Ut ur våra bubblor

Emma Stenström, docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan, vill riva ner barriärerna mellan forskning och näringsliv. Där menar hon att platsutveckling har blivit enormt viktigt för att hitta utrymmen för verkliga möten i en allt mer polariserad värld.

Annons:

Annons:


Beskriv kort vad det är du gör?

– Det är en kombination mellan att vara aktivist och… eh… forskare.

Den lilla mikrotvekan som uppstår i Emma Stenströms korta yrkesbeskrivning är talande. Att hon i grunden är forskare är uppenbart då vi befinner oss i hennes tjänsterum på Handelshögskolan. Docent i företagsekonomi är den officiella titeln, tidigare har hon bland annat varit gästprofessor vid Konstfack och hennes forskning rör sig i gränslandet mellan ekonomi och kultur, inte alltid ekonomiforskningens förväntade. Konst, nycirkus, dans och arkitektur är bara några exempel.

Men hon håller hela tiden ögonen på klockan för att inte missa flighten tillbaks till Berlin där hon för tillfället bor och lägger merparten av sin arbetstid.

– I Berlin finns den forskningshubb, u-lab, som drivs av MIT, Massachusetts Institute of Technology, med uppgift att hitta nya sätt att möta samhällsutmaningar i bred bemärkelse. Det handlar om allt från demokratifrågor till klimat och matförsörjning. Och till skillnad från vad vi gör här arbetar vi väldigt aktionsbaserat, säger Emma Stenström.

Det är uppenbart att hon trivs i en miljö som tillåter en något mer experimentell approach. Förra året skrev hon en krönika i Dagens Industri där hon lade fram förslaget att tusen Södermalmsbor borde flyttas till Rinkeby. Alla läste det inte som ett tankeexperiment för att belysa en segregerad stad, exempelvis högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell menade att Emma Stenström tillhör en grupp elitister som vill avskaffa demokrati och marknadsekonomi för att istället införa tvångsåtgärder och begränsa yttrandefriheten.

I Berlin finns en forskningshubb, U-lab, som drivs av MIT, Massachusetts Institute of Technology, med uppgift att hitta nya sätt att möta samhällsutmaningar i bred bemärkelse.
– Det handlar om allt från demokratifrågor till klimat och matförsörjning. Och till skillnad från vad vi gör här arbetar vi väldigt aktionsbaserat, säger Emma Stenström.

Eller vill du det?

– Jag föreslår faktiskt inte några tvångsåtgärder eller att begränsa yttrandefriheten i krönikan. Men jag förstår de starka reaktionerna. De handlar om att området, platsen, huset där man bor är så hårt kopplad till den egna identiteten. Vilken status man har. Vilka värderingar man har. Vem man är.

Ett polariserat debattklimat bäddar för misstolkningar. Men Emma Stenström menar att det inte tas som intäkt att undvika en nödvändig diskussion – den om den verkliga polariseringen.

Kan vi inte bygga gemensamma visioner för samhället riskerar vi att skapa utanförskap och kriminalitet.

– Det är ett hot när någon föreslår att man ska blanda människor med olika bakgrund på samma plats. Men jag tror att det är precis det man behöver göra för att minska motsättningar. Det inbegriper så många risker om vi isolerar oss och inte förstår varandra. Kan vi inte bygga gemensamma visioner för samhället riskerar vi att skapa utanförskap och kriminalitet.

Emma Stenström pausar för att återvända till här och nu (om bara några timmar kommer det att tillkännagivas att världen står inför en pandemi).

– Corona är ett bra exempel vad som händer om vi isolerar oss. Börsen störtdyker.

Men tillbaks till Berlin. Där ligger Emma Stenströms fokus på social polarisering och att hitta metoder för att överbrygga klyftorna.

– Jag jobbar bland annat med ett projekt som handlar om att medvetandegöra vilken bubbla man befinner sig i och hur man kan hoppa till en annan bubbla. Där undersöker vi vilken roll näringslivet kan ha i det.

Hon är noga att påtala att hon inte sysslar med platsutveckling. Men i hennes forskning spelar platsen en viktig roll.

I Neukölln har 40 procent invandrarbakgrund. Men efter att ha bott här ett tag blir det så tydligt hur man ändå lever helt parallella liv.

– I Stockholm är det så tydligt hur vi bor på olika ställen beroende på socioekonomisk härkomst. I Berlin är det mer blandat. I Neukölln, där jag bor, har 40 procent invandrarbakgrund. Men efter att ha bott här ett tag blir det så tydligt hur man ändå lever helt parallella liv. Man går på olika restauranger, caféer och så vidare. Det är egentligen bara i skolan och fotbollsklubben som man möts, säger Emma Stenström.

Även om hon menar att det krävs tämligen radikala samhällsförändringar för att klara hållbarhetens utmaningar inom miljö, klimat och ekonomi, så tror hon att lösningen mer ligger i att hitta platser där det i mindre skala går att experimentera med nya lösningar.

