Möjligen kan jag skylla på att det är fullt upp med student som ska firas. Men det är med ett styng av dåligt samvete jag tar mig an vår allra viktigaste fråga: bostadspolitiken. Jag kippar efter andan i ett försök till djupt andetag. Men någon större entusiasm lyckas jag inte uppbåda.
Jag orkar inte ens klämma ur mig någon putslustig rubrik.
[ Annons ]
Inte heller i vår stora retrospektiva enkät över den gångna mandatperiodens bostadspolitik lyckades vi få till vare sig rubrik eller ingress. ”Både ris och ros till regeringen” – en undermålig klyscha som bör få ansvarig murvel (jag) att skämmas (i webbversionen är den väck).
Trots att den orsakade regeringskris var det tunnsått med bostadspolitiska beslut och reformer. Det är som professor Hans Lind konstaterar: den största framgången har varit att undvika all förändring.
Av ren uttråkning, och med rader att fylla, låter jag likt en Klas Östergren bisats blomma ut till huvudsats. Det var precis i början av min skrivande karriär jag satte den perfekta ingressen. Det blev nog aldrig bättre än så. Jag skyller på förutsättningarna.
Som inhoppad lokalreporter var uppdraget att skildra följderna av vildsvinen som börjat härja i distriktet. Under en pampig ek mötte jag och fotografen en uppgiven vaktmästare. Eken, vars skugga länge tjänat de lokala fotbollshjältarna väl, var en stor del i historien. Helt utan hänsyn till offsideregler hade en stam vildsvin sett till att bli rejält mätta på ekollon. Av de tuvor som återstod förstod det att det inte varit någon liten sak för den sorgsne vaktmästaren att hålla gräset i perfekt skick. Vi fick en bra bild där han blickade ut över förödelsen. Med två raders perfektion sammanfattade ingressen katastrofen.
”De har förstört allt. De svinen.”
Men detta kan nog bara en riktig murvel förstå. Men att sätta två perfekta rader om vildsvins grävande slår allt annat journalistiskt grävande. I just det ögonblicket i alla fall. På redaktionen var det någon kollega som instinktivt reagerade på att man inte bör kalla någon ett svin i redaktionell text. Det var lätt att vifta bort: ”Well, de är…”
Inte heller de intervjuer med partiernas bostadspolitiska talespersoner som du kan läsa just nu (hittills M, L ,MP och SD) ger underlag för den perfekta ingressen eller rubriken. Visst finns där ansatser till offensiva reformer. Tydligast kanske Liberalernas förslag om ”behovsbostäder”. Ett förslag om att använda en del av det allmännyttiga beståndet till en ny social boendeform för de som inte klarar sig på den ordinarie bostadsmarknaden. Det verkar finnas öppningar hos fler partier för en nationell stiftelse, likt den finska Y-stiftelsen, som kan äga bostäder avsedda för sociala behov insprängda i det ordinarie beståndet. Förmodligen ett betydligt effektivare sätt för staten att kunna ta en mer aktiv roll än att bilda ett rent fastighetsbolag. Men det är alltså social housing, vilket fortfarande är något av ett tabu i svensk politik. Det är därför L uppfunnit ”behovsbostäder” och det är därför miljöpartiets Emma Hult säger att det är ”bättre att kalla det för en nationell social bostadspolitik som ser till individen”.
Annars är det ett tydligt avståndstagande som gäller. Sverigedemokraten Mikael Eskilandersson kallar det moderna statarlängor. Det tycks att konsensus fortfarande är att den generella bostadspolitiken tjänat oss väl. Å andra sidan har det visat sig kunna svänga snabbt kring annat som ”tjänat oss väl”.
Annars hörs det gamla vanliga: bygg, bygg, bygg.
Jag kommer inte längre där och övergår till imperativ: Fråga inte vad politiken kan göra för dig, fråga vad du kan göra för politiken.
Dagens Nyheter uppmärksammade i samband med Järvaveckan det låga valdeltagandet i många utsatta områden. Orsaken är inte svår att förstå. Flera av de intervjuade pekar på segregationen som får förtroendet för både politiker och svensk lag att minska.
Men som Järvaveckans grundare Ahmed Abdirahman pekar på. Det omvända gäller också.
”Jag tror att vi kan göra skillnad, både för att få fler att rösta men också för att de folkvalda politikerna ska förstå att dessa grupper människor är viktiga”, säger han.
En intervjuad kvinna säger också: ”Jag visste inte ens att jag fick rösta i kommunvalet.”
Och där går det faktiskt att med ganska små medel göra skillnad. I förra valet gjorde exempelvis Stena Fastigheter flera insatser, som att bland annat låna ut en lokal för förtidsröstning. Det är omöjligt att veta vilken betydelse just en sådan insats gjorde för att synliggöra valet. Men i valdistriktet Möllevången/Bangatan kom i alla fall 4,51 procent fler till valurnorna 2018 än föregående val.
Det var i alla fall värt en rubrik.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
