränsade komplement. Varje insats måste främja social rörlighet och motverka boendesegregation. Enskilda människors behov står i centrum, inte systemen. Och modellen bör omfatta både offentliga och privata aktörer.

Ofrånkomliga marginaleffekter måste förstås begränsas. Det ska över tid alltid löna sig att öka hushållets intäkter genom att ta ett jobb eller gå upp i arbetstid.

I debatten förespråkas ofta bostadsbidrag som ett bättre alternativ, med hänvisning till marginaleffekterna. Dels är den skillnaden långt ifrån självklar, dels är det ett olyckligt insiderperspektiv. Stödet förutsätter att du redan har en bostad.

I januariöverenskommelsen tas vissa initiativ för att förbättra bostadsmarknaden. Det är bra. Men nödvändiga reformer för en social bostadspolitik värd namnet saknas. Det håller inte.

Martin Lindvall,
Samhällspolitisk chef Fastighetsägarna Sverige

Annons: