Simon Imner, samhällsplanerare, vill se förbättringar och kompletteringar till dagens reformer för privatuthyrning av bostäder.
Berättelser om andrahandsmarknaden med höga hyror för små skrymslen där människor utnyttjas och utsätts för bedrägerier hör vi om varje vecka. Reformer vars intention var att stimulera privatuthyrningen och därmed öppna upp det befintliga beståndet för resurssvaga grupper måste justeras för att möta den verklighet de skapat. För att det ska kunna ske behövs en tydligare bild av det faktiska läget och svar på frågan om vem som egentligen gynnas av privatuthyrningen?
[ Annons ]
Den politiska lösningen på bostadsbristen har under lång tid varit nyproduktion. Men nu har fler börjat se potentialen i det befintliga beståndet. 2013 infördes privatuthyrningslagen vilken innebar att hyresnivån fick sättas utifrån uthyrarens kapital- och driftskostnader. Därefter höjdes schablonavdraget rejält och det blev svårare för andrahandshyresgäster att återfå oskäliga hyror retroaktivt.
En majoritet vill se blocköverskridande överenskommelser i bostadspolitiken. Dags för politiken att erkänna sina brister och ge det en andra chans.Amorteringskraven
Behövliga åtgärder för att minska hushållens skuldsättning fortsätter ske på bekostnad av unga som vill äga sin bostad.
Det politiska spelet
Just nu den bästa svenska podcasten för att få koll på aktuella händelser i politiken och förstå dem i sin kontext.
I rapporten ”Åtgärder för att öka uthyrningen av privatbostäder” har Statskontoret kartlagt de utmaningar som andrahandsmarknaden står inför. Här framgår det uppenbara – att någonting måste göras.
Problemet är att den tillgängliga informationen om andrahandsmarknaden är så pass ofullständig att det försvårar ett nyktert beslutsfattande. Uppgifter från Skatteverket visar att det i genomsnitt är cirka 54 000 hushåll per år som redovisar hyresintäkter som överstiger schablonavdraget sedan höjningen och att flest uthyrare finns i städerna med störst bostadsbrist. Men en viktig pusselbit saknas. Skatteverket har endast uppgifter om de redovisande hushållens hyresintäkter, samtidigt som vi vet att betydligt fler hyr ut sin bostad.
För att komplettera bilden går det att vända sig till annonsplattformarna. Men deras uppgifter fångar endast upp de fåtal som använder sig av en mellanhand. De allra flesta hittar andrahandshyresgäster via sina kontaktnätverk. Vi får i regel bara veta den begärda hyran men aldrig den överenskomna hyran. Än svårare blir det att få grepp om den olovliga uthyrningen.
Privatuthyrning skulle bli en lösning på den generella bostadspolitikens brister. Nu är vi i ett läge där vi behöver få grepp om omfattningen. Är det möjligt att införa uppgiftsplikt? Efter att bostadsrättsföreningen beviljat uthyrning lämnar bostadsrättsinnehavaren vissa uppgifter om avtalets villkor. Föreningen anonymiserar och vidarebefordrar uppgifterna till en aktör som ansvarar för datainsamlingen. Måhända enkelt i teorin, men kan det ske utan inskränkningar i integritet eller avtalsfrihet finns här förutsättningar för ökad transparens.
I andrahandsmarknadens dunkla värld ryms både solsken och mardrömmar. Problemet är att vi inte vet hur den ser ut. Reformerna för ökad privatuthyrning är i grunden bra men gynnar endast uthyrarna. Därför måste de kompletteras med åtgärder som stärker kunskapen om andrahandsmarknaden. I slutändan kommer det att underlätta för de som behöver någonstans att bo, de som har en bostad och för den politiska styrningen.
Bostadspolitiken för andrahandsmarknaden har blivit som resultatet av en dålig renovering – trots att tanken var god råkade tröskeln bli för hög och dörren gick inte att öppna. Visst tar det emot för politiken att redan behöva bygga om en nyrenoverad lägenhet, men om privatuthyrning ska fungera på sikt måste det rivas en och annan vägg.
Simon Imner,
samhällsplanerare
