Dennis Åström, färghandlare, leksaksbutiksägare och fastighetsägare. Foto: Hans-Olof Utsi.
Publicerat 12 maj, 2016

Sätter färg på Kiruna

Väntan är över. Efter många års ovisshet kom beskedet om ersättning. Dennis Åström har bestämt sig för att satsa på nya fastigheter när det nya Kiruna byggs.

[ Annons ]

Kylan biter i kinderna. Även om solen börjat torka upp Kirunas gator så värmer den inte nämnvärt. Men det är värt att stå kvar ännu en stund till. I väster höjer sig Kebnekaisemassivet, längre norrut gnistrar bergen kring Rautas.

– Det är de här vyerna man vill ha om man bor i den här stan, säger Dennis Åström, färghandlare, leksaksbutiksägare och fastighetsägare.

Det är här vid foten av Luossavaara, intill stadens slalombacke, han kommer att bygga sin del av den nya staden, ja snarare är det väl LKAB som bygger som ersättning för vad det tar.

En huvudvridning 180 grader ger en synnerligen konkret bakgrund. Slagghögarna längs det sargade Kiirunavaarafjällets sidor skvallrar om hur malmkroppen som LKAB bryter tränger in under staden och underminerar marken husen står på. Av Dennis Åströms nio fastigheter (varav en i Kalix 30 mil bort) är det två som ligger innanför den linje där husen enligt LKAB:s deformationsprognos måste överges.

När professor Göran Cars som är projektledare för stadsflytten nyligen intervjuades i Dagens Samhälle om visionerna för den nya stad som ska växa fram sa han: ”Det är en våt dröm att flytta en stad”.

Dennis Åströms tankar om staden, dit farfar flyttade från Jukkasjärvi för att jobba i gruvan, är något mer prosaiska.

[ FAKTA ]

Dennis Åström

Ålder: 49 år

Utbildning: Målarlinjen på gymnasiet.

Familj: Fru och två döttrar, 14 och 17 år gamla.

Aktuell: Satsar på nya fastigheter när Kiruna flyttar.

– Det har ju snart gått 15 år sedan man började prata om stadsflytten. Nu känner man mest att ”ska det aldrig hända någonting?”. Man har börjat bygga stadshuset, men det är väl det enda. Så man går mest och väntar på att det ska sätta igång på riktigt.

Det har varit 15 år av ovisshet. Länge var budet att fastigheterna som LKAB tvångsinlöser med stöd av minerallagen skulle ersättas med marknadsvärde plus 25 procent, en summa som inte räcker långt om man vill bygga nytt. Först i januari blev det klart att LKAB erbjuder möjligheten att ersätta en fastighet med en motsvarande ny. En chans Dennis alltså tänker ta.

– Det som har presenterats låter bra. Men många detaljer återstår att lösa. Man väntar bara på att det ska komma ett ”men…”.  Det handlar om många miljarder som ska fram. Finns verkligen de pengarna? Vad händer om lågkonjunkturen för LKAB håller i sig? Jag tror i och för sig inte det komma att hända. Men man såg ju vad som hände med gruvan i Pajala.

Men även om frågorna är många menar Dennis att Kirunas framtid onekligen ser ljus ut.

– Jag hoppas att det blir riktigt, riktigt bra. Så att Kiruna kan blomma upp igen.

Han kunde ha valt att få två nya fastigheter i den nya stadskärnan som ska växa fram kring det nya stadshuset som börjat byggas öster om den nuvarande stadskärnan.

– Men bor man här uppe ser man det på ett annat sätt. Jag utgår från mig själv och tänker att det är mer attraktivt att bo här i backen, än på den gamla myren där de nu bygger stan. Om det är minus 15 grader här i backen, då  är det minus 30 i den sänkan.

I rättvisans namn ska det väl sägas att det fanns planer på att flytta stan hit. Men dels finns det malmfyndigheter i berget, dels gick det inte att hitta någon vettig dragning av E 10:an.

Vi hoppar in i Dennis stora skåpbil. Sidorna på den silvriga Fiat Ducaton är märkta Colorama.

Liksom för många fastighetsägare på mindre orter går det inte att leva enbart på hyresintäkterna här. Det är i första hand som färghandlare han ser sig.

Dennis är utbildad målare. 1992 anställdes han som butikschef i en av stans större färgbutiker. Men efter fyra månader meddelade den största kunden att inte bara deras orderingång skulle upphöra, de skulle också öppna egen butik. Ägarna bestämde sig för att kasta in handduken, men Dennis tog chansen att ta över. Han har svårt att dölja sin förtjusning över det faktum att han köpte den nuvarande butikslokalen av just dem som var orsak till att det var en rätt svajig rörelse han tog över den gången.

Trots att hela stan legat i malpåse i flera år rullar affärerna på. Det är ju trots allt inte alla hus som ska flyttas.

– För vår verksamhet är flytten naturligtvis bra. Även om vi bara får smulorna så kommer det att bli oerhört gynnsamt, konstaterar Dennis.

Leksaksbutiksägare blev han mest av en slump när 300 outnyttjade kvadratmeter dök upp.

– Jag bestämde att vi tar det utrymmet och gör en leksaksaffär där. Att det skulle bli just leksaker fick jag för mig på något konstigt sätt,  jag tänkte att det är grejen.

Att de 300 kvadraten sedan aldrig blev tillgängliga och att butiken flyttade in till centrum efter att först ha trängts med penslar och färgpytsar är en annan historia. Men det hela säger en hel del om Dennis ”affärsstrategi”. Han skrattar:

– Jo, exakt så är det.  Det har liksom bara blivit så. Jag sitter inte och analyserar, känns det bra så kör vi.

Så också med fastigheterna. För snart 20 år sedan skulle en kompis sälja en fastighet.

– Åh fan, tänkte jag. Det kanske kan va nåt. Sen har jag köpt när det dykt upp nåt.

Som det gula trähus från 1927 som han köpte för tio år sedan där vi nu kliver ur bilen. Den nyanlända stockholmaren är nära en praktvurpa och att säga något syrligt om att det kanske borde sandas, men får syn på de parkerade sparkstöttingarna och kniper igen.

Med tanke på att fastigheten snart kommer att överges är den förvånansvärt väl omhändertagen.

_MG_8338_web
Fastigheten från 1927, det gula huset nere i backen, är väl omhändertagen. Foto: Hans-Olof Utsi.

Vi lever här och nu och kan inte agera enbart utifrån vad som händer med LKAB. Det går inte att bara låta allt förfalla.

– Vi har hela tiden sett till att hålla efter. Jag bekostade till exempel ny ventilation åt företaget som hyr flera av lägenheterna här. Vi lever här och nu och kan inte agera enbart utifrån vad som händer med LKAB. Det går inte att bara låta allt förfalla.

Att han också de senaste åren blivit en av de stora förkämparna för ett jämställt Kiruna har också ”liksom bara blivit så”.

Döttrarna som nu är 14 respektive 17 år har ridit sedan de var små och deras föräldrar har ställt upp och kört med hästsläp till tävlingar. Fram till och med för bara någon månad sedan har Dennis varit ordförande i ridklubben, Kirunas näst största förening. Han har fortfarande ett stort engagemang i styrelsearbetet.

– Det har varit ett intensivt och svårt arbete att få det att funka. Innan jag började var jag minst lika okunnig som alla andra, och det är så tydligt hur tjejidrotterna inte prioriteras lika högt som killarnas.

Ett väldigt konkret exempel:

– Inte är det Kiruna if som spolar isen efter varje träningspass. Men vi står själva och harvar vårt ridunderlag. Nu har vi faktiskt krigat såpass att det kommer en vaktmästare från kommunen några timmar i veckan.

Och naturligtvis påverkas även stallet av stadsflytten. Med ett trött leende konstaterar Dennis att det nog blir ishallen som kommer att byggas först.

Foto: Hans-Olof Utsi.
Foto: Hans-Olof Utsi.

[ FAVORITEN ]

HÄSTBITEN

– I början var jag egentligen ganska rädd för de där djuren. Men nu har  jag har ju kört omkring med dem land och rike runt och är van.

För Dennis Åström är friluftslivet en livsnödvändighet. Så ofta han får tid tar han skotern upp på fjället för att fiska eller bara njuta av vyerna.

– Det är nog förutsättningen för att trivas här uppe. Det är kallt och jävligt och mörkt på vintern. Ljust dygnet runt, men ändå ingen riktig sommar. Det händer att man tänker ”varför bor jag här egentligen?” Men någon tjusning finns det.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]