Det var det perfekta ögonblicket när alla bitar föll på plats: Jag släntrade ner mot stan. Hade troligen något ärende. Men sirenernas (inte hesa Fredrik, utan de farliga väsen som lockar matroser ur kurs) sång ljöd från Rålambshovsparken. På en tillfällig scen deklarerade sångaren (vilket band det egentligen var är oklart) att man skulle spela världen bästa poplåt av Buzzcocks.
Ever fallen in love with someone
Ever fallen in love, in love with someone
Ever fallen in love, in love with someone
You shouldn’t have fallen in love with
[ Annons ]
Det må vara en sång om obesvarad homosexuell attraktion som förnekas tills den förtär. Jag är bra sugen på att dikta ett alternativt livsval från just den här positionen. Men det var snarare något så prosaiskt som boendepreferens som där och då avgjordes i en romantisk kalkyl.
”Och jag var 17 år ville inte va den som blev kvar”
Veronica Maggios poppärla hade fångat känslorna perfekt om det inte vore just för att jag inget hellre ville än att vara kvar i staden för alltid. Vi hade fått låna min flickväns kusins etta på Kungsholmen. Jag praktiserade på en släktings arkitektkontor. (Arkitekten Sven Danielsson, som är märkvärdigt lite omskriven med tanke på att han tillsammans med Fritz Lange ritade de två första reaktorerna i Forsmark. Han ritade också Vattenfalls stora kontorskomplex i Råcksta, numera bostäder. Kanske är det hit min fäbless för betong ska spåras). Om det funnits minsta tillstymmelse till villadröm i denna ynglings hjärta, grusades den för evigt under den rosa himmeln i Rålambshovsparken.
[ Annons ]
Man har rätt till sin egen historia. Förhoppningsvis inbegriper det att fritt omdefiniera livsavgörande ögonblick. För ganska precis ett år sedan försökte jag slå i er att mina nedärvda boendepreferenser avgjordes redan när farfar stod och längtade efter storstaden i Örnsköldsviks mest trafikerade korsning.
Kontentan är som vanligt: jag har inte den minsta susning. Kanske att jag någon gång haft en mer rationell inre dialog där jag noga vägt pendlingsavstånd mot boendeyta. Men det var just i detta Buzzcocks-ögonblick jag råkade landa när två undersökningar om boendepreferenser damp ner.
Det blev en rubrikernas kamp i Fastighetstidningens nyhetsflöde. ”Unga drömmer om villa”, var budskapet från Byggföretagen, vilket strax grusades av ”Låga kostnader trumfar villadröm”, från Hyresgästföreningen.
– Det är givetvis värdefullt att veta resultatet av att människor helt fritt får önska sitt boende. Men vi kan inte planera våra städer utifrån det, kommenterade Hyresgästföreningens Ragnar Bengtsson.
Om de parametrar Hyresgästföreningen valt ut som ”verklighetetens begränsningar” är de rätta är långt ifrån självklart. Som vanligt slarvar de med popfaktorn. Både undersökningarna är givetvis exempel på att som man frågar får man svar. Att ställa undersökningarna mot varandra, eller att försöka jämka fram en median procentsats för villadrömmen, är ointressant.
Det uppenbara är att de spretiga slutsatserna påminner oss om att prognoser på boendemarknaden är komplexa och bör ses just för vad de är. Givetvis måste stat, kommuner och byggherrar möta människors efterfrågan. Och då är drömtydning nödvändig. Men en viss ödmjukhet är befogad. Plötsligt tillkommer en ny kolumn i bostadsdrömmens excelark och någon hoppas att DN erfarit rätt om startlån på måndag.
Lika viktigt som det är att hitta rätt nivå på byggandet är det att skapa flexibilitet så att bostadsmarknaden kan anpassas efter snabbt skiftande behov. Därför var det välkommet att Karolina Skog, när hon presenterade sin utredning om social bostadspolitik, betonade att bostadsförsörjning bara i begränsad utsträckning kan hanteras genom byggande.
För det finns ju trots allt också viktigare saker än poplåtar som kan påverka bostadsbehovet.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
