Rätt spår för orten

De har lyckats ta sig in i politikens finrum. Nu laddar förortens representanter i riksdagen för att förändra vår syn på områdena de kommer från. Hur vi klarar att integrera utanförskapsområdena är en ödesfråga för hela Sveriges framtid.

Annons:


Att svensk politik går igenom en period av unika låsningar märks inte i den anrika bankhallen i riksdagshuset. Ledamöter och tjänstemän springer obekymrat om varandra, hejar och småpratar. Vi är här för att ta tempen på en fråga som överlappar alla de senaste årens heta debatter om migration och integration, rättspolitik och ekonomi – frågan om Förorten med stort F.

– Hela min politiska drivkraft utgår från att jag själv kommer från en förort. Jag vill se till att de som bor där har samma möjligheter som alla andra svenskar, säger Robert Hannah, liberalen som 2014 kryssade sig in i riksdagen med kampanjen Jalla för alla, riktad till väljare med liknande bakgrund som han själv, unga med utländsk bakgrund. Valkontoret låg i Hjällbo, några kilometer från barndomshemmet i Gårdsten, Göteborg, ett område där få politiker brukar synas till annat än för plåtningar.

Sveriges förorter beskrivs ofta som nedgångna, överbefolkade och otrygga. Många fastighets-ägare vittnar om hur slitaget ökat i takt med trångboddheten. Brottslighet och utanförskap gör att människor inte trivs och de som kan flyttar. Det finns också framgångssagor – områden där fastighetsägarna tillsammans med de boende och det offentliga lyckats vända utvecklingen – men medielogiken gör att det snarare är chockhöjda hyror efter renoveringar som letar sig in bland rubrikerna. Men hur är egentligen situationen i förorterna och vilken roll spelar den fysiska miljön för den?

Förutom Robert Hannah är jag här för att träffa Lawen Redar från Socialdemokraterna och Arin Karapet från Moderaterna. Ledamöterna i Sveriges riksdag skiljer sig en del från oss som röstar fram dem. Kortfattat kan man säga att politikerna är bättre utbildade, mer medelålders och i högre grad inrikes födda än sina väljare. Unga och utlandsfödda är alltså två underrepresenterade kategorier. Men det där håller på att ändras. Det är Robert Hannah, Lawen Redar och Arin Karapet alla tre exempel på.

Det är inte alltid okontroversiellt när människor från en tidigare marginaliserad grupp tar sig närmare maktens centrum. Ett exempel på det är miljöpartisten Leila Elmi-Ali som precis också kom in via personkryss. Hon kommer från samma del av Göteborg som Robert Hannah, men vägen från Hammarkullen till Helgeandsholmen är ännu 2018 ingen självklar resa. Den har väckt intresse och respekt men Leila Elmi-Ali har också mötts av misstänksamhet och frågor. Kanske är det därför hon är så tveksam till att vara med när jag letar politiker till det här reportaget. Jag hänvisas till partiets presstjänst som inte alls är pigga på att låta sin oprövade ledamot delta i samtal med Fastighetstidningen. Att Leila Elmi-Ali med sin bakgrund har relevanta saker att säga spelar bevisligen ingen roll.

Robert Hannah, Liberalerna. Uppväxt i Gårdsten, Göteborg. Bostadspolitisk talesperson för sitt parti och riksdagsledamot sedan 2014. Debuterade med Potatisskallen, en roman inspirerad av den egna uppväxten. Foto: Johan Bergmark

Hanif Bali, moderaternas twittrande provokatör, kommer förbi och hälsar. När jag berättar om upplägget för den här texten, att träffa politiker som själva har erfarenhet från förorten, pekar han på Arin Karapet och skrattar.

– Han är ju ingen förortsbo längre! ropar han.  Han bor ju för fan på Kungsholmen!

Vi skrattar också. Men fenomenet är också en del av problematiken vi diskuterar. Det är inte ovanligt att en viss sorts människor tenderar att lämna för-orterna de är uppvuxna i. De som lyckas – resten blir kvar.

Lawen Redar är uppvuxen i Vällingby, Stockholm. Kamp för en nedläggningshotad fritidsgård ledde in i ssu och på den vägen är det. Numera bor hon i Järva. Hon ser en stor poäng i att förortsbor representeras av politiker från samma områden. Det handlar om att både kunna förstå situationens allvar och att nyansera.

– Särskilt som debatten ofta ser ut är det tryggt om vi är några som har personliga erfarenheter, säger hon.

Vi har flyttat en våning upp, till ledamöternas lounge. Lawen Redar fortsätter engagerat prata om klasskillnader. De andra två kontrar med andra perspektiv; skola, kulturskillnader och eget ansvar. Men trots det är de tre ofta överens. Förorternas problem består i ett ekonomiskt utanförskap, men också ett socialt och kulturellt. Och numera är det svårt att se var det ena slutar och de andra börjar.

–  De som växer upp i förorten känner sig inte som en del av det svenska samhället, säger Robert Hannah. De märker att de spelregler som gäller i övrigt inte gäller där de bor.

