[ Annons ]

Hälften av alla över 80 år bor i bostäder med bristande tillgänglighet. För kommuner och fastighetsägare kan situationen bli ohållbar med en allt äldre befolkning. Läs om en tickande bomb och hur man på olika håll i landet löser problemet.
Publicerat 11 april, 2012

Så får man äldre att bo kvar

Hälften av alla över 80 år bor i bostäder med bristande tillgänglighet. För kommuner och fastighetsägare kan situationen bli ohållbar med en allt äldre befolkning. Läs om en tickande bomb och hur man på olika håll i landet löser problemet.

Birgit Roswall i Svedala har inte kommit ur sin lägenhet på sex månader. En lägenhet hon bott i 55 år. Hur många äldre som bor på samma sätt som Birgit finns det inga siffror på eftersom man inte längre gör folk- och bostadsräkningar. Men en analys från Socialstyrelsen visade 2007 att:

[ Annons ]

  • cirka hälften av den äldre befolkningen bodde i bostäder med bristande tillgänglighet – det vill säga inte på bottenplan och utan hiss.
  • av de som fyllt 80 bodde 50 procent av männen och 44 procent av kvinnorna i bostäder med bristande tillgänglighet.
  • cirka tio procent av dem som var över 80 och som var svårt rörelsehindrade bodde kvar i bostäder med bristande tillgänglighet.

Att situationen skulle vara annorlunda i dag är knappast troligt. Kommunerna har blivit allt mer restriktiva med att ta in äldre på särskilt boende och man försöker i möjligaste mån få folk att bo längre i sina egna hem. Ett tungt vägande skäl är förstås kostnaden. En plats på ett särskilt boende kostar cirka 600?000 kronor per år. Kan man ha kvar samma person i hemmet med hjälp är kostnaden mellan 150?000 –?250?000 kronor. Det enligt en utredning som regeringens Äldredelegation gjort.

Runt hörnet väntar även en demografisk förändring av Sverige med 80 procent fler svenskar över 75 års ålder om 25 år.  Det är alltså helt klart att lägenheter som i dag inte är anpassade för äldre boende måste bli mer tillgängliga.

Hur möter då kommunen och fastighetsägarna den situationen?
– Med oerhört blandade resultat, konstaterar Hanna Svensson, industridoktorand på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Hon forskar i hur man kan anpassa bostäder till en åldrande befolkning. För tillfället arbetar hon även med att sammanföra fastighetsägare och kommun i Haninge utanför Stockholm.

Hanna Svensson ser att vissa bostadsföretag ligger i framkant (bland annat Tunabyggen och Ståhls). Men hyresvärdar i storstäderna har ett lågt incitament till att satsa pengar på dyra tillgänglighetsanpassningar.
– Man får sina lägenheter uthyrda i alla fall. Och i utflyttningskommunerna där bostadsbolagen borde vara mest rädd om de hyresgäster man har, där saknas pengarna. Mitt intryck är att fastighetsägare på mellanstora orter är mest aktiva i denna fråga.

Nästa stora insikt blir att hela västvärlden står med bostäder som inte fungerar”
Hanna Svensson, KTH

Det är förstås stat och kommun som ska vara mest oroliga. Kommunerna har ett bostadsförsörjningsansvar och som det står i kommunallagen man ”ska skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder”.

Blundar man då för problemet?
– Kanske, eller snarare att man inte insett vidden än, säger Hanna Svensson. Vi som är inne i frågan vet hur fruktansvärt dyrt det kan bli i framtiden. Och inte bara i Sverige utan i hela Europa. Men det är som med energieffektiviseringar, där EU först nu vaknat och insett att det krävs bidrag för att åtgärder ska bli av. Nästa stora insikt blir att hela västvärlden står med bostäder som inte fungerar i framtiden.

Björn Sundström, kommunalekonom på SKL, Sverige kommuner och landsting, och dessutom styrelsemedlem i SBO, Statens bostadsomvandling AB, menar att problemen är som störst i glesbygden där andelen äldre också är störst.
– Jag blev nyligen uppringd av Kalix kommun. De konstaterade att det fanns ett enda bostadshus med hiss på orten – och det samtidigt som allt fler äldre går runt med rullatorer. Många av fastigheterna, även relativt nybyggda, har tomma våningsplan från en trappa och uppåt för att inga äldre vill gå i trapporna.  Det är ju en rätt hopplös situation, konstaterar Björn Sundström.

Är det i avfolkningsbygd kan SBO, med medel från staten, köpa in och bygga om fastigheter till ökad tillgänglighet.
– Hyran stiger, men det accepterar de äldre. Värre är att våra revisorer slår ner på att vi skrivit upp värdet på fastigheten. De och marknaden accepterar inte att en satsning på 10 miljoner för att öka tillgängligheten även ökar värdet på fastig­heten – i alla fall inte i glesbygd, säger Björn Sundström.

De bidrag som finns idag är endast bostads­anpassningsbidrag som privatpersoner kan söka, för det mesta handlar det om mindre åtgärder som att ta bort trösklar, byta ut badkar mot dusch eller anpassningar i kök. Om det så krävs även handi­kapphiss på trappor. Den totala budgeten för dessa stöd är runt en miljard per år.
– Det är inte mycket med tanke på de otroliga behov som finns. När det gäller bostadsanpassningar så är det generellt lättare att få pengar till stora förändringar om det är yngre handikappade boende. Inställningen är att äldre personer ska flytta på sig om det krävs för stora investeringar, säger Sven Erik Wånell, direktör på Stockholms läns äldrecentrum.

Han konstaterar att det paradoxalt nog bor fler äldre i bostadshus utan hiss i Stockholms närför­orter än i innerstadens bostadshus där i princip alla byggnader numera har en hiss.

En fastighetsägare som vill göra en generell tillgänglig­hetsanpassning, kanske i samband med en renovering, kan inte söka bostadsanpassningsbidraget. Det har till och från funnits ett begränsat hissbidrag. Den senaste potten var 30 miljoner som delades ut 2004.

– Vi brukar ju från Fastighetsägarna inte ropa på bidrag, men jag har svårt att se hur man kan bygga in en hiss i en fastighet och få ekonomi på det. Det vore ju bra om kommunen åtminstone stod för hälften av hisskostnaden. Eller att vi kan dra av momsen på våra investeringar – det skulle ju också underlätta ett beslut, säger Hans-Olof Lundh, vd för byggnadsfirman Lundh AB och styrelseord­förande i Fastighetsägarna Mellansverige.

I hans bolag är runt 90 procent av fastigheterna inte tillgänglighetsanpassade, och så ser det ut hos de flesta bolagen ute i landet.
– Vi måste definitivt göra mer för våra äldre. De är bra hyresgäster. Äldre förbrukar mindre varmvatten, stör inte och byter inte lägenhet stup i kvarten som unga gör, säger Hans-Olof Lundh.

Han tycker också att det är värdeförstörelse när fastighetsägare tvingas återställa en tillgänglighetsanpassad lägenhet efter det att en äldre eller handikappad flyttat. Arbetet med att återställa lägenheter blir dessutom ofta även en kostnad för fastighetsägare. Trots att det finns ett återställningsbidrag för arbeten som kostar mer än 5?000 kronor.
– Många fastighetsägare söker inte bidraget för man tycker det är krångligt eller för att man inte förstår reglerna, säger Hanna Svensson på KTH.

Vi brukar ju inte ropa på bidrag, men jag har svårt att se hur man kan bygga in en hiss i en fastighet och få ekonomi på det.”
Hans Olof Lundh, fastighetsägare

I Haninge kommun för man nu diskussioner med fastighetsägarna så att redan anpassade lägenheter kan seniormärkas och hyras ut igen till dem som behöver.
– Bor man i hus utan hiss så får man förtur till dessa lägenhet som vi handhar, säger Ewa Kardell, förvaltningschef i Haninge kommun.

Hon skulle gärna se att förståelsen för äldre hyresgäster ökar hos fastighetsägarna.
– Det är okej att bygga sandlådor och lekplatser, men när ett område åldras verkar det inte vara lika okej att plocka fram en lokal så att äldre kan samlas och äta tillsammans.

På Ståhls fastigheter i Norrköping har man också ett samarbete med kommunen likt det i Haninge.
– Har vi lediga lägenheter i bottenplanet försöker vi hitta äldre hyresgäster som har svårt att gå i trappor. Rätt hyresgäst till rätt trapphus är vår modell, säger Emma Frisk, hyresgästansvarig på Ståhls fastig­heter.

Hos Ståhls arbetar man nu också med att bygga mer tillgängliga ramper till ett bostadshus med 123 hyresgäster.
– Vi vill att rampen ska vara integrerad med resten av fastigheten och inte påbyggd som det ofta blir med klassiska handikappramper. Det ska finnas ett vilplan också.

Kostnaden ska delas mellan bostadsbolaget och kommunen men fördelningen är man inte helt överens om än.

Rätt hyresgäst till rätt trapphus är vår modell.”
Hanna Frisk, Ståhls fastigheter

Tunabyggen i Borlänge är en av få fastighetsägare som har vågat gå hela vägen med anpassningar av äldre hisslösa hus. Man kunde ha gjort som de flesta andra – bytt stammar och byggt om till nybyggnadsstandard. Det hade varit den enklaste och billigaste lösningen. Men man gick vidare eftersom bolagets styrelse påhejad av kommunpolitikerna ville få till en lösning med tillgänglighet för alla.

Första skissen var att bygga loftgångar med en hiss per huskropp.  Men styrelsen ville att det skulle vara en hiss per uppgång och för att få ekonomi i projektet bestämdes att lägga till ett våningsplan på de gamla fyravåningshusen. Att montera in hissen inne i byggnaden var ingen bra lösning, så arkitekter ritade på en lösning med utanpåliggande hissar i egna schakt.  Hissarna är stora nog för att frakta en bår. Dessutom anpassas alla badrum och kök så att man kan bo en längre tid som äldre. I entrén planas marken så att det inte är någon nivåskillnad vid entrén.

Projekteringen började 2006 och den sista etappen, då alla fem huskroppar med sammanlagt 370 lägenheter ska stå klar, blir i mitten av 2014.
– Vi visste inte när projektet startade exakt vad som skulle göras och sökte därför ett partneringsamarbete med byggare och leverantörer. Så här i efterhand vet jag inte om det var en bättre affär än vanlig entreprenadbeställning, men det gjorde i alla fall oss tryggare under arbetets gång, säger Mikael Hansson, teknisk chef på Tunabyggen.

I de första etapperna behöll man en stor del av inredningen i köket. Det visade sig vara ett dåligt argument när nya högre hyror skulle motiveras. Kostnaden för att byta ut allt var dessutom inte högre ur ett LCC-perspektiv. Senare tillkom även byte till fönster med bättre isoleringsförmåga.

Hur ska vi kunna ta socialt ansvar samtidigt som vi ska konkurrera med de privata fastighetsägarna om hyresgästerna när vi inte är på samma spelplan?”
Mikael Hansson, Tunabyggen

Energiförbrukningen i de nya husen är nu nere på 88 KWh per kvadrat­meter uppvärmd yta. En sänkning med 40 procent. Kostnaden för ombyggnationen är 12?800 kronor per kvadratmeter uppvärmd yta. Totalt 79 miljoner. Tack vare de nya våningsplanen med 13 nya lägenheter blir kalkylen inte allt för dyster.
– Om 10–12 år har vi vänt detta projekt till svarta siffror, tror Mikael Hansson.

Men frågan han ställer sig är om det Tunabyggen gjort är förenligt med den nya lagen om allmännyttans affärsmässighet.
– Hur ska vi kunna vara föregångare och ta socialt ansvar samtidigt som vi ska konkurrera med de privata fastighetsägarna om hyresgästerna när vi inte är på samma spelplan? Vi ska agera långsiktigt, men en privat ägare kan finansiera sin verksamhet med köp och försäljningar av fastig­heter.

Mikael Hansson anser att kommunerna i framtiden måste vara med och finansiera ombyggnationer så att det blir bättre tillgänglighet.
– Om det främjar kvarboende borde det vara en del i kalkylen.

__________________________________________________

”Här kan man avsluta sina dagar”

Foto: Björn Leijon

När Lars och Mona Holmberg flyttade till Bullermyren i Borlänge 1976 var de 34 respektive 22 år gamla.  I dag 36 år senare har de två barnen som växt upp i området sedan länge flyttat ut men Lars och Mona är kvar – fast nu i en lägenhet som är anpassad till att bo kvar även på ålderns höst.  Med hiss och med badrum och kök byggt enligt alla tillgänglighetsregler.
– Ja, här kan man avsluta sina dagar, konstaterar Lars Holmberg och blickar ut genom köksfönstret. Med lägenheten på tredje våningen fick man en bra utsikt över ett naturområde som omgärdar de gamla 60-talshusen. Men nu, med påbyggda våningsplan och hisschakt i olika färger ser det mer ut som ett modernt område.

Innan husen byggdes om var det under perioder tomt i lägenheterna högst upp. Barnfamiljer och äldre tyckte det var för jobbigt att ta sig upp med kassar, barnvagnar med mera.
Lars Holmberg är särskilt nöjd med tryggheten i den nya lägenheten. Med inbrotts- och brandsäker dörr, porttelefon och brandfiltar.
Något negativt då?
– Jo, klart att hyran (5?500 kronor) är högre, men man vänjer sig vid det med tiden, säger Lars.

 

__________________________________________________

”Jag är så lycklig över dörrarna”

Foto: Fredrik Schlyter

Vivianne Hellman fyllde 40 år när hon flyttade in med sin familj i lägenheten i Norr­köping. Nu fyrtio år senare bor hon ensam på 74 kvadratmeter.
– Inte tänkte jag då att det en dag skulle vara tungt att öppna hissdörrar och port. Och jag blev så lycklig över att Ståhls, utan att vi bett om det, ordnade automatisk öppning. Det känns tryggt.
Hon har haft problem med rörligheten i fem år. Det efter att Vivianne blivit påsprungen på ett köpcenter och ramlat och brutit lårbenshalsen.
– Jag går med rullator och fastighetsägaren har ordnat med automatisk dörr på en gavel dit vi kan ta oss upp på en ramp. Fast den är rätt brant och på vintern när det är isigt blir det svårt. Jag brukar kunna krångla mig upp på några trappor. Men det är svårare för andra, konstaterar Vivianne Hellman.

Hon uppskattar även att huset har soprum inomhus och inte ute som många har i Norrköping.  Kommunen har även ordnat med hjälpmedel i badrummet och på balkongen där golvet fått en utjämnande träpall så att hon lättare ska kunna ta sig ut på balkongen.
Nu planerar Ståhls att bygga en ny ramp med vilplan. Vivianne minns att grundaren Henry Ståhl tänkte på att äldre skulle ha det bra i husen och att det tydligen gått i arv till sonen Mikael Ståhl.

Vivianne hade tankar direkt efter pensionen på att flytta till något boende i Stockholm där hon ursprungligen kommer från. Men det var svårt att hitta något bra så hon blev kvar i Norrköping.
– Nu är jag hemma här och jag har inga planer att flytta.

 

__________________________________________________

”Jag var ute på promenad förra året”

Foto: Victoria Gillberg

Birgit Roswalls föräldrar köpte lägenheten på Bökebergsgatan i Svedala 1957. Då en toppmodern lägenhet med sopnedkast i trapphuset. Idag, 55 år senare, är bostaden inte längre lika funktionell. Huset saknar både hiss och ramper.
– Sist vi var på promenad gick vi till Netto. Det var förra året, säger Birgit.

I Birgits kök, med köksluckor från 1956, står kaffekokaren alltid på. Flera gånger om dagen kommer hemtjänsten och hjälper till med medicin, tvätt eller för att bara prata en liten stund. Egentligen ska de också ut och promenera men sedan ett par år tillbaka vill inte Birgit längre.
– Nä, nu kan jag inte ta mig ner för trappan. Jag måste gå på sidan men så får jag gå inte för sjukgymnasten. Och så andningen. Det går inte för andningen.

För ett par år sedan fanns planer på att bygga en hiss i huset, eftersom de skulle få bidrag från staten. Diskussionen fördes i föreningen men till slut lades projektet ner eftersom ingen ville knacka sönder trappan.
– De flesta äldre har flyttat till äldreboende och nu bor bara unga killar här. De yngre vill inte betala för nån hiss så då blir det inget gjort, säger Birgit.

För två år sedan blev hon sjuk och bodde ett par veckor på ett äldreboende i Svedala. Men hon ville inte bo kvar där. I lägenheten på Bökebergsgatan har hon bott själv hela sitt liv och där vill hon bo kvar. Hur det var innan när hon kunde gå ut har hon nästan glömt.
– Ja, jag går ju ut på balkongen och där kan jag sitta och titta på blommorna.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]