”Ärligt. Jag är orolig på riktigt.” Så sammanfattar Lennart Weiss sin syn på läget i den rådande bostadsbyggarivern. "Istället för ökat byggande ser vi just nu snarare en kraftigt ökad risk för något helt annat, nämligen en politiskt lagad byggkrasch", skriver han i sin senaste krönika.
Just nu är det populärt att slå sig för bröstet för det ökade byggandet. Både statsministern och bostadsministern har i olika sammanhang hävdat att det är regeringens ansträngningar som gett resultat. Och visst, Peter Eriksson har tagit ett antal riktigt bra initiativ under våren, till exempel att utreda den långsiktiga bostadsfinansieringen, statliga topplån samt att utreda den norska modellen med statliga bottenlån för byggande i glesbygd.
[ Annons ]
Men från utredningar till resultat i vardagen är vägen lång och krokig. Att investeringsbidragen redan skulle gett effekt är också en hägring. Av rent fastighetsekonomiska skäl är det snarare så att dessa bidrag i allt väsentligt kommer att gå till hus som skulle ha byggts i vilket fall som helst.
I Veidekkes färska konjunkturrapport kan vi tydligt visa att det ökade bostadsbyggandet är en ren konjunktureffekt. Byggandet samvarierar exakt med utvecklingen av hushållens finansiella netto, reporäntan, byggkostnaderna och sysselsättningen. Detta gör att man också ska ta siffrorna för antalet påbörjade bostäder med en stor nypa salt.
Sant är att antalet påbörjade bostäder ökat kraftigt sedan 2012. Men för att ”påbörjade” bostäder också ska bli byggda i samma takt som under de senaste åren krävs att konjunkturen håller i sig. Med bara något stigande räntor, ökade skatter samt minskad sysselsättning blir bilden snabbt en annan.
Listat
Klart godkänd
Peter Eriksson visar engagemang och tar flera bra initiativ.
Underkänd
Per Bolund glider undan och upprepar okritiskt Riksbankens besvärjelser.
Besvikelse
Att politikerna trots debatten om hushållens skulder inte kan samla ihop sig om subventionerat bosparande.
Planerade eller påbörjade bostäder förutsätter med andra ord en faktor som är märkligt frånvarande i den dagliga debatten, att hushållen kan efterfråga. Och här finns stora frågetecken. Veidekkes konjunkturanalys visar tydligt att Boverkets mål om 88 000 lägenheter per år är helt omöjligt att nå. Inte ens om dagens starka konjunktur skulle hålla i sig kommer vi högre än till cirka 48 000–50 000 lägenheter per år.
En fortsatt ökning skulle kräva omfattande politiska insatser som stöttar de ekonomiska svaga hushållen. Och såna lyser med sin frånvaro. Bostadsbidragen är idag så låga att de i praktiken är en förlängning av försörjningsstödet, ett stöd till familjer med många barn. Det politiska intresset för subventionerat bosparande är lågt. Istället för ökat byggande ser vi just nu snarare en kraftigt ökad risk för något helt annat, nämligen en politiskt lagad byggkrasch. I princip samtidigt aviseras just nu ett antal förslag som, om bara några av dem genomförs, kommer att leda till dramatiskt ökade boendekostnader.
Från EU aviseras nya direktiv för ränteavdrag för kommersiella fastigheter. Stefan
Ingves Baselkommitté föreslår åtgärder som kraftigt påverkar finansieringen av hyreshus. Från nationellt håll kommer under våren förslag om ny infrastrukturskatt, ändrade regler för bolagspaketering, nya avskrivningsregler för bostadsrättsföreningar samtidigt som bankerna i det tysta skruvar åt kranen mot såväl hushållen som byggarna och nonchalerar möjligheten till undantag för amorteringar för nya bostäder.
Ärligt. Jag är orolig på riktigt. Eftersom absolut ingen inom det politiska systemet har en samlad bild av konsekvenserna av allt som strax ligger på bordet är risken mycket stor för att musiken snart kommer att tystna.
Lennart Weiss,
Kommersiell direktör, Veidekke Sverige