–  Varför är det okej för en ung grabb i en förortsskola att sätta fötterna på bordet och vara stökig? fortsätter han. Det är inget som någon har med sig från sitt hemland, det är något som man tolererar i just den här förorten.

– Har man bott i en förort vet man hur vardagen med kulturella skillnader ser ut, fyller Arin Karapet i. I skolan förväntas man vara på ett visst sätt, när man kommer hem på ett annat, i centrum där ens landsmän ser en på ett tredje. Man går igenom fyra eller fem kulturkrockar bara på vägen till skolan.

Vi tittar på en karta över Stockholms län där varje församling är färglagd efter graden av trångboddhet. Två områden utmärker sig med sin illröda färg – Järvaområdet i Stockholms kommun och norra delen av Botkyrka. Här ligger de områden som vi känner igen från nyhetsrapporteringen; Husby, Rinkeby, Alby… För många nyanlända blir just dessa platser deras första hem i Sverige.

– Mitt hem var ett flyktingläger när jag växte upp, säger Robert Hannah. Det var ständigt nya släktingar som flyttade in och tog över ens rum.

Hur var det?

–  Ja, det var ju de villkor man växte upp med. Kan din familj säga nej till dina kusiner när valet står mellan att bo hos en eller att bo i ett flyktingboende med allmän misär?

–  Vi har i dag ett system där man som nyanländ får välja eget boende, då kommer de områden som redan har utmaningar fortsätta att ta emot flest, fortsätter han. Det är bara att titta på användningen av VA-system för att förstå att vissa områden är överbefolkade.

– Som moderat tycker jag såklart att det är bra om människor får välja sitt boende, säger Arin Karapet. Men samtidigt ser vi att problemen koncentreras till vissa områden. Det är viktigt inte minst ur säkerhetssynpunkt. En fastighetsägare måste ju veta hur många som bor i ett hus om det händer något.

– Trångboddhet behöver inte vara ett problem för den enskilde, skjuter Robert Hannah in. Men det är alltid ett problem för stadsdelen i stort. Därför vill mitt parti ha begränsningar i Ebo-lagen.

Lawen Redar, Socialdemokraterna. Född i Vällingby, Stockolm, numera boende i Järva. Lawen Redar är jurist och sitter i justitieutskottet och EU-nämnden. Bakgrund inom SSU. Foto: Johan Bergmark

Ebo, egentligen en paragraf i Lagen om mottagande av asylsökande, ger den som söker asyl rätt till ersättning för att ordna med ett eget boende om hen vill.

– Vi hade aldrig klarat migrationskrisen 2015 om vi inte haft Ebo, invänder Lawen Redar. Vi har inte bostadsbeståndet som klarar en så snabb befolkningsökning.

Men hon håller med om att Ebo har bidragit till förorternas problem. Det egna partiet har ett kongressbeslut att ändra lagen och många socialdemokratiska kommunalråd har varit skarpt kritiska efter att ha sett dess konsekvenser i den egna kommunen.

Arin Karapet berättar om klasskompisen på gymnasiet som delade en Tenstalägenhet med föräldrar och åtta syskon.

– Han sa: ”jag kan inte vara hemma för där måste jag vara både pappa och storebror, det är bara när jag går hemifrån som jag får vara mig själv.” Det gick tyvärr inte särskilt bra för honom, för när han gick hemifrån hamnade han i en miljö där man både använde och levde på att sälja droger. Så det gjorde han också.

Det går knappast att tänka på förorterna i dag utan att också fundera över 1960-talets miljonprogram. Väldiga skivhus som upptar hela kvarter. I dag är de ofta 50 år gamla och behöver i många fall renoveras, något som ibland lett till diskussioner.

– När man renoverar i dag är det inte säkert att hyresgästerna klarar av ökade kostnader, säger Lawen Redar. Samtidigt som en förbättrad fysisk miljö påverkar människors beteende positivt är det inte problemfritt att hyrorna ökar.

Hur ska det lösas då?

–  Jag har inte ett klart svar på det, svarar Lawen Redar. Men lösningen kan inte vara utförsäljningar.

Nu är det slut på den tidigare enigheten och de ideologiska skillnaderna blir tydliga.

– Det är ju det systemet för hyressättning vi har! invänder Robert Hannah. Det utgår från bruksvärdet. En renoverad lägenhet innebär en högre hyra. Vill man att hyresgäster i förorten inte ska betala lika mycket måste man förändra systemet. Jag är en av få politiker som säger att hyrorna ska öka i innerstaden och inte i förorterna.

Han tycker hyresgästerna ska ha större inflytande över renoveringar.

–  Det är det enda sättet en hyresgäst kan påverka hur en hyreshöjning ska se ut i det nuvarande systemet. Men det säger Hyresgästföreningen nej till.

Arin Karapet håller med.

– Det går inte att trycka ner en hyreshöjning i halsen på en hyresgäst och säga ”lev med det eller flytta”, för vi har inte den typen av flexibel bostadsmarknad. Det är upp till fastighetsägarna och hyresgästerna att tillsammans ta beslutet om standardhöjning.

