Nu står det klart hur den modell som gör det möjligt att differentiera hyresnivåerna i det hus stadsmissionen bygger i Farsta kommer att fungera.
En social innovation är vad Pernilla Parding, chef bostad på Stockholms Stadsmission, kallar det. Den förvaltningsmodell som gör det möjligt att sätta differentierade hyror, i vad man själva kallar ”Sveriges första socialt hållbara hyreshus”, har stor potential att bli hösten stora snackis i bostadssektorn.
Och kanske blir det inte bara snack. Helena Hamrén, paneldeltagare och uthyrningschef på Stena Fastigheter, anmälde ett tydligt intresse att bygga något i stil med Stadsmissions modell i något av bolagets kommande stadsutvecklingsprojekt.
[ Annons ]
Det är just vad Pernilla Parding hoppas på.
– För oss har det varit viktig att hitta en hållbar ekonomisk modell, om än med kanske inte så höga avkastningskrav. För de stora problem vi i dag har med en ojämlik bostadsmarknad tror jag inte att någon aktör klarar att lösa själv. Därför ser vi detta som en skalbar modell, där vi vill utmana er alla inom bostadssektorn, för vi tycker inte att ni har gjort tillräckligt, sa Pernilla Parding.
Samtidigt var Marie Linder, förbundsordförande på Hyresgästföreningen, tydligt avvaktande när hon kallade modellen för ett nödvändigt ont.
– Jag har stor respekt för det ni gör. Och ni sätter fingret på de problem som finns på bostadsmarknaden.
Men det fanns ett stort men hos Marie Linder.
– Det jag tycker är det viktiga är att vi ser till att detta adresseras politiken. För det är den misslyckade bostadspolitiken som gör att vi hamnat här. Därför vill jag se en annan lösning där främst allmännyttan tar ett större ansvar för att se till att alla får möjlighet till en god bostad, sa Marie Linder.
Så här kommer förvaltningsmodellen, eller den sociala innovationen om man så vill, att fungera:
Ett bolag kommer att äga fastigheten. Bolaget blockuthyr i sin tur med en nyskapad kooperativ bostadsförening, där Stockholms Stadsmission ingår som styrelsemedlemmar för att kunna hjälpa till att förvalta huset. På detta läggs den ”mjuka förvaltning” som Stadsmissionens Bobyrå redan arbetar med på flera håll i dag.
Syftet är att skapa ett hus som möjliggör mångfald. I detta fall genom möjligheten att differentiera hyresnivåerna. I detta fall blir det tre olika hyresnivåer. Exakt vilka hyror det blir kunde inte Martin Lindfors, som är projektledare för förvaltningsmodellen avslöja. Men det rör sig om strax under normal presumtionshyra för den tredjedel av hyresgästerna som betalar fyll hyra, tio procents rabatt för den andra nivån, samt en tredjedel som bor med 20 procents rabatt. Tanken är att sedan kunna trappa upp hyrorna över tid.
– Det är viktigt att det inte blir stigmatiserande. Och för att värna likhetsprincipen i en ekonomisk förening så vill vi trappa upp hyran för de som har billigare hyra, men väldigt långsamt och med stöd av Stockholms Stadsmission. Ungefär som en omsättningshyra för butiker, sa Martin Lindfors.
Tidigare bostadsministern Stefan Attefall, som fanns i publiken, replikerade att det knappast är att anse som några billiga hyror.
– Det är mycket riktigt. Det är nybyggnation, så de billigare hyrorna landar ungefär på en nivå som hyrorna i det äldre beståndet. Men där kommer ju aldrig denna grupp in, sa Martin Lindfors.
Marie Linder ville hellre försvara den generella bostadspolitiken än att se särlösningar, vilket detta är. Hellre då att arbeta med förturer i bostadskön och att slopa inkomstkrav på nya hyresgäster och höjda bostadsbidrag.
– Jag är också orolig för marginaleffekterna. Om man får en högre inkomst, får man bo kvar då? undrade Marie Linder.
Pernilla Parding svarade direkt:
– Ja absolut! Vi har strävat efter så stor normalisering som möjligt. Det är ju ingen i en hyresrätt eller bostadsrätt som behöver flytta bara för att man får en högre inkomst. Så vi ska inte ha ett tak här heller. Däremot har vi alltså en modell för att långsamt höja hyrorna med tanke på ett långsiktigt avkastningskrav, sa Pernilla Parding.
Även Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke, fanns i publiken och riktade sig till Marie Linder med ett konstaterande att minst 70 000 människor lever i hemlöshet eller tillfälliga boendelösningar.
– För dessa är bostadsbidrag ointressant eftersom de inte har någon bostad. Och de som bor med sociala kontrakt skickas runt i tillfälliga lösningar. De absolut svagaste får det svagaste stödet av samhället. Även jag förordar i grunden generella lösningar på bostadsmarknaden. Men det har vi sagt sedan 50-talet och problemen har bara ökat. Är det då moraliskt acceptabelt att hänvisa till generella löningar medans patienten dör? Är det inte dags att vi står upp för permanenta lösningar för de allra svagaste? Sa Lennart Weiss.
Som sagt, en fråga som lär diskuteras en hel del framöver när det nu finns en konkret modell för särlösningar med differentierade hyror att ta ställning till.
– Det är lite konstigt och lite sorgligt att det är vi som tar det här klivet. Men det händer alldeles för lite. Det mest oroande är att hemlösheten just nu får så många nya ansikten. Den vanligaste kategorin vi nu stöter på är en ensamstående mamma med två barn, sa Pernilla Parding.
Hon konstaterade att det samtidigt ofta är personer som egentligen klarar att betala en normal hyra. Men att de helt enkelt inta kommer in på bostadsmarknaden.
– Därför är det så viktigt att detta är en skalbar modell. Det är många som pratar och vill. Men det här är ett sätt för oss att utmana och visa vägen samtidigt som vi verkligen tror att detta kan bli ett viktigt komplement på bostadsmarknaden, sa Pernilla Parding.