– Ta slakthusområdet här i Stockholm till exempel. Där kan man experimentera och sen följa upp hur det går. Tänk om vi faktiskt kan hitta utrymmen där vi kan förstå varandra, där vi verkligen kan mötas, där vi åtminstone lokalt kan motverka den polarisering som sker i samhället. Även om så bara i det lilla.

Att Emma Stenström nämner Slakthusområdet i Stockholm är inte så konstigt. En stor del av sitt yrkesliv har hon jobbat för att skapa bryggor mellan konstvärld och näringsliv. I Slakthusområdet ska Atrium Ljungberg, i samarbete med staden och andra bolag, utveckla ett helt nytt stadsområde där kulturen, inte minst i form av klubb- och konsertverksamhet, ska vara katalysator för ett kreativt stadsliv.

Konsten sätter strålkastarljuset både på oss själva och systemet, på så vis kan det växa fram visioner av hur det skulle kunna vara på ett annat sätt

Men förstår man sig egentligen på kultur i näringslivet?

– Det är svårt att tala om näringslivet i någon form av singularis. Jag har ägnat en stor del av livet åt detta och jag tycker nog att det finns en förståelse. Men ibland riskerar det att bli lite väl instrumentellt, alltså konst mest för att skapa trevnad. Då riskerar man att förstöra en del av konstens potential. Konsten måste få vara obekväm, ett klipulver som gör oss medvetna om vilka normer som råder. Då kan konst och kultur vara empatibyggande och spräcka de bubblor vi befinner oss i. Konsten sätter strålkastarljuset både på oss själva och systemet, på så vis kan det växa fram visioner av hur det skulle kunna vara på ett annat sätt, säger Emma Stenström.

Emma Stenström anser att omställningen till hållbarhet inom näringsliv går för långsamt.
– Cheferna sitter i en rävsax med höga krav på avkastning som ska uppfyllas. Foto: Johan Bergmark

På slakthusområdet äger också årets upplaga av tech- och mediafestivalen Gather rum i slutet av maj (om den flyttas eller ställs in på grund av corona-smittan är i skrivande stund inte känt). Där är Emma Stenström en av huvudtalarna.

Att Gatherfestivalen lockar många deltagare från fastighetsbranschen är på många sätt typiskt. Det var inte länge sedan branschen betraktades, inte minst av företrädarna själva, som tämligen konservativ. Nu vill man vara en aktiv del av samhällsbygget. Det talas om behov av innovation, bolagen tävlar om att introducera nya delningstjänster och man rekryterar gärna medarbetare med erfarenhet från helt andra branscher.

En utveckling i Emma Stenströms smak, även om hon anser att omställningen till ett mer hållbart näringsliv överlag går för långsamt.

– Med nuvarande politiska system krävs det att kapitalägarna tänker om. Vi pratar jättemycket om cheferna. Med de sitter i en rävsax med höga krav på avkastning som ska uppfyllas. Därför är ägandet jätteviktigt. Det pratar vi för lite om. Ska vi ställa om behöver vi kanske avstå från lite avkastning, säger Emma Stenström.

Hon är medveten om att det är lätt sagt i hennes roll som forskare. Det är svårare att göra verklighet av det. Men där menar hon att hon och hennes kollegor behöver vara mer delaktiga. Bli mer av aktivister, som sagt.

– Vi forskare behöver komma ner från elfenbenstornen. Ett exempel är MIT – visserligen en elitskola, men nu är eleverna ute och jobbar lokalt med platser som drabbats av industriell strukturomvandling för att tillsammans med det lokala näringslivet hitta nya affärsmodeller.

Amy Edmondson, författare och professor inom ledarskap och management vid Harvard University, har myntat begreppet psykologisk trygghet.

Emma Stenström återkommer till betydelsen av platsen. Hon menar att platsutveckling är ett utmärkt sätt att i liten och experimentell skala skapa de goda berättelserna och visionerna.

Men det kräver också att fastighetsbranschen lyckas locka till sig de unga förmågorna. Emma Stenström menar att det är fullt möjligt om man spelar sina kort rätt.

– Då måste man ha värderingarna på plats. Man behöver kunna visa på mångfald. Man behöver ha kulturell kompetens att kunna kommunicera över gränser. Och det måste finnas medvetenhet om ojämlikhet och de egna privilegierna.

Inte minst ställer det krav på ledarskapet. Emma Stenström refererar till Amy Edmondson, författare och professor inom ledarskap och management vid Harvard University, som myntat begreppet psykologisk trygghet. Hennes forskning visar att det är framgångsfaktor för att få orädda och innovationsstarka arbetsplatser. Det handlar om att skapa en tillåtande miljö där individen kan ge uttryck för vem hon eller han är, utan rädsla för att det ska komma tillbaka på ett negativt sätt.

Och kanske allra viktigast. Emma Stenström menar att de unga kommer att söka sig till arbetsgivare som agerar meningsfullt för att hitta lösningar på samhällsutmaningarna på lång sikt.

– Och om det är något fastighetsbranschen kan erbjuda så är det långsiktighet.

Annons: