Ut ur rampljuset

Från landsbygdsromantik till urban framstegs­optimism. Miljöpartiets framgångsrika omvandling har hängt mycket på Maria Wetterstrand. Efter nio år stiger hon nu av som språkrör – och ser fram emot ett lugnare liv, utan journalister i hälarna.

När miljöpartiet klubbade igenom Peter Eriksson och Maria Wetter­strand som nya språkrör var det en lösning som ingen egentligen ville ha från början. Tanken var att enbart ha en ”vanlig” parti­ledare – det lite gråa kommunalrådet från Göteborg, Claes Roxbergh – men han hoppade av dagen innan omröstningen under den smått kaotiska kongressen i Sundsvall i maj 2002.Systemet med två språkrör blev kvar, och Maria Wetterstrand valdes in jämsides med Peter Eriksson som hoppade in lite som gubben i lådan.

– Det var inget jag drömde om. Jag blev nominerad och fick posten. Men jag kände samtidigt att det nog var nödvändigt att jag gick in, med tanke på alternativen, säger Maria Wetterstrand i taxin på väg ut mot Fjärilshuset i Hagaparken, utanför Stockholm – ett litet fjärilsreservat som bildmässigt passar en miljöpartist, är tanken.

Nedräkningen för hennes avgång har precis börjat.  Och efter snart tre mandatperioder (maxgränsen för ett språkrör) kan man nog konstatera att partikamraterna på Sundsvallskongressen tog ett klokt beslut.  Miljöpartiet har utvecklats från en marginell tvåprocentsrörelse till att nu vara Sveriges tredje största parti, som är uppe och nosar på tioprocentsstrecket titt som tätt.

– Visst, det är väl delvis tack vare oss som är språkrör, men det beror också på att partiets idéer ligger rätt i tiden.

Egentligen hade vi stämt möte med Maria Wetter­strand utanför riksdagshuset, men vid utsatt tid är hon på promenad någonstans i stan (”hon är inte alltid så lätt att hålla reda på”, säger pressekreteraren ursäktande).
Några kvarter från arbetsrummet får vi tag i henne. Hon har spenderat en timme med en vän – ”det är sånt jag måste prioritera”.

Vi skulle definitivt kunna ha skarpare regler för nybyggnation. Vi har lägre krav än många europeiska länder.”

Tidigare under dagen har hon bland annat hunnit med arbetsmöten med byggbolaget NCC och att träffa de nya språkrören för Grön ungdom. Och nu har vi två timmar på oss innan vi ska lämna av henne på Centralen igen för vidare transport med pendeln till dagiset i en av Stockholms södra förortskommuner.

Maria Wetterstrand slår omgående fast – med viss skärpa – att hon inte vill prata om vad hon ska göra sen, när hon avgått som språkrör.
Hon konstaterar dock att hon håller de flesta dörrar öppna. Tills vidare har hon ju också kvar sin plats i riksdagen och posten som vice ordförande i riksdagens näringsutskott.

– Men det är inte lika kul längre. Jag hade ju siktat in mig på att vara i regeringsställning, att göra saker på riktigt. Det är lite svårt att ladda om efter att ha satsat så mycket. Fast jag är inte trött på frågorna eller debatten i sig.
Efter katastrofen i Japan har kärnkraftsfrågan hamnat i fokus igen och miljöpartiet har fått till stånd en extradebatt i riksdagen.

– Det går inte bara att fortsätta som om ingenting har hänt efter detta. Vi kan inte bygga bort ett miljö­hot genom att skapa ett annat. Om jag var energiminister skulle jag börja med att skrota kärnkraftsuppgörelsen från i fjol – det är ett bedrövligt beslut, säger Maria Wetterstrand med emfas.

Hon vill också se hårdare krav på transportsektorn och industrin när det gäller att få ned kol­dioxid­utsläppen.

Fastighetsbranschen då?
– Vi skulle definitivt kunna ha skarpare regler för nybyggnation. Vi har lägre krav än många europeiska länder. Jag ser också en stor möjlighet att effektivisera i 60-talsbeståndet. Vi har chansen nu att göra rätt från grunden – husen ska ju ändå stå kvar i 40 år eller mer.

Många fastighetsägare klagar på höga elpriser, fungerar elmarknaden?

– Det är möjligt att det finns problem med konkurrensen, men den stora frågan är ju vårt stora elberoende. Vi har för mycket eluppvärmning,
2,5 gånger mer elanvändning än övriga EU. Då är det ju inte konstigt att elpriserna går upp under de kallaste vinterdagarna, säger hon och beställer in en glass på Fjärilshusets café.

Praktiskt taget alla svenskar vet vem Maria Wetterstrand är, men hon väcker inget direkt uppseende bland övriga cafégäster.

– Mina barn skulle gilla det här stället, de älskar djur. Vi brukar gå på Naturhistoriska museet. Men jag tycker fjärilar är ganska otäcka faktiskt.

En lite förvånande kommentar. Men Maria ­Wetterstrand uppfyller inte riktigt schablonbilden av en skogsmulle, ”även om hon kan namnet på vissa mossor och grodor”.

Hon är inte så förtjust i vare sig fjällvandringar eller skogspromenader. Tar lika gärna en promenad på Djurgården och kollar lite i nån vintagebutik i Gamla stan. Hon gillar dataspel och tycker om att köra bil (etanoldriven dock). Maria Wetterstrand har i och för sig installerat solceller och bergvärme i huset, och har även en hushållskompost på tomten.

– Men jag tycker det är äckligt med komposten – det där borde kommunen sköta, säger hon och tar en liten paus för att läsa av sina sms, hennes nyhetslina mot världen.

Jag har tv-fobi, jag blir så stressad av nyheter.”

Maria Wetterstrand tycks vara en ganska urban, teknikorienterad person. Ungefär åt det hållet som hela miljöpartiet växlat in på: från nostalgiskt tillbakablickande till framstegsvänligt och teknik­optimistiskt.

Ett slags varumärkesbyte där Maria Wetterstrand i hög grad har spelat in. Det var också hon som fick partiet att byta linje i EU-frågan och ta bort kravet om utträde ur unionen 2008.

– Vi har lagt grunden för miljöpartiet som ett seriöst alternativ. Det känns väldigt bra. Och vi har krattat manegen för våra efterträdare.

Hur har tiden som språkrör förändrat dig?
– Det vet jag inte riktigt. Jo, jag är inte lika arg längre, jag bara ser arg ut, säger hon och skrattar.
– Egentligen är jag inte så bra på det politiska spelet, att förhandla och så. Det låter jag gärna mina medarbetare sköta, de får stånga sig blodiga.

Det är lite svårt att få fram något mer personligt kring hennes känslor för de gångna åren. Hon ville vara med och uträtta saker, inte stå bredvid och titta på – och man kan ana en stolthet över miljö­partiets politiska framgångar under språkrörs­åren: satsningen på miljöbilar, trängselskatter och stoppet för torskfiske till exempel.

Överst på listan står dock uppgörelsen om flyktingamnestin 2005 som ledde till att familjer utan uppehållstillstånd skulle få en chans till ny prövning för att få stanna.

– Vi blev utkastade från budgetförhandlingarna, men vi fick igenom detta. Det kändes fantastiskt, säger hon.

Om några veckor tar uppdraget slut och Maria Wetterstrand verkar ta det med ro.

– Det ska bli riktigt skönt faktiskt. Hade vi inte haft våra regler hade jag kanske slutat tidigare. Det känns bra att veta att man har en speciell tidpunkt att avgå – och att man inte får sparken. Jag har ändå suttit här en fjärdedel av mitt liv.
Maria Wetterstrand kommer inte att sakna den massmediala bevakningen, det är det hon gillar minst med jobbet, säger hon.

Rågången mellan privatliv och offentlig person är hårt hållen. Välkänt är dock att hon är gift med den finske politikern Ville Niinistö, grupp­ledare för De gröna i Finland, och har två barn med honom: Elias, sex år, och Linnéa, tre år.
De träffades på ett valupptaktsmöte i Helsingfors 2003 – och mindre är två år senare var hon gift och hade barn.

Nu pendlar hon och maken över Östersjön varje helg – oftast med färjan men ibland med klimatkompenserat flyg.

– Jag har blivit ganska bra på privatlivslogistik, konstaterar Maria Wetterstrand som får stå för i princip all lämning och hämtning under arbetsveckorna, ibland med lite hjälp.

När hon går från jobbet stänger hon av arbetsrollen. Hon läser inte morgontidningar och tittar inte på tv-nyheter.

– Jag har tv-fobi – jag blir så stressad av ny­­­­he­­­ter. Men jag har inga problem att själv vara med i tv-debatter, fast jag tittar aldrig på det i efter­hand, säger hon innan vi går vidare för fotografering i ­Fjärilshusets fuktvarma atmosfär, sisådär 35 ­grader.

Maria Wetterstrand rör sig vant framför kameran, följer fotografens anvisningar exakt, utan stånk. Allt flyter på; effektivt, snabbt – som det mesta verkar göra i hennes liv.

På vägen ut stannar hon i butiken och fingrar lite på en mjuk leksakslemur.

– Den här var ju gullig, men vi har hundratals plastdjur hemma, så jag ska nog inte köpa den.

På hemfärden i taxin berättar hon om sin morgon: hur hon inte fick upp barnen ur sängen och lade ned projektet. Tog en extra kopp kaffe och kom en timme för sent.

– Barnen var så glada över den där extratimmen. Det känns hårt att släpa iväg dem så varje morgon.

Det visar en lite annan bild av den hårt disciplinerade politikermamman.

– Jag är bra på att lata mig när jag får chansen. Jag ska vara hemma denna helg. Ville kommer hem, säger hon och kollar av sina sms än en gång.

I sin bok ”Den gröna vågen” – som hon slutförde precis innan fjolårets valrörelse – skriver Maria Wetterstrand om downshifting: förmågan att arbeta mindre och njuta mer av upplevelser.

– Jag är nog inte så bra på det själv egentligen. Men det kommer nog att bli lugnare och bättre framöver.

Vi försöker återigen fråga om hennes framtidsplaner.

– Du, det dyker nog upp nåt spännande. Jag är inte så orolig faktiskt, säger hon innan hon skyndar vidare mot pendeltåget.

Om…
Maria Wetterstrand
Ålder: 37 år.
Familj: Maken Ville ­Niinistö, gruppledare för De gröna i Finland, och två barn: Elias, sex år, och Linnéa, tre år.
Bor: I en av Stockholms södra förorter.
Bakgrund: Språkrör i miljöpartiet sedan 2002. Universitets­examen i biologi.

10 frågor
Favoritbyggnad:  Riksbankens hus.
Borde inte ha byggts: Kärnkraftverket i ­Fukushima.
Ser helst på tv: Konståkning, snooker eller Lyxfällan.
Så kopplar jag av: Spelar dataspel, löser sudoku.
Okänd egenskap: Det är nog slut på dem vid det här laget.
Senast lästa bok: Alexander McCall Smith ”The double comfort safari club”.
Lyssnar helst på: Kent.
Paradrätt: Helt vanliga pannkakor.
Förebild: Ingen.
Ser fram emot: Att få lämna över språkrör­skapet till nya språkrör.