Efter en snabb överläggning kom rådet och parlamentet överens om direktivet om byggnaders energiprestanda. En betydligt flexiblare kompromiss än de långtgående krav som gett fastighetsägare skrämselhicka.
Det blir inga tvingande EU-krav på obligatoriska renoveringar av enskilda bostadshus. Det står nu klart efter torsdagens trilogmöte. Det är förmodligen det viktigaste beskedet som många svenska fastighetsägare väntat på. Möjligen att det lät något mer storstilat när Teresa Ribera Rodríguez, spansk tredje vice premiärminister och minister för ekologisk omställning meddelade beslutet.
– Byggnader står för över en tredjedel av växthusgasutsläppen i EU. Tack vare detta avtal kommer vi att kunna öka byggnaders energiprestanda, minska utsläppen och ta itu med energifattigdom. Detta är ytterligare ett stort steg närmare EU:s mål att nå klimatneutralitet till 2050. Idag är en bra dag för medborgarna, vår ekonomi och vår planet.
[ Annons ]
Rikard Silverfur, chef för utveckling och hållbarhet Fastighetsägarna Sverige, säger att överenskommelsen är efterlängtad.
– Fastighetsägarna, och många andra, har följt detta nära sedan 2020 när kommissionen lanserade ”Renovation Wave” och sedermera ”FitFor55”. Nu vet vi hur direktivet kommer att utformas och vi bedömer att man landat i en ambitiös och samtidigt flexibel lösning. Givet vad förhandlingarna hade kunnat landa i välkomnar vi utfallet. Direktivet har kvar ambitiösa mål för att förbättra byggnaders energiprestanda samtidigt som medlemsländer ges förtroende att lokalt utforma hur detta bäst genomförs, säger Rikard Silverfur.
Torsdagens överenskommelse måste nu godkännas och formellt antas av både parlamemt och ministerråd. Men allt talar för att de detaljer som gäller byggnadsbeståndet i det stora Fit for 55-paketet nu är klara.
Med tanke på att målet för 2050 är att alla byggnader ska vara nollemissionsbyggnader så är direktivet tufft.
Även om det som nu presenteras är långt från de mycket långtgående och för enskilda byggnader tvingande krav, så konstaterar Rikard Silverfur att det många helt klart kommer att behöva agera,
– Med tanke på att målet för 2050 är att alla byggnader ska vara nollemissionsbyggnader så är direktivet tufft. För Sverige rör det sig om våra ca 700 000 byggnader som berörs och som till 2050 behöver vidta åtgärder för att nå detta.
När det kommer till renoveringskrav på befintliga bostadshus riktas kraven mot det samlade byggnadsbeståndet i varje medlemsland. Kravet är att minska den genomsnittliga energiförbrukningen med 16 procent till 2030 och ett mellan 20-22 procent till 2035. 55 procent av energiminskningen måste uppnås genom renovering av de sämst presterande byggnaderna.
När det gäller icke-bostadsbyggnader är överenskommelsen att till 2030 ska samtliga byggnader prestera bättre än de 16 procent av byggnadsbeståndet med sämst prestanda, och till 2033 över 26 procent av beståndet med sämst prestanda.
– De lokalbyggnader som idag tillhör de 16 procent (drygt 11 000 byggnader) respektive 26 procent (drygt 18 000) med sämst energiprestanda behöver snabbt komma i gång och planera för hur de kan förbättra sin energiprestanda. 2030 och 2033 är inte långt borta, konstaterar Rikard Silverfur.
Medlemsländerna ska också se till att solceller installeras på lämpliga nya byggnader, offentliga byggnader och befintliga lokaler som genomgår en renoveringsåtgärd som kräver tillstånd.
MEPS, Minimum Energy Performance Standards, alltså den minimistandard för energiprestanda som ställs på byggnader blir i denna utformning mer av ett frivilligt verktyg i jämförelse med de tvingande krav på enskilda byggnader som var kommissionens, och senare parlamentets, ståndpunkt. Det ger medlemsländerna relativt stor flexibilitet att använda MEPS som ett verktyg för att nå sina ambitioner och baseras på hela det genomsnittliga byggnadsbeståndet i varje land.
Även Emmanuelle Causse, generalsekreterare för UIPI, The International Union of Property Owners, tycker att beslutet landade rätt.
– Med denna politiska överenskommelse har vi en fungerande lösning på bordet. Det betyder inte att de slutliga målen saknar ambition. Medlemsstaterna måste hålla sig till exakta mål som innebär skyldigheter för att vidta åtgärder på enskilda byggnader. Men utformningen innebär snarare en större grad av flexibilitet för medlemsstaterna när det gäller att bestämma hur de ska uppfylla dessa mål och de verktyg som ska användas, särskilt inom bostadssektorn.
