[ Annons ]

Foto: Shutterstock
Publicerat 14 januari, 2022

Sänk volymen så lågt att det blir ljuvligt

I årets första krönika viskar Fastighetstidningens Erik Hörnkvist fram en önskan om att ge plats för de pyttesmå kultursatsningarna.

Vd-kaoset i Castellum var så klart anmärkningsvärt. Annars har nyhetsflödet på fastighetstidningen.se varit ganska så nedskruvat. Det är som det brukar denna årets andra vecka.

Rollen som redaktionschef blir då märkligt omvänd. Istället för att vrida upp rubrik och ingress till max, ratar jag ännu ett pressmeddelande om att nån korvmojskedja öppnat filial i ett köpcentrum. Det ska ju gärna till ett antal kvadratmeter eller en saftig köpesumma för att det ska kännas som mer än bara utfyllnad. Men jag funderar på om inte 2022 är året då vi ska sänka volymen rejält och lyssna på det där riktigt småttiga.

[ Annons ]

Som vanligt landar jag i tanken via kanske inte helt uppenbara minnessynapser. Just idag ramlar jag ner på St Eriksplan sommaren 1996 där världens mest sympatiska rockstjärna alldeles strax kommer att lyfta de bördor som tynger mina axlar.

Fredrik Strage konstaterade nyligen i en vågad hyllning till fyrverkerier att den som utmålar Vattenfestivalen som en viktig kulturupplevelse i livet riskerar att stämplas som imbecill. Vilket såklart är helt fel. Utöver langos och ankrace kunde man slanta upp 125 spänn för ett festivalpass och se en massa bra band. Sommaren 1996 klev bland annat George Clintons P-funk Allstars upp på scen. Men det är inte funkfarfar som är världens mest sympatiska rockstjärna (även om han var jättegullig när brorsan bad att få sitt pass signerat). Dock spelar basisten Bootsy Collins inlånade förstärkare som av någon outgrundlig anledning hamnade på nu sedan länge insomnade rockklubben Studions scen några kvällar senare.

Min huvudsakliga uppgift var affischering. Det får anses vara preskriberat nu, men det är sannolikt åtskilliga fastighetsskötare som i vredesmod slitit ner vad jag tejpat upp. Jag befinner mig förmodligen på minerad mark om jag säger att affischering är ett både nödvändigt och trevligt inslag i gatumiljön. Dels för att det, trots digitala tider, fortfarande är nödvändig marknadsföring för mindre kulturaktörer. Dels för att det är så himla trevligt att se att de faktiskt händer grejer. Att stora multinationella företag försöker skaffa sig streetcred genom att tapetsera stan är däremot vederstyggligt.

Men jag hoppade också in som råddare ibland. Har man den minsta koll på funklegenden Bootsy Collins så förstår man vilket jävla as till förstärkare det var som vi just var i färd med att kånka upp för trapporna när Jonathan Richman, som alltså var den som stod för underhållningen denna kväll, just kom upp från logen. Om du händelsevis inte vet vem Jonathan Richman är ber jag dig göra omaket att googla – det kommer att berika ditt liv. Men bara för att du ska förstå magnituden, bland hans största fans återfanns exempelvis David Bowie.

Det är alltså denna ikon som plötsligt börja skynda uppför trappstegen för att få hjälpa till att bära. Alltså vi brukade rådda åt nu fullständigt bortglömda svenska indieband som föraktfullt bad oss skynda på med att lasta ut deras grejer och nu trängde sig Jonathan Richman in mellan oss för att få ett grepp om vår nu gemensamma börda.

Mellan flämtningarna sa vi att det inte alls var nödvändigt. Vårt jobb var att bära saker, hans att spela rock. Jonathan Richman vägrade släppa taget, även om han egentligen mest var i vägen. Det är sådana små saker som gör att man älskar en människa livet ut.

Men det jävla aset till bastärkare var en anomali. För Jonathan Richman hade genomfört spelningen på världens lägsta volym. Gång på gång uppmanades ljudteknikern att sänka, vilket inte var helt enkelt med en basstärkare som tog upp halva scenen. Genom att på detta sätt bryta mot rockens själva grundformula skapade Jonathan Richman ett helt eget universum som omslöt publiken med sin intensiva närhet och delaktighet.

Jag tror att vi ska göra samma volymsänkning när vi förhoppningsvis åter tar upp tråden om den just nu tynande kulturens roll i stadsutvecklingen. Om vi 2019 premierade saker som ”Så blir deras jättesatsning på en gigantisk musikscen” bör vi 2022 uppmuntra pyttesmå rubriker som ”De upplåter en kvadratmeter till estradpoesi”.

Det såklart att det ganska uppenbara och praktiska skälet att vi behöver pandemisäkra kulturlivet. Då blir de småskaliga alternativen superviktiga.

I Dagens Nyheter skriver Moderna museets förre chef Daniel Birnbaum om hur konstvärlden ska möta utmaningarna i spåren av pandemin och klimatkrisen. Han diskuterar utifrån 60-tals visioner om Fun Palace, ”ett mirakulöst allkulturhus tänkt att väcka besökarna från konsumtionssamhällets slummer”. Dessa lattjolajbanhus blev mest utopiska visioner, även om spår kan märkas i såväl Centre Pompidou i Paris som i Kulturhuset i Stockholm. I det nya flexibla konstcentrat The Shed på Manhattan görs ett försök att på nytt verkligen realisera visionerna. Men det är knappast något skjul. Daniel Birnbaum ställer därför frågan ”Är ytterligare en jättebyggnad som gentrifierar en stadsdel verkligen vad vi behöver i dag? Vore inte mer anspråkslösa mötesplatser mer relevanta?” Han fortsätter med konstlivets inte längre så hållbara internationella mässor, som förutsätter att såväl konstverk som publik flygs mellan kontinenter. Daniel Birnbaums vision är därför inte ytterligare ett stort Fun Palace utan hellre ett nätverk av små ”skjul”.

En utmärkt vision som återstår att finansiera. Och jag tror som sagt att 2022 bör bli året för de jättestora kultursatsningarna i jätteliten skala. I Fastighetstidningens reportage ”Bättre tillsammans” ges exempel på hur branschen tagit en ny roll där de jobbar betydligt närmare sina hyresgäster. På Atrium Ljungberg menar man att det är dags att ta farväl av branschklustret och flytta in i identitetskvarteret.

– I identitetskvarteret handlar det om människorna och hur vi hör ihop, säger Julie Améen ansvarig för digitala tjänster och nya affärer.

Där blir de småskaliga platserna för kultur nödvändiga.

I reportaget möter du också Carl Strufve, Director Nordics på Grosvenor Europé, som talar om Skärholmens positionsförflyttning. Plats för småskalig kultur alltså. Du läser också om Wallenstam som via sin bostadsapp har förbättrat och utvecklat sin hyresgästkommunikation – också en utmärkt plattform att förmedla alla små kulturhändelser i kvarteret.

Detta är en diskussion jag hoppas få höra mer av detta år – på jättelåg volym.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]