Riksarkitekten som älskar komplexa problemställningar

Hon tycker om komplexitet och organisation – en bra förutsättning för att få ansvariga inom samhällsbyggnad att gå åt samma håll. Möt Helena Bjarnegård, Sveriges första riksarkitekt.

Annons:

Annons:

Annons:


Kroka arm med varandra, långsiktighet, omsorgsfull gestaltning, hållbarhet. Det är orden som ofta återkommer när man talar med Helena Bjarnegård, Sveriges nya och även första riksarkitekt. Om man tror att en riksarkitekt ska ha synpunkter om hur husen och stadsmiljön ska se ut, lägga planer för framtida riktmärken eller manifestera den stil som landets arkitekter ska följa, då tror man åt fanders fel. Helena Björnegård är långt från en smakdomare av det byggda och det är också med nöd och näppe hon vill uttala nån åsikt om samtida arkitektur eller våra boendeområden.

Helena Bjarnegård
Ålder: 50
Titel: Riksarkitekt
Karriär: Landskapsarkitektutbildning (började mer eller mindre av en slump), landskapsarkitekt, bland annat på White arkitekter, stadsträdgårdsmästare i Göteborg.
Bor: Lägenhet i Kungsladugård, ett område som ritades av Albert Liljeberg på 20-talet. Hon har bott i Göteborg sedan 1996.
Familj: Man och två barn 15 och 17 år.

Nej, en riksarkitekts uppdrag, är hon noga med att påpeka, är att arbeta för de arkitekturpolitiska målen som regeringen lade fram 2018, där riktningen är ett hållbart, mindre segregerat och jämlikt samhälle. Och vägen fram är att få beslutsfattare; politiker, stadsplanerare, myndigheter och branschen, att dra åt samma håll. Låter rätt så knepigt alltså.

– Jo, men jag gillar komplexitet, att stadsplanering innehåller många snåriga delar gör det bara mer intressant, säger Helena Bjarnegård när vi möter upp henne i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm en måndag i mitten av september.

Hon har precis träffat Skönhetsrådet i Stockholm, ska vidare med flyg till Luleå för att medverka på Svenska Stadsbyggnadsföreningens årsmöte, sedan tillbaka dagen efter till Stockholm för Business Arena, därefter Oslo och fredag Göteborg för att tala om socialt hållbart byggande. Det är bråda tider för riksarkitekten.

– Visst är det lite hektiskt just nu och så kommer det vara under hösten. Jag har tackat ja till mycket för att få prata om den nya politiken. Jag kallar det för fas ett, sedan när mina kollegor på Boverket är varma i kläderna kan de ta över mer av det arbetet. Fas två handlar mer om att leda organisationen, säger Helena Bjarnegård.

Alltid på språng. Denna höst är hektiska tider för Helena Bjarnegård. Foto: Mikael Sjögren

Hon sitter med i en rad ledningsgrupper och styrgrupper för att påverka inriktningen åt det håll som uppdraget innebär.

– Det är bra att det finns en person som samordnar frågorna. Risken är annars stor att man jobbar för mycket i stuprör på många olika nivåer, man kan se att det sker i kommuner, i regioner och på statliga myndigheter. Jag skulle säga att mitt jobb är att sätta 13 generaldirektörer vid bordet och se till att samordning sker.

Det är stora och rätt övergripande mål som hon har med sig i riksarkitektportföljen; som att arkitektur, formgivning och design ska ges goda förutsättningar för sin utveckling, att kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer ska tas tillvara och förstärkas, att intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning, design och offentlig miljö ska stärkas och breddas. Inte särskilt kontroversiellt och säkert något de flesta i samhällsbyggarsektorn kan skriva under på. Men målet att kvalitet och hållbarhet inte ska underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden är kanske knepigare att köpa när budgeten är knapp och kraven är stora på att bostäder och skolor snabbt ska uppföras.

Kvalitet kostar väl alltid mer pengar?

– Inte säkert att det blir dyrare, kvalitet är också att vi gör det bästa av de resurser vi har. Man måste titta på ekonomin ur ett långsiktigt perspektiv, bygger vi miljöer som inte håller i längden kommer det bli dyrare på sikt. Vi har inte råd att se det kortsiktiga ekonomiska perspektivet, vi måste se det långsiktiga, säger Helena Bjarnegård.

Brompton, en hopfällbar cykel som Helena gärna tar med på sina resor.
– Det är skönt att snabbt ta sig fram och inte vara beroende av taxi eller kollektivtrafiken. Dessutom får jag lite extra motion på köpet. Foto: Mikael Sjögren

Kanske är platsen där vi står, Norra Djurgårdstaden med sin uttalade hållbarhetsprofil och höga byggkvalitet, ett bra exempel på det som eftersträvas. En plats med hög ambitionsnivå och menar Helena Bjarnegård, ett lärande exempel som är värt att studera av andra städer.

Men är det ett område som minskar segregationen med sina höga hyror och bostadspriser?

– Nej, och det är också en fråga jag ställt till Stockholms stad som då svarade att man planerar för billigare boendelösningar i Värtahamnen.

Att även arkitektur och design ska verka för ett mindre segregerat samhälle är en viktig del i den nya politiken och det har höjts en del kritiska röster som menar att det inte är arkitektens uppdrag att minska en segregation som till största delen beror på socioekonomiska och kulturella faktorer. Men Helena Bjarnegård anser att arkitekturen även påverkar klyftor i samhället.

– Det finns såklart hinder för integration när vi byggt som vi gjort med stadsdelar lång från stan, med stora barriärer där man inte enkelt kan ta sig gående eller cyklande från en del av staden till den andra. Många av våra segregerade stadsdelar ligger också en bit ut utanför staden som isolerade öar.

Vi borde lära mer av Danmark där det finns en större lyhördhet för att den fysiska gestaltningen är viktig hela vägen fram till det står klart.

Hon nämner Malmö som ett bra exempel där man jobbat med att öka rörligheten i stan, med attraktiva lekplatser i alla stadsdelar som ska locka barnen att gå till en lekplats utanför sitt område och då även dra med sig sina föräldrar. Helena Bjarnegård vill även se större variation i boendeformer, i olika prisnivåer och med ökad flexibilitet som gör det möjligt att bo på andra sätt.

– I allt samhällsbyggande är det viktigt att ta till vara arkitektens kompetens genom hela processen. Nu händer det titt som tätt att arkitekten hakas av i ett tidigt skede och när det dyker upp komplikationer senare i arbetet är arkitekten inte längre med för att se hur nya beslut påverkar kvalitéer som man skapat. Här tycker jag att vi borde lära mer av Danmark där det finns en större lyhördhet för att den fysiska gestaltningen är viktig hela vägen fram till det står klart.

Utanför Stockholms första plusenergihus i Norra Djurgårdstaden.
– Förr nyttjade man sina bostäder på ett resurssnålt sätt, som att minska på ytorna under vintern och öka under den varma delen av året. Samma tänk finns här med inglasade men oisolerade balkonger som ger extra utrymme på sommaren, säger Helena Bjarnegård. Foto: Mikael Sjögren

Tiden börjar rinna ut, flyget mot Luleå väntar. Hon vill som sagt inte recensera kåren men finns det något som byggts i närtid som hon gärna vill lyfta fram och något som inte blev så bra?

– Landamäreskolan i Biskopsgården i Göteborg tycker jag blev riktigt bra, man har satsat på hög kvalitet i en av de utsatta stadsdelarna, och det i dialog med lärare och de boende i stadsdelen. Skolan är byggd med hållbara material i trä och har en bra placering i av närheten park och skogsområden.

Och något som inte blev så bra?

–Jag vill inte svartmåla eller peka ut nått, bara lyfta de goda exemplen, det är vägen fram, säger Helena Bjarnegård.