Det behövs naturligtvis mer än bara statlig stimulans för att lösa bostadsbristen. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Det menar Hyresgästföreningens ordförande, som idag fortsätter debatten om regeringens miljardsubventioner till nyproduktion av hyresrätter.
Den 25 mars presenterade regeringen en satsning på miljardsubventioner till nyproduktion av hyresrätter. Med anledning av beskedet har Fastighetstidningen inlett en debattstafett mellan några av de aktörer som kan bostadsbranschen bäst. Idag tas debatten vidare av Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder, som håller med Fastighetsägarnas Reinhold Lennebo om att det behövs mer än statliga stimulanser – men att det ena inte behöver utesluta det andra.
Alla har rätt till ett bra och tryggt boende till en rimlig kostnad. Sverige måste rejält öka byggandet av bostäder som vänder sig till bredare inkomstgrupper. Då krävs en massiv satsning på hyresrätter med rimliga hyror.
Det behövs naturligtvis mer än bara statlig stimulans. Det krävs ekonomisk rättvisa mellan boendeformer, tillgänglig mark till rimliga kostnader, stora satsningar på infrastruktur, ökade resurser i kommunerna för att hantera plan- och byggärenden, tydligare uppdrag åt de kommunala bostadsbolagen att bygga mer och så vidare.
Men statligt stöd till byggande är en viktig del för att råda bot på bostadsbristen. Det ena utesluter inte det andra. Och precis som Reinhold Lennebo ser vi gärna en bred bostadspolitisk överenskommelse för att skapa långsiktig stabilitet.
Det förekommer argument om att statliga stöd till byggande är meningslösa eftersom de hamnar i byggarnas fickor. Märkligt nog argumenterar ingen så när det handlar om de skattefördelar som ges till ägda bostäder. I den politiska debatten görs idag stor skillnad på om subventioner ges genom avdrag och lägre beskattning eller om de ges som bidrag. Men den faktiska effekten på byggpriser och statens ekonomi är i princip densamma.
Rot-avdraget och ränteavdragen innebär att staten årligen satsar 40 miljarder kronor på att subventionera det ägda boendet. Samtidigt har satsningen på att stötta byggandet av hyresrätter de senaste nio åren varit exakt noll kronor. Det är knappast en rättvis fördelning av våra gemensamma resurser.
Historien visar dessutom att investeringsstimulans för byggande av hyresrätter är ett effektivt sätt att få fart på byggandet och dessutom hålla produktionskostnaderna nere, framför allt om det kopplas till tak för högsta hyresnivåer.
Vi kan konstatera att det har byggts mest då staten intervenerat på bostadsmarknaden genom stimulanser i någon form. Marknaden kan inte förväntas ta ansvar för att alla ska få tillgång till en bostad till rimlig kostnad. Den har haft åtta år på sig att bygga utan att klara av det. Då är det naivt att tro att bara vi får ännu mer marknad så kommer bostadsbristen att lösas.
Att fastighetsägarnas VD utmålar den så kallade hyresregleringen som största orsaken till bostadsbristen förvånar knappast. Reinhold Lennebo har möjligtvis missat det men hyresregleringen avskaffades redan 1975 till förmån för dagens konsumentlagstiftning med gemensamt förhandlade hyror, ett system som balanserar olika intressen och möjliggör både vinster för fastighetsägarna och boendetrygghet för landets tre miljoner hyresgäster. Det är dessutom ett förhandlingssystem som de privata fastighetsägarna i allra högsta grad är en del av.
Att Lennebo hänvisar till Boverkets kritiserade rapport från november 2013 och påstår att den visar att 40 000 extra bostäder skulle dyka upp om inte förhandlingssystemet fanns förvånar egentligen inte heller. Men både Lennebo och vi vet ju att det inte finns någon verklig teckning för den siffran i Boverkets rapport. Den byggde på felaktiga grunder och rena gissningar och kritiserades hårt redan när den kom. Den har knappast blivit mindre felaktig sedan dess.
SCBs siffror visar att människor bor allt trängre, och det är framför allt i hyresrätten människor tränger ihop sig. Att då prata om att vi behöver ”utnyttja beståndet bättre” och ”öka människors rörlighet” blir ett hån mot alla dem som drömmer om att få ett eget hem och kunna skapa sig självständiga liv.
Men det är lika mycket ett hån mot dem som redan idag vänder på varje krona för att ha råd att bo kvar. Och för alla de hyresgäster, 25 procent, som tvingas lämna sina hem för att de inte längre har råd med hyran efter en ombyggnad.
Är det dessa människor som ska ”öka sin rörlighet”? Det talas aldrig om att bostadsrättsinnehavare eller villaägare ska tvingas flytta och ge plats för mer resursstarka invånare – men landets tre miljoner hyresgäster är det tydligen helt OK att tvinga bort från sina hem med hjälp av marknadshyror och chockhöjda hyror vid ombyggnation för att skapa rörlighet i bostadsbeståndet. Det är en märklig attityd somliga fastighetsägare har gentemot sina kunder.
289 000 unga vuxna som saknar bostad knackar nu på dörren och vill ta steget ut i vuxenlivet. Det är dags att bli konstruktiv och gå från ord till handling. Istället för att lägga all energi på att bara diskutera hinder så har nu fastighetsägare, byggherrar och byggbolag alla möjligheter att med stöd av statens insatser verkligen aktivt bidra till att pressa produktionspriser och bygga bort bostadsbristen. Ta den möjligheten!
Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen
Tidigare inlägg i #debattstafett