Arin Karapet, Moderaterna. Uppväxt i Rinkeby, Stockholm, nybliven riksdagsledamot och ledamot av socialförsäkringsutskottet. Arin Karapet har en bakgrund som landstingspolitiker. Foto: Johan Bergmark

Att den reglerade hyresmarknaden är en het politisk potatis märks tydligt, även om ingen säger sig vara för renodlade marknadshyror.

– Om vi är överens om att det finns en utmaning med segregation kan inte jag se något bättre sätt för förortsbor att kunna bo på en annan plats med samma inkomst än det nuvarande systemet! invänder Lawen Redar.

– Men titta på verkligheten! protesterar Robert Hannah. Vilka är det som sitter på hyresrätterna i innerstäderna? Människor med utflugna barn med höga inkomster.

– Svaret är att bygga fler hyresrätter! säger Lawen Redar. Jag tycker inte alls det är orimligt att staten ska subventionera byggande. Det råder akut bostadsbrist framför allt för ungdomar.  Vi behöver också mer blandat ägande, säger Arin Karapet. När människor äger sitt boende tar de större ansvar för området som helhet. Men det tar för lång tid för att bygga. Vi måste ändra på regleringen av detalj-planer.

Han vill också se en reformerad hyressättning.

– Det är bara att vara ärlig, på Östermalm går förstahandskontrakten i arv, det är ingen från Rinkeby som kommer komma åt dem. Idén med klassresor i hyressystemet funkar inte.

Arin Karapet fortsätter:

– Andra boendeformer gör också att man attraherar nya typer av människor. Varför är det inga svenskar som flyttar till förorten?

Robert Hannah bryter in och vill byta ämne. Han refererar till forskning gjord av Jan Jörnmark på Chalmers kring miljonprogramsområden och orsaken till att människor inte trivs där. De är felbyggda utifrån en trygghetssynpunkt och är för uniforma både i utseende och upplåtelseform.

– Det innebär att du måste jobba med dessa tre problem – boendeformen, tryggheten och hur området rent fysiskt ser ut, säger han.

– Gårdsten som jag kommer ifrån är på väg bort från listan över särskilt utsatta områden. Där är fastighetsägaren Gårdstensbostäder drivande i förändringsarbetet. Frågar man dem om vad som varit allra viktigast säger de trygghet, trygghet och trygghet.

– Dessutom har de rivit delar av området och byggt radhus. Jag köper inte det som Arin Karapet säger att det måste flytta in svenskfödda i området. De som har köpt i Gårdsten är de med utländsk bakgrund som lyckats.

Att helt riva områden påminner Lawen Redar om den danska regeringens förslag på ett ”Gettopaket”, ett radikalt -program för att bekämpa parallellsamhällen. Där läggs bland annat 12 miljarder kronor på att riva och bygga om vissa områden. Förslaget innehåller också kontroversiella förslag kring skola, rätts- och socialpolitik. Bland annat

Ska människor som flyttar till vissa områden få sänkta socialbidrag och staten får möjlighet att ta över bostadsområden och riva byggnaderna om inte bostadsbolagen presenterar en tillfredsställande åtgärdsplan för att minska utanförskapet.

Var den fysiska miljön i miljonprogramsområdena helt enkelt feltänkt?

– Det är lätt att kasta ur sig så här i efterhand, men det var ett jättelyft på den tiden, säger Lawen Redar. Det var ju populärt att flytta ut till ett miljonprograms-område.

Hon tror också att fastighetsägarna spelar en avgörande roll för ett områdes utveckling.

– De fastighetsägare jag träffar har ett oerhört engagemang för sitt område. Det går långt utöver vad de egentligen ska ägna sin tid åt, men de gör verkligen vad de kan för att stärka tryggheten och öka samvaron.

Det är ju inte så konstigt. Det är ju deras egendom det handlar om.

–  Ja, ju mer kriminalitet och oreda i ett område, desto mindre lönsamt blir det att äga fastigheter där, säger Lawen Redar. Det är framför allt där fastighetsägarna varit på oss politiker, de vill kunna sätta upp kameror och ha en lokal polis som de kan ha stadigvarande kontakt med.

Trots allt eniga om ganska mycket, Lawen Redar tror att blocköverskridande lösningar är möjliga.Men Robert Hannah är mer skeptisk och tycker att vi är på väg åt fel håll.

Även om det finns olika åsikter om boendeformer, integrationspolitik och klasskillnader är alla överens om att tryggheten är nyckeln. Och gemenskapen.

– Vi jobbar alldeles för lite med gemenskap, säger Robert Hannah. Vi behandlar inte de här områdena med samma vördnad och respekt som andra. Vi sätter pränt i dessa människors huvuden att de inte är likvärdiga svenskar. Då kommer de inte heller känna att de är det. Det är en tickande bomb.

Det låter oroväckande. Men Arin Karapet håller med.

– Om de låsningar som finns nu i allt från bostadspolitiken till jobb och skatter kvarstår, kommer läget bli mycket värre i framtiden, säger han.

Lawen Redar är mer optimistisk. Hon ser framför sig blocköverskridande lösningar om skattepolitik som kommer skapa nya resurser.

– Jag tror absolut att vi i framtiden kommer bygga mer blandade områden, säger hon. Ebo kommer på något vis ