Sverige har haft ett system med public housing som inte längre fungerar för de som har störst behov av en bostad. Istället har vi en ouppstyrd andrahandsmarknad och kommunala sociala kontrakt. Nu krävs ett system där vi bygger för behovet och inte enbart för efterfrågan, menar Tobias Olsson, förbundsdirektör, Sveriges Arkitekter.
Sverige har under lång tid haft en generell bostadspolitik och systemet med public housing har en lång och stolt tradition. Jag skriver just stolt för det är denna stolthet i att inte ha ansett sig behöva ett system med vad som ofta kallas social housing tror jag blockerar ett konstruktivt synsätt på vad som behöver göras idag. Den stolta traditionen av public housing rimmar dock inte med den situation vi har på bostadsmarknaden i dag. Faktum är att de som har det allra svårast på bostadsmarknaden inte upplever att den är så public. Unga, studenter och nyanlända fångas inte upp i allmännyttan och den ordinarie bostadsmarknaden.
[ Annons ]
Vi har ett system där vi bygger för efterfrågan och inte för behovet.
Social housing finns redan i Sverige i dag. Den består delvis av en ouppstyrd och dyr andrahandsmarknad för de som inte uppfyller kraven på förstahandsmarknaden men framförallt av alla de bostäder som kommunernas socialförvaltningar tvingas att skaffa fram.
Och under senare tid har just social housing kommit på tal allt oftare från debattörer, från Boverket och från regeringen själva. Men begreppet social housing leder oss hela tiden fel. Många förknippar det med modernismens sätt att lösa frågan internationellt – i större områden av statliga eller kommunalt ägda bostäder, ofta tydligt utmärkta och avgränsade och med stigmatisering som följd. Men redan i New York på 1980-talet började en svängning bort från detta – som illustreras i HBO-serien ”Show me a hero” – där de styrande ville spränga in små enheter av offentligt ägda radhus bland villamattorna.
I dag finns det många olika sätt att ordna med bostäder till de längst ut från bostadsmarknaden, och det handlar inte om att bygga stora områden i utkanten av staden. I Frankrike, Finland, Nederländerna med flera finns många intressanta system och lärdomar att ta del av. Snarare handlar det om att exempelvis i all nyproduktion på stadens mark vika var tionde lägenhet till sociala kontrakt, eller att spränga in enstaka lägenheter utspritt i hela staden eller att förtäta med mindre fastigheter på många ställen.
I en svensk kontext finns det många uppslag kring hur detta kan gå till. Det mest uppenbara är ju att göra om lagen om allmännyttiga bostadsbolag och ge allmännyttan ett nytt och uppdaterat uppdrag. Exemplet i Göteborg är intressant ur det perspektivet. Att villkora ny statlig infrastruktur med ett visst antal bostäder för svaga grupper är ett annat. Men det är också intressant att titta vidare på hur en statlig byggherre skulle kunna se ut. I dagsläget har till exempel Migrationsverket rätt att hyra bostäder men inte att själva bygga dem, trots att de har ett stort behov av dem. De statliga miljarder som regeringen vikt till investeringsbidrag skulle kunna användas på alternativa sätt för att säkerställa att bostäder kommer fram.
Att Sverige inte heller har haft en aktör eller ett system för att tillgodose behovet av bostäder utanför marknaden är också det en orsak till de kraftiga rycken i bostadsbyggandet. Vi har ett system där vi bygger för efterfrågan och inte för behovet, efterfrågan varierar över tid med den allmänna konjunkturen medan behovet många gånger är på en hög stabil nivå.
Jag säger inte att social housing per definition är rätt lösning, men vi måste kunna svara på frågan hur vi hjälper de som står längst bort från bostadsmarknaden. Vår stolta tradition av public housing kommer från den tiden då vi hade ett svar på den frågan.
Tobias Olsson
förbundsdirektör, Sveriges Arkitekter
Läs de andra debattinläggen:
Hans Lind: ”Staten måste ta de ekonomiska riskerna”
Marie Linder ”Social housing öppnar upp för marknadshyror”
Kristoffer Roxbergh: ”Dålig kvalitet är inte lösningen på bostadspaniken”
Läs våra reportage om social housing:
Social housing – finns det en svensk modell?
Utblick Nederländerna: ”Mixade områden är inte alltid lösningen”
