Vikten av samhörighet i grannskapet har seglat upp som en allt viktigare trygghetsaspekt. Fastighetsägare och andra samhällsaktörer försöker hitta sätt att knyta samman banden ännu starkare.
”Hörde du att det ska bli 25 grader till helgen?”
Vädret, något av kallpratets moder och allas vår vapendragare när tystnaden lägger sig som en våt filt över en obekväm situation. Samtidigt är vi svenskar inte direkt kända för att behärska småpratet likt rinnande vatten. För många verkar det snarare vara ett plågsamt måste.
[ Annons ]
Kanske är det viktigare än vi tror? Det visar i alla fall en nyligen släppt rapport från Fastighetsägarna Stockholm. Där slås det fast att de som regelbundet interagerar med personer i sin vardag upplever större trygghet än de som inte gör det, speciellt när det sker i närmiljön till hemmet.
– Vi har internationellt sett en hög tillit till varandra, samtidigt är vi inte så bra på att bygga relationer med nya människor. Här kan fastighetsägare göra mycket för att skapa de rätta förutsättningarna, säger Oskar Öholm, vd på Fastighetsägarna Stockholm.
Det finns all anledning för fastighetsägare att lägga sig i. Det bidrar till välmående och ger ökade fastighetsvärden.
Oskar Öholm är inte inne på att odla någon djupare relation, utan det handlar just om att stärka de så kallade ”tunna banden”, alltså de ytliga kontakter som ändå betyder en hel del i vardagen. Och han menar att det finns all anledning för fastighetsägare att faktiskt lägga sig i.
– Det bidrar till att skapa miljöer som upplevs mer attraktiva och välmående där de boende trivs och vill bo kvar längre. I förlängningen ger det också ökade fastighetsvärden i form av till exempel mindre skadegörelse. Så det finns självklart två sidor av myntet, bokstavligt talat, säger Oskar Öholm.
Men kan ett fastighetsbolag i praktiken faktiskt bidra? Ja, det menar Sven Renström, vd på fastighetsbolaget Olov Lindgren som för några år sedan delade ut boken Hej Granne! till alla sina hyresgäster. Boken, som innehåller enklare trivia om Stockholm, är en slags quick fix för att få i gång det vardagliga snacket grannar emellan.
– Man blir glad av de här små samtalen som sker spontant i hissen eller trappen. Onödigt vetande som ”hur många papperskorgar finns det i Stockholm?” blir ett sätt att bryta isen, säger Sven Renström.
Sven Renström såg ett behov av att motverka den trend som, enligt honom, går mot att bli allt mer individualistisk samtidigt som vi allt mer förlitar oss på att staten löser den grundläggande tryggheten.
– Vi har skapat ett starkt välfärdssamhälle där varje individ kan klara sig själv, på gott och ont. I någon mening har staten alltid vår rygg, vilket gjort att vi inte är lika beroende av våra medmänniskor längre.
Även bostadsrättsföreningen, som från början var en kollektiv boendeform, har blivit mer individualiserad. Få vill i dag sitta i styrelsen eller delta i aktiviteter som rör fastigheten.
– Man håller sig mer på sin kant och upplever sig inte riktigt ha med de andra i huset att göra. Det fanns också fler naturliga knytpunkter i anslutning till fastigheten förr. Man utbytte några ord vid tvättlinan eller piskställningen ute på gården.
Reaktionerna på boken Hej Granne! har varit positiva. Sven Renström berättar om grannar som inspirerats till att anordna grillkvällar och sommarfester tillsammans. Initiativet har även gett ringar på vattnet inom bolaget som nu är i färd med att montera odlingslådor på fyra av sina gårdar.
– Syftet är att skapa nya knytpunkter som grannarna kan samlas kring, samtidigt som det stärker stadsodlingen och den biologiska mångfalden, säger Sven Renström.
Initiativ likt dessa underskattas lätt. Men faktum är att de har stöd i forskningen. Cecilia Henning, docent i socialt arbete och tidigare lektor vid Hälsohögskolan i Jönköping, har forskat på ämnet sedan 80-talet. Då myntade hon begreppet ”tunna band” som hon själv associerar till fiskelinor, som trots sin tunnhet kan dra upp de tyngsta fiskarna.
– Jag och en forskarkollega undersökte tidigt betydelsen av de ytliga grannkontakterna som människor har i sin vardag, och resultatet förvånade oss. Det var betydligt fler som värdesatte dessa enkla kontakter än vad vi från början hade trott, säger Cecilia Henning.
Med åldern blir de tunna banden allt viktigare.
Hennes forskning visar att dessa ytliga kontakter leder till att vi känner oss bekräftade och mer förankrade i vårt bostadsområde.
– Genom att stanna upp och hälsa på vår granne skapar vi en känsla av tillhörighet till varandra, vilket bidrar starkt till vårt välmående. Med åldern tunnas också de tjocka banden, i form av släkt och nära vänner, ut och då blir de tunna banden än viktigare.
Det som från början väckte hennes intresse var den äldre dam hon intervjuade i samband med att ett bostadsområde i Eskilstuna skulle byggas om och som beskrev hur grannen ovanför henne var särskilt viktig.
– Jag såg framför mig hur de satt vid spetsduken, fikade och pratade om gamla tider. Men döm om min förvåning när hon svarade att de aldrig umgicks med varandra, mer än ett hej i trappen och några få ord ute på bänken om solen var framme.
Varje morgon vaknade hon av att grannen satte på morgonkaffet, fram tills en morgon då det var helt tyst.
– Hon gick upp för att knacka på. Det visade sig att grannen hade ramlat illa och brutit benet. De båda kände en väldig trygghet i att ha varandra nära, trots att bandet sinsemellan egentligen var väldigt tunt.
Cecilia Henning är inne på liknande spår som Sven Renström och menar att Sveriges skyddsnät, i kombination med att vi hittills varit relativt förskonade från större och återkommande naturkatastrofer, bidragit till att vi inte har samma naturliga kontakt med varandra som i andra länder.
– Jämför man till exempel med Japan har de en helt annan syn på närsamhället, som grundar sig i att de alltid är redo för katastrofer som jordbävningar eller liknande. De har kontinuerliga övningar inom bostadsområdet och delar en gemensam bild av att man är beroende av varandra.
På så vis har pandemin varit en ögonöppnare som fått oss svenskar att faktiskt prata om vikten av att stärka samhörigheten.
Ett initiativ med direkt koppling till pandemin var Hyresgästföreningens volontärsnätverk Goda Grannar, som syftade till att hjälpa varandra med handling och dylikt.
Vi fick över 17 000 volontärer som ville hjälpa till.
– Vi fick över 17 000 volontärer som ville hjälpa till, vilket jag för mitt liv aldrig trodde skulle hända. Det visar att det finns en stark vilja att engagera sig som bör tas tillvara på, säger Marie Linder, förbundsordförande för Hyresgästföreningen.
Marie Linder menar att vi i Sverige har en unik tradition av folkrörelse och föreningsliv. Samtidigt poängterar hon att vi måste hitta nya sätt att hålla traditionen vid liv.
– Det behöver inte handla om att engagera sig i föreningens styrelse eller andra samfälligheter, som vi i dag ser att färre väljer att göra. I stället kan vi jobba mer med punktinsatser. Vi behöver också prata om värdet av att se andra människor. Då når vi ett varmare samhälle.
ENGAGERA, SAMVERKA OCH SKAPA RUM FÖR SAMTAL
Tips från forskaren Cecilia Henning
- Engagera medarbetarna och låt dem sätta tonen i fastigheten genom att verka för en god kontakt med de boende.
- Upplåt lokaler i anslutning till fastigheten och samverka med anda, till exempel PRO eller andra eldsjälar i området, för att bjuda in till föreläsningar, mingel och andra sammankomster.
- Skapa trevliga utrymmen där det är naturligt för de boende att ha ett samtal, till exempel i trädgården.
”DE YTLIGA KONTAKTERNA GÖR ATT VI KÄNNER TILLHÖRIGHET”
Journalisten Niklas Källner har länge intresserat sig för mekanismerna bakom kallpratet och gav 2018 ut boken Och bilen går bra? I den delar han med sig av sina bästa tips för att fixa det innehållslösa snacket.
Varför tycker vi att det är så jobbigt att kallprata?
– Vi vill prata om väsentliga saker som betyder något, men det är ju svårt att inleda ett samtal med frågan ”hur är äktenskapet då?”. Vi vill heller inte upplevas som platta och tråkiga, och väljer kanske därför att strunta i det helt.
Måste vi kunna kallprata med varandra, om det nu är så jobbigt för oss?
– Ja, om vi är intresserade av att ha kontakt med andra människor och vår omvärld. Det är ett sätt för oss att stämma instrumenten, innan vi kommer in på varmpratet. De ytliga kontakterna har också en funktion bara i sig, eftersom de bidrar till att vi känner tillhörighet, samtidigt som de berikar oss med nya perspektiv.
Vilka är dina bästa tips för att fixa kallpratet?
– Att våga omfamna det banala. Försök tänka att ni båda sliter med samma sak. Ställ öppna frågor som gör att motparten inte bara kan svara ja eller nej, vilket tvingar in dig i ett läge där du kanske i värsta fall snabbt behöver komma på ytterligare en fråga. Uppmärksamma detaljer hos den andra. Det gör att personen känner sig sedd och mer trygg i samtalet.
Finns det situationer där det inte passar sig att kallprata?
– Tandläkare har en tendens att börja prata med en precis när de fyllt ens mun med verktyg, det känns inte optimalt. I pissoarer tycker jag inte heller man behöver ägna sig åt att kallprata. Och sen självklart i den amerikanska passkontrollen – ju mer du småpratar där, desto mer misstänkt blir du.
