”Tydlig målsättning krävs för social hållbarhet”

Vi måste bygga bort de sociala barriärerna mellan människor. Först då blir vårt samhälle socialt hållbart, skriver Maria Pleiborn, demograf och senior rådgivare på WSP Advisory.

Annons:

Annons:

Annons:


Vid sidan av miljömässig och ekonomisk hållbarhet har social hållbarhet seglat upp som något vi också måste hantera i stadsbyggandet. Men hur gör vi egentligen? Vi delar goda exempel som vi tror kommer att nå målen om hållbart byggande där vi framför allt inkluderar olika upplåtelseformer i nya stadsdelar. Några går så långt att de vill erbjuda bostäder i olika prisklasser i nya områden genom konstruktioner som bygger på avtal med byggherrar och politiskt satta hyror. Ytterligare andra skriver avtal med byggare och hyresvärdar om att anställa boende i områden som betraktas som ”utsatta”. Samverkan genom bid hyllas och kan kanske vara en lösning för att göra bostadsområden mer trygga.

Räcker då ovanstående åtgärder för att vi ska nå målet? Jag tror tyvärr inte det. Visst anstränger vi oss för att det vi bygger skall vara hälsosamt, tryggt, vackert och ändamålsenligt. Vi lever i ett samhälle där vi till och med kommit så långt att vi kan tillåta oss att planera nya stadsdelar där vi diskuterar höjden på husen och om vi ska tillåta ett visst material i fasaderna eller om ett hus ska tillåtas ha en stil från förr eller ett modernare uttryck. Vi har kommit långt och vi är duktiga. I Sverige har vi också en mycket hög standard på våra bostäder.

Inspireras av: Jag inspireras just nu av människor som ger av sin tid för att hjälpa andra och de som ger något utan att vänta sig något tillbaka.

Ändå slås jag av mängden artiklar som tar upp ensamheten i vårt samhälle och som utgör ett allvarligt psykiskt problem för många, hur madrasshögarna och trångboddheten växer i utanförskapsområden, hur vanliga barnfamiljer lever i hemlöshet, hur kriminella nätverk tjänar pengar på svartkontrakt och hur unga människor känner en djup hopplöshet inför sina framtida möjligheter.

Hur kan vi? Hur kan vi tillåta att problemen bara blir större och att samhället slits sönder av att skillnaderna mellan de som har och de som inte har bara ökar? För det handlar om allas vår framtida trygghet och välfärd. Vi borde till och med ta tag i problemen för vår egen del – vi som läser Fastighetstidningens krönikor. Inte bara för de som inte gör det.

Illustration: Johan Isaksson

I många studier som analyserar vad människor uppskattar i en modern attraktiv stad så är det diversifieringen – att alla får plats och att alla kan passa in. Det verkar som det som är annorlunda är attraktivt. Men bara på ett visst avstånd. För när vi sedan väljer vem vi vill bo granne med så ska den personen se ut som vi, tycka som vi och göra som vi (eller heta Leif GW Persson).

Nyligen läste jag en debattartikel som byggde på rönen från ett forskningsprojekt. Man hade studerat en så kallad utsatt förort. Man hade gjort intervjuer som visade att de problem jag skissade på ovan existerade. Författarna trodde på allvar att man kunde lösa problemen genom nulägesanalys, dialogprocesser och tydligare kravställande vid markanvisningar. Jag skulle säga att vi har större problem än så.

Hela vår bostadspolitik måste bli tydligare med vad målsättningen är för vårt samhällsbyggande. Att alla ska kunna bo i trygga områden i bra bostäder som också möjliggör att vi möts med de som är olika och bygger bort de sociala barriärerna mellan människor. Först då blir vårt samhälle socialt hållbart. Vi behöver en samhällsbyggnadsminister som tar detta ansvar på allvar och ser till att genomföra tydliga reformer som ser till att vi kan nå målet om ett socialt långsiktigt hållbart byggande. En minister som inte diskuterar antal påbörjade bostäder, upplåtelseformer, fasader och skyskrapors vara eller inte vara. En minister som inser hur vi skapar trygghet på riktigt – för det är det vi alla vill ha!

Maria Pleiborn,
demograf och senior rådgivare på WSP Advisory