Så vänds utvecklingen

Framtiden målas ofta i mörka färger. Men verkligheten är mångfacetterad. Här möter du några goda exempel som kan bidra till att vända utvecklingen i landets utsatta områden.

Annons:

Annons:

Annons:


Det är många bitar som måste falla på plats. Men i dagens polariserade debattklimat ryms oftast bara en sak i taget. Och denna höst har det handlat om åtgärder mot gängvåldet. De politiska partierna övertrumfar varandras förslag om repressiva åtgärder. De flesta är överens om att straffskärpningar och fler poliser behövs för att stärka tryggheten. Men för att bryta segregationen, och ge bostadsområden med socioekonomiska utmaningar bättre möjligheter att utvecklas, krävs det betydligt mer.

I Göteborgsposten uttalade sig 14 polischefer som ansvarar för landets särskilt utsatta områden. Budskapet var att enbart straff och polisåtgärder inte räcker för att lösa problemen.

– Ny offensiv lagstiftning är välkommen men det är genom att ungdomarna utbildas, blir sedda, hörda och bekräftade som vi kan komma till rätta med problemen. Allt annat är bara reaktivt i stället för proaktivt, sa Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef för Borås.

Därför har Fastighetstidningen träffat några av de positiva krafter som på olika sätt kan bidra till att vända utvecklingen. Många av landets fastighets­ägare spelar redan en aktiv roll i arbetet att få samman dessa aktörer från civilsamhälle, skola och näringsliv.

På många platser måste det skapas ett andrum för att de goda krafterna ska kunna göra skillnad. Peter Esiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har intervjuat över 2 500 personer i Bergsjön och Hjällbo, två områden i Göteborg på polisens lista över särskilt utsatta områden. Läs om vad de boende menar måste göras för att skapa en fungerande vardag.

Changers Hub vill driva på utvecklingen av ytterstadsområden från ett coworking kontor på Stureplan. Organisationens utvecklingschef Siduri Poli förklarar hur det hänger samman. Foto: Johan Bergmark

CIVILSAMHÄLLET:

Changers hub startades som ett ideellt initiativ i ett litet mötesrum på en ungdomsgårdi Alby år 2015.

– Jag hade stora drömmar om att bli entreprenör när jag växte upp. Men det fanns ingen som kunde hjälpa mig att accelerera den drivkraften. Mina föräldrar som var nya i Sverige hade inget nätverk. Med Changers Hub vill vi skapa genvägarna så att fler från ytterstadsområdena kan förverkliga sina drömmar.

Siduri Poli knappar på sin mobil för att hitta statistik:

”Bland personer födda i Sverige med utlandsfödda föräldrar ökade antalet företagare i eget aktiebolag dramatiskt med 240 procent under perioden 2003–2016”.

– Du förstår vilken potential!

Men även om siffrorna talar om framgång så har något fattats. Siduri Poli förklarar hur utbildning, framgång och hårt arbete inte per automatik leder till en plats i det svenska samhället. En viktig del av Changers Hubs arbete är därför att synliggöra förebilder som kommer från ytterstadsområden men som ofta försvunnit in i majoritetssamhället. Verksamheten, som är finansierad av bland annat Arvsfonden och Botkyrka kommun, bedrivs som en del av Subtopias kreativa kluster i Alby. Men nyligen öppnade man upp ett coworking­-kontor i Sturekvarterets lokaler.

– Vi har alltså ytterstaden med hög entreprenörskap, innovationskraft och en massa talanger som ingen tittar åt. Och här har vi kapitalet, kunderna finns här och möjlig­heterna att koppla på universiteten. Det är den länken mellan Alby och Stureplan vi vill skapa, säger Siduri Poli.

Men leder det inte bara till att talangerna flyttar?

– Jag tror inte på samhällsutveckling där det som finns där ska stanna där, och det som finns här ska stanna här. En positiv effekt är att många som rör sig i de här kvarteren nu får upp ögonen för Alby och för människor de aldrig mött förut. Och företag som ägs och drivs av rasifierade anställer ofta personer med andra perspektiv, så på lång sikt ökar det mångfalden och inkluderingen i företag.

Men Siduri Poli tror också att verksamheten på Stureplan kan bidra till att lyfta förorten.

– Jag tror att vi kan skapa en stolthet där man representerar sin ort istället för att man raderar sin identitet och assimileras. Om vi lyckas med det kommer fler vilja bo kvar eller flytta dit. Målet är att Alby ska bli lika creddigt som Stureplan.

Siduri Poli menar att det finns en enorm kraft i civilsamhället om man förstår att utnyttja den kraft som finns i verkliga erfarenheter. Men hon talar hellre om Changers Hub i affärstermer.

– För Sturekvarteret är detta business. De får tillgång till1 500 blivande entreprenörer med idéer och talanger.

Men när Siduri Poli resonerar ur ett kundperspektiv menar hon att det egentligen är kommunerna som äger problemen som Changers Hub löser.

– Men det är sjukt riskabelt att bli beroende av dem. Det blir ett nytt val, politiker byts ut. Nu har vi hittat modellen och pengarna och det handlar om att fortsätta utveckla ett nära samarbete med näringslivet.

Siduri Poli berättar att flera fastighetsbolag hört av sig. Där tror hon att det kan finnas en poäng med att ha flyttat in ytterstaden till city – även om tyngdpunkten i Changers Hubs verksamhet även i fortsättningen kommer att finnas i Alby.

Men som hon också konstaterar – frågan varför kontor på Stureplan är felställd.

– Varför skulle vi inte vara här. Det är vår stad också.

[ Carl Strufve, Grosvenor Europe ]

”EN OVÄRDERLIG PARTNER”

I utvecklingen av Skärholmen Centrum har den globala fastighet­sjätten Grosvenor Europe funnit en ovärderlig partner i den lokala ungdomsorganisationen Mitt127 (De tre första tre siffrorna i Skärholmens postnummer).

– Som grund för Grosvenors verksamhet i hela världen ligger en analys av vad som gör platser framgångsrika. Vad som tydligt sticker ut är betydelsen av ett fungerande civilsamhälle. Om människor känner sig lyssnade på känner man stolthet vilket leder till att man tar hand om platsen. På så vis genererar det också avkastning, säger Carl Strufve, Director Nordics på Grosvenor Europe.

Peter Esaiasson menar i sin uppmärksammade rapport (läs mer på sidan 32) att man ofta sätter för stora förhoppningar på civilsamhällets möjligheter. Dels för att det ofta drivs på av anställda som inte bor på platsen, dels för att många av de föreningar som finns är etniskt uppdelade.

Carl Strufve konstaterar att erfarenheten från Skärholmen är en helt annan. Han menar att det är viktigt att Mitt127 är en organisation skapad av ungdomar själva drivna av en vilja att ge något tillbaks till platsen där de växte upp.

– Våra fördomar sätter ofta hinder för utveckling av platser. Det är väldigt lätt att dra en slutsats av förhållandena på en plats och tänka att det är likadant överallt. För så är det verkligen inte i Skärholmen.

Genom att inkludera eleverna i utvecklingen lyckades Enbacksskolan i Tensta höja resultaten över riksgenomsnittet. Delaktighetsprocesser som skolans rektor Raija Ikonen menar att det går att dra lärdom av för att utveckla hela området. Foto: Johan Bergmark

SKOLAN:

Rektor Raija ikonen är inte nödbedd när hon får frågan om Enbacksskolans betygsutveckling. På de redan utprintade kurvorna ser man en tydlig positiv utveckling de senaste åren.

– Först bröt vi en trend när vi lyckades uppnå ett meritvärde långt över rikssnittet för årskurs nio. Sen har vi också överträffat Stockholms län som alltid ligger lite högre än riket.

Detta alltså i Tensta, ett av Stockholms mest socioekonomiskt utsatta områden. Här finns alltså beviset på att det går att bryta trenden att elever till lågutbildade föräldrar med låg inkomst alltid hamnar i botten i betygsstatistiken.

Raija Ikonen hade varit rektor på skolan i tre år när hon 2015 bestämde sig för att sätta upp de mål som nu är uppnådda.

– Jag samlade skolans förstelärare och ställde frågan: Vilka tre saker behöver hända i alla våra verksamheter för att elevresultaten ska öka?

Det handlade om att bygga goda relationer till eleverna, att i konkret handling visa höga förväntningar och att bli riktigt duktiga på feedback. Det här var inget kollegiet satt och spånade fram fritt på färgglada post-it lappar. Raija Ikonen refererar till den kanadensiska språkforskaren Jim Cummins som forskat mycket på elever från familjer som är socioekonomiskt utsatta och som saknar studiebakgrund.

– Han pratar om vikten av att våga investera sin identitet i studier. Har man inte växt upp i en familj med studiebakgrund och de förväntningar det medför så är det lätt att man hittar något annat än studier att fokusera på.

Ett systematiskt arbete tog vid där man intervjuade eleverna om hur goda relationer skapas.

– Det var de som lärde oss. Den kraft som skapades när vi fick med eleverna var avgörande.

Ett problem många skolor i den här typen av områden ställs inför är att föräldrar med studiebakgrund flyttar sina studiemotiverade barn till skolor i andra områden.

– Det är en utmaning för lärarna att hitta stimulans för de högpresterande. Vi har lyckats lösa det med trelärarsystem för de lägre årskurserna och tvålärarsystem på högstadiet. På så vis kan vi fånga upp alla. Då finns det inte längre någon anledning för elever att söka sig någon annanstans.

Att en väl fungerande skola i sig bidrar till att utveckla ett område i positiv riktning behöver kanske inte sägas. Raija Ikonen menar att skolan ofta också fyller en roll som buffertzon mot de negativa krafter som hon inte sticker under stol med finns i närområdet.

– Blir det väldigt oroligt i området är det en trygghet att skolan är förutsägbar. Därför är det viktigt att vi inte tar in kaoset i skolan.

Men Raija Ikonen tror att skolan också kan involveras än mer aktivt i utvecklingen av området. Inte minst har fastighetsbolagen något att lära.

– Jag tror att vi kan bidra genom att berätta om våra delaktighetsprocesser. Att få kraften från de som bor, att få dem att känna att de trivs, de processerna vill man ju också ha i bostadsområdet.

En viktig kontaktyta med närings­livet, där man ännu inte samarbetar med något fastighetsbolag, är praon.

– Många av våra elever har inte den naturliga kopplingen till arbetslivet via föräldrarna, då är det viktigt att vi kompenserar med ett brett spektrum av möjligheter så att eleverna verkligen får många infallsvinklar på vad det kan finnas för yrken i framtiden.

Hamid Zafar, barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun. Foto: Simon Rehnström

”VI BEHÖVER SAMARBETA MER I UTSATTA OMRÅDEN”

Hamid Zafar lyckades som rektor för Sjumilaskolan i det utsatta området Biskopsgården i Göteborg vända till en positiv utveckling av elevernas resultat och mående. Idag arbetar han som barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun. Han hörs ofta i samhällsdebatten.

– Allt börjar med en bra skolgång. Får de unga en bra skolgång minskar också underlaget för de kriminella krafterna att rekrytera.

Hamid Zafar menar att skolorna ofta skulle kunna spela en aktivare roll att tillsammans med bostadsbolag, kommun och andra aktörer arbeta för att skapa en positiv utveckling.

– Men det faller ofta på att skolorna upplever det ansvar man redan har att bära är så stort, vilket gör att man sluter sig. Utanförskapsområden är också transitområden, vilket skapar en hög omsättning av elever.

Att Skolverket har föreslagit lönetillägg till lärare i utan­förskapsområden, tycker Hamid Zafar är rätt väg. Men det kommer inte att räcka menar han.

– Man måste skapa avlastning i form av färre undervisningstimmar eller mindre klasser. Nu jobbar man på samma villkor som lärare i innerstaden. Det är inte rimligt.

Men Hamid Zafar menar att det faktum att Sverige är uppdelat i ett etniskt klassamhälle med stark bostadssegregation inte är något enskilda skolor kan göra något åt. Men dagens skolval skulle han gärna vilja reformerades.

– Man kan exempelvis göra som i Nederländerna där man etablerat lokala kontor dit nyanlända får introduktion till de olika skolorna så att de kan göra ett aktivt skolval. I Sverige dräneras problemskolorna på duktiga elever med engagerade föräldrar. Hur kan vi tillåta det? Det kräver tuffa beslut från politiken. Men vågar man stöta sig med den stora medelklassen?

Det brukar handla om småbutiker och restauranger när det talas om det lokala näringslivets potential att lyfta ett utsatt område. Men att det lika gärna kan vara vård och omsorg i privat regi är Nötkärnans vårdcentral i Bergsjön ett lysande exempel på. Foto: Svante Öhrnberg

NÄRINGSLIVET:

Kommer man till Bergsjön i Göteborg under dygnets mörka timmar är Nötkärnans vårdcentral verkligen ett lysande exempel. Som en rubin gnistrar den i betongen. Bokstavligen.

– Byggnaden är en tydlig signal att någon vill satsa på riktigt här. Jag tyckte att det vore kul att vända lite på saker och ting och få till en byggnad av en prestige­arkitekt i det mest socio­ekonomiskt utsatta området i Göteborg.

Det är med märkbar stolthet som Christer Andersson, verksamhetschef och ägare berättar om tillkomsten av den unika byggnaden.

Nötkärnan öppnade vårdcentral i Bergsjön 2009 med två läkare anställda. Ganska snart växte man ur lokalerna. Några lediga lokaler gick dock inte att uppbåda. Christer Andersson sneglade på den trista parkeringsplatsen, men lyckades inte få loss mark där. Lösningen presenterade den norske hotellentreprenören Petter Stordalen i sitt sommarprogram i P1. Där berättade han om hur han med tredimensionell fastighetsbildning kunnat bygga ett hotell över en motorväg.

Christer Andersson fick med sig de kommunala tjänstemännen. Gert Wingårdh tände på idén att bygga i luftrummet på pelare och snart återkom en av byråns arkitekter, Anders Olausson, med en modell och skiss. Idén till det grönskande väntrummet, som bidrar med ro och harmoni, fick Gert Wingårdh utifrån en somalisk myt om att paradiset ligger på andra sidan Adenbukten med frodig grönska.

Christer Andersson menar att vårdvalet, som tillkom i region Västra Götaland 2009, skapat ekonomiska incitament att starta vårdcentraler i utsatta områden som har högre vårdpeng.

– Å andra sidan kostar det också, eftersom vi har mycket personal och anställda tolkar.

Behovet var onekligen stort. Innan Nötkärnan fanns det ingen vårdcentral för Bergsjöns 16 500 folkbokförda medborgare. Den närmaste fanns i Gamlestaden och skulle räcka till för 42 000 invånare i Östra Göteborg.

– Tänk en medelstor svensk stad med bara en vårdcentral. Det är ingen som skulle acceptera det. Det funkar ju inte, säger Christer Andersson.

Den vårdcentral som tidigare drevs i offentlig regi lades ner.

– Jag tror att de inte riktigt orkade med. Jag har läst om hur de jobbade med låst dörr och bara hade förbokade besök. Det enda sättet var att försöka prata med ett callbacksystem och kanske lyckas få en tid. Men hur gör man om man inte kan språket, och kanske har man heller inte något personnummer. Många kommer också från en tradition där man är van att gå till doktorn och vänta på sin tur, säger Christer Andersson.

Nötkärnan valde en helt annan strategi. Här är det öppen dörr och bokning via ett drop-in system som gäller.

Det talas mycket om hur gängkriminaliteten även drabbar vården med hot och våld. Men det är inget som Christer Andersson direkt märkt av.

– Jag vet ju att vi har patienter som är yrkeskriminella, men när de är här så sköter de sig. Jag tror det handlar om att vi har byggt upp ett förtroende där vi hela tiden signalerar att vi vill hjälpa. Ha bara lite tålamod så kommer vi att hjälpa dig.

Detta är också något som bekräftas i den förtroendeundersökning som Peter Esaiasson, professor vid Göteborgs universitet, gjorde (läs intervjun på sidan 32). Den visar på ett relativt högt förtroende för myndigheter. Men vårdcentralen sticker ut med ett skyhögt förtroende. Han valde för övrigt att göra flera av sina intervjuer här eftersom Nötkärnan kommit att bli en centralpunkt för hela Bergsjön.

– Viktigast tror jag är att vi skapar en känsla av trygghet genom att vi finns här när man behöver det. Här kan paranoian ofta ligga under ytan. Många lever i ett dubbelt utanförskap. Först har de tvingats fly från ett land där de inte varit önskvärda. Sen kommer man hit där vi låtsas att det är öppna armar, men så är det inte riktigt. Tänk vilken drivkraft de har haft för att komma hit. Så bara kör de fast, säger Christer Andersson.

Han menar att det är viktigt att ta ett ansvar bortom det rent medicinska. Christer Andersson berättar att man lägger stor vikt vid att förklara varför det är viktigt att komma iväg på kursen hos sfi, att inte bli sjukskriven och så vidare.

– Och vi drar folk från hela staden, framför allt från de nordostliga delarna. Ica-butikens omsättning gick upp när vi öppnade. Och inte minst har vårdcentralen hjälpt till att skapa någon form av samhällsliv här på torget, säger Christer Andersson.

I samarbete med bland annat Familjebostäder och Balder, de stora fastighetsägarna i området, har man organiserat en löpartävling i Bergsjön.

– Ett bra arrangemang i grunden, men med ett halvlyckat resultat tyvärr. Jag tror att vårt viktigaste bidrag till att utveckla Bergsjön är genom att vi visar att vi är en stabil del av samhället. Vi stannar här och vill utveckla detta.

Fredrik Reinfeldt, trygghetskommisionen.

”EN VIKTIG PART NÄR DET GÄLLER ATT SKAPA TRYGGHET”

Fredrik Reinfeldt har som ordförande för Trygghetskommissionen, utöver vikten att komma tillrätta med vardagsbrott som kan orsaka otrygghet, pekat på vikten att bejaka de kommersiella drivkrafterna i ett område.

– Fastighetsägarna är på sätt och vis den ­enskilt viktigaste parten när det gäller att skapa trygghet i utsatta områden. De är förmodligen den resursstarkaste av de aktörer vi talar om. Dessutom tror jag att mycket av kunnandet som behövs är koncentrerat till fastighetsbolag. Det är de som har tänkt mest och längst på hur ska man aktivera den offentliga miljön och få den att fungera på ett människovänligt sätt.

Även handlarna är extremt viktiga, menar Fredrik Reinfeldt.

– I en hel del fall i utsatta områden är det en handlare – ofta ganska ensam – som är den enskilt viktigaste personen som står emot exempelvis ungdomsgäng och snatterivågor. Dem behöver vi stödja. För av de kringboende kommer det alltid finnas en majoritet som vill ha det lugnt, tryggt och säkert.

Fredrik Reinfeldt deltar tillsammans med Svensk Handel, Svensk Försäkring och fyra fastighetsbolag i samarbetet ­Centrum för AMP. Tanken är att samla kunskap kring hur tryggheten ska öka via samverkan.

Under två års tid intervjuade Peter Esaiasson och en grupp andra forskare 2 500 boende i Hjällbo och Bergsjön. Resultatet blev boken Förorten. Foto: Emelie Asplund

DE BOENDE STÄLLER KRAV PÅ GRANNARNA I OMRÅDET

Lyssna på gräsrötterna heter det ofta inom politik och samhällsbyggnad. Statsvetaren Peter Esaiasson gjorde det under två års tid och fann rösterna i förorten som anser att ansvaret för förändring till stor del ligger hos dem själva.

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet har verkligen lyssnat på förorten, kanske mer än någon annan tidigare. Under två års tid gick han tillsammans med en grupp andra forskare runt i Hjällbo och Bergsjön och fick ihop hela 2 500 intervjuer i en stor enkät. Resultatet blev boken Förorten som redan väckt stor uppmärksamhet i debatten om våra så kallade utsatta områden, för övrigt ett begrepp han ogillar. Mer om det senare.

Vi ses på ett café i Gamla stan i Stockholm bara ett kvarter från Riksdagshuset och kanske sipprar en del av hans erfarenheter fram till politikerna. Frågan om förorten, trygghet och integration är som bekant högt på agendan i dagens debatt.

– Förhoppningsvis läser våra politiker boken, men det som framkommer i våra intervjuer är att kraften till förändring inte nödvändigtvis kommer från myndigheter – det handlar om hur de boende själva agerar eller kanske snarare inte agerar för att det ska vara trivsamt att bo i områdena, säger Peter Esaiasson.

”Skärp-er”-attityden har den kommit att kallas i debatten efter att rapporten publicerats. De många rösterna i förorten som anser att folk inte ska leva på bidrag och hänga runt i centrum, att föräldrar ska hålla reda på sina barn som stör de boende och inte minst att de boende slutar med att skräpa neri och runt husen.

– Det kan vara så enkelt som sopor, säger Peter Esaiasson när han ska sätta fingret på den enda åtgärd som ger mest effekt för att öka trivseln. Nedskräpningen var det som utan konkurrens störde folk mest. Sedan kom känslan av otrygghet på grund av kriminella element.

Nedskräpningen och irritationen på grund av den ser han som tecken på att dagens förorter inte har den sociala kontroll som vi är vana vid i andra mer homogena områden. En brokig befolkning med många olika nationaliteter och språk som samlats på samma plats har inte en gemensam social plattform. Det som går förlorat i en sådan miljö är enligt Esaiasson tilliten till grannar och omkringboende.

– Om en bosnier säger till en somalier att inte slänga soporna utanför behållaren så riskerar han att bli kallad för rasist, då drar man sig för att rätta folk, säger Peter Esaiasson.

Han konstaterar att en del bostadsbolag jobbar med att få bort hyresgäster som inte sköter sig och är stökiga, till exempel något som Gårdstensbostäder och även Victoria Park har som policy.

– Det finns två tillvägagångs­sätt – antingen ändra på folk eller byta ut folk vilket är enklast. Jag klandrar inte bolagen som gör så, ett område klarar bara av en viss andel icke skötsamma personer, kanske fem, tio procent, som i en skolklass. Kommer det in en eller två stökiga elever går det rätt hyggligt att bedriva undervisning, är det tio stökiga elever i klassen funkar det inte.

– Bostadsbolagen, anser Esaiasson, har en särskild ställning eftersom det är en den enda aktören som ser till att regler följs och att regelbrytare sanktioneras.

Hyresvärden har makten att säga upp folk som inte sköter sig och alla är rädda för att inte ha någonstans att bo.

Och så var det det där med utsatta områden, ett numera vedertaget begrepp som Peter Esaiasson ogillar.

– De flesta vi träffade trivs i sin stadsdel och är stolta över att bo där, vem vill då känna sig som en del av ett utsatt område. Benämner vi dessa områden som utsatta leder det också till det jag kallar de låga förväntningarnas förtryck, omgivningen blir försiktig om vad man kan eller inte kan kräva av människor i en ”fattig” förort och det är knappast konstruktivt i längden.

Medborgardialog i Kulturpunkten i Gottsunda centrum. Foto: Uppsala kommun

[ Medborgardialog ]

BOENDES RÖSTER STYR STADSUTVECKLINGEN PÅ GOTT OCH ONT

Lyssnade på boende gjorde Familjebostäder i Stockholm när man i början av detta decennium började fundera över hur ­Rinkebystråket, en tråkig trafikseparerad gata, skulle omvandlas till en attraktiv och levande stadsmiljö. I dialogen med de boende kom önskemålen bank, H&M, McDonald´s och alla de andra vanliga kedjorna. Rinkebyborna ville ha en köpgata som satte deras område på samma karta som andra mer välmående stadsdelar.

Av det blev det intet. De etablerade kedjorna lockades inte och Rinkebystråket blev från invigningen 2016 en handelsplats med mindre lokala handlare som inte alltid klarat av hyran. Många har kommit och gått – idag står sju av 27 lokaler helt tomma. Detta trots att hyrorna justerats ner för många av lokalerna. En hel del av serveringarna är mest vattenhål för män och på den punkten missade man även målet att få stråket till en samlingsplats för kvinnor.

Idag mer än tre år efter invigningen konstaterar Lars Nylund, fastighetschef på Familjebostäder, att projektet inte infriat för­vänt­ningarna varken för bolaget, lokalhyresgästerna eller de boende.

– Nu har vi satt igång en process till förändring av stråket, exakt vad har vi inte landat i, men det rör sig inte om någon stor remake eller så. Det vi vill göra är att hitta ett utbud noggrant anpassat till de behov närområdet har, och då handlar det om att hitta en balans mellan det övriga utbudet och köpbeteendet på den lokala mark­naden, vad befintliga och potentiella hyresgäster tror kan fungera och förstås till någon del att lyssna på vad de boende vill ha.

Tar vi oss till Gottsunda i Uppsala, tre och en halv mil från Rinkeby, planeras just nu ett stort omdaningsprojekt för hela området. Ett av huvudmålen är att minska den socioekonomiska segregationen. Kommunalrådet Erik Pelling (S), har lovat att stadsdelen ska bort från polisens lista över utsatta områden. Lisa Hellberg är projektledare på kommunen och leder stadsutvecklingen som bland annat innefattar ett nytt stadsstråk, 5 000?–?7?000 nya bostäder i förtätningar och en försäljning av Gottsunda centrum som idag ägs av ett kommunalt bolag.

– I dag dräneras Gottsunda hela tiden på människor som lämnar området när de kommit in på arbetsmarknaden och etablerat sig i samhället. Det finns inte ett bostadsutbud som möjliggör bostadskarriär. Det som sker är att Gottsunda fylls på med fler socio­ekonomiskt svaga personer. Vi måste bryta mönstret och skapa möjligheter för en större social blandning, säger Lisa Hellberg.

Många dialoger med boende har gjorts i processen, 17 stycken bara under 2019, enkäter som visade att det finns en stolthet, en social sammanhållning, att många vill bo kvar och att man känner sig hemma i Gottsunda. På den negativa sidan; utsatthet, brottslighet och otrygghet. Och såväl kritik som tillförsikt inför att kommunen kan komma att sälja centrum och bostäder till privata intressen.

De boende vill gärna ha en biograf, fler restauranger men även ett lokalt affärsutbud. Men finns det utvecklare som är redo att köpa centrum och ta sig an uppgiften?

–Jo, det finns etablerade aktörer som visat intresse och som har erfarenheter från liknande områden. Vi har en tävlingsprocess som nu utformas. Förhoppningsvis kan kommunen efter tävlingen sälja till en centrumaktör som kan förena kommersiella aktörer utifrån med ett lokalt entreprenörsdrivet handelsutbud, säger Lisa Hellberg.

Varför tror hon då att Gottsunda kommer att lyckas bättre än Rinkeby?

– Det vi gör här i södra Uppsala är en mångmiljardexpansion fram till 2050, med en tillväxt i befolkningen som motsvarar hela Umeå. Den kraftfulla utvecklingen ger på sikt Gottsunda ett helt nytt läge i Uppsala. På det sättet är Gottsundas förutsättningar annorlunda än många andra utsatta områden.

Förhoppningen är att förtätningen och nya arbetsplatser ska förändra demografin och ”spä ut” områdets idag svaga socio­ekonomiska grupper och på så sätt minska segregationen.

Medborgardialogen i Gottsunda visade:
+ en stolthet,
+ en social sammanhållning,
+ många vill bo kvar,
+ att man känner sig hemma i Gottsunda.
– utsatthet, brottslighet och otrygghet.