Något i mitt och stadens förhållande har gått sönder. En insikt efter en resa till förhistoriska stadsbildningar.
En gång var jag med och skapade staden. Eller jag befann mig i alla fall i dess blodflöde och kände pulsen slå. Staden visste bara inte om det själv. Nu befinner jag mig utanför. Det har blivit en stelnad dröm på stadskontorets bord.
[ Annons ]
Egentligen är det bara olika perspektiv – och ålder.
Vad jag försöker beskriva är hur ett allt mer redaktionellt perspektiv på urbana processer gjort att jag mer och mer kommit att betrakta stadslivet som byråkratiskt predestinerat. Alltså som att ingenting kan ske utan att först ha satts upp på den politiska dagordningen. Även om det också kan vara en intressant vy över staden – så är det lite tråkigare än att vara en aktiv del av dess utveckling.
Det är nog i ärlighetens namn inte helt färdigtänkt här. Men boken Början på allt av arkeologen David Wengrow och antropologen David Graeber är just en sån bok som gör en förvirrad och upplyst på en och samma gång. Det är fascinerande hur en världsomspännande genomgång av arkeologisk och antropologisk forskning kan sätta igång helt nya tankar om stadsutveckling utanför den egna porten.
[ Annons ]
I boken vänder sig författarna mot en historieskrivning som de menar varit alltför linjär och ödesbestämd, där allt som hänt varit trappsteg på vägen till vår upplysta nutid. De går igenom källmaterial och arkeologiska fynd från istid till idag och visar på alla de exempel där historien letat sig utanför huvudspåret – om det nu ens funnit något sådant.
”Det är bisarrt att exempelvis tänka sig att det under de ungefär 10 000 (enligt vissa snarare 20 000) år då människor utförde grottmålningarna i Altamira inte ska ha funnits en enda människa – vare sig i Altamira eller på annat håll – som experimenterade med alternativa former av social organisation. Hur sannolikt är det?”
Människans historia är inte huggen i sten utan snarare ett långt, böljande och lekfullt upptåg av politiska och sociala experiment. Framförallt fastnade jag i deras resonemang om är hur städer med stora invånarantal har organiserats jämlikt och utan stark centralmakt. Det visar också på en framtid som kan innehålla fler valmöjligheter än vi kunnat föreställa oss.
Det går att kritisera boken för hur den politiserar förhistoriska samhällen. Att det är alltför drastiska tolkningar av magra bevis valda för att som passar in i författarnas anarkistiska tes och ideologi. Här alltså inte anarkism som kaos, laglöshet och bränna bilar, utan anarkismen som en kritik mot hierarkisk kontroll.
Författarna erkänner också att tolkningarna av de få rester som finns ofta blir rena spekulationer. Men så har också den gängse historieskrivningen varit. Vilken som är mest trovärdig blir upp till läsaren.
Wengrow och Graebers tolkningar bryter mot idén vad städer ska ha varit. De menar att det inte finns några bevis på den styrande elit som vi länge trott varit nödvändigt för att hålla ihop en stadsbildning. Allt sånt kom senare enligt författarna.
Maidenetske och Taljanky i dagens Ukraina är knappast kända som förhistoriska stadskulturer. I litteraturen har de istället degraderats till ”megafyndplatser” trots att skalan är stadens. Wengrow och Graeber menar att de är just städer – men utan kungar, överstepräster eller kejsare; utan stora torg, tempel och palats. Eftersom det tyder på en mer platt och demokratisk organisation där människor själva funnit sätt att organisera sin tillvaro, så har de helt enkelt inte passat in i den historiska mallen där urbanitet förutsätter hierarkiska statsskick.
De visar hur forntida städer kunnat välja helt nya vägar. Den Aztekiska huvudstaden Teotihuacán växte till en stad runt år 0. Det var från början ett stadsliv som kretsade kring byggandet av stora monument, en priviligierad härskarklass och rituella människooffer. Men fynden tyder på att stadens invånare valde en annan väg omkring år 300. Alla nya pyramidbyggen avbröts för stadsförnyelse och bekväma allmännyttiga bostäder åt en stor andel av stadens invånare.
Boken rekommenderas varmt, likaså en utmärkt intervju med David Wengrow på Vetenskapsradion historia.
Även om bokens syfte inte är nutida civilisationskritik så menar författarna att dessa förhistoriska insikter även får konsekvenser för oss som lever nu. Bedömningen av våra olika möjligheter blir mindre pessimistisk, mindre predestinerad. ”För det första blir bedömningen av människans olika möjligheter betydligt mindre pessimistisk. Att en stor del av jordens befolkning nu för tiden bor i städer kanske inte är lika avgörande för vår livsstil som man tidigare föreställt sig”. De resonerar att om myterna kring hur städer och samhällen avslöjas så kan vi ”förändra våra begrepp om vilka vi är och vilka vi fortfarande har möjlighet att bli?”
Det vore fånigt att tro att boken kan ge någon som helst instruktion till nutida stadsutveckling. Men väl inspiration till möjligheten att göra något helt annorlunda. Varje förändring måste inte vara centralbyråkratiskt sanktionerad. Om forntiden kunde vara allt detta så kan framtiden också vara det. Det är fullt möjligt att bygga våra samhällen och städer på andra sätt.
Till helgen ska en del av mig ta sig an en helt ny stad. Min dotters lådor står redo att packas upp i studentstaden. När jag träffade Stockholms Handelskammares vd Andreas Hatzigeorgiou talade han sig varm för en snabbare utbyggnad av fyrspåret mellan Uppsala och Stockholm (vilket dock inte kom med i intervjun). Jag kan bara instämma. Vänligen gör det skyndsamt. Jag vet inte om mitt hjärta klarar det här avståndet. Detta borde ha gjorts redan i forntiden.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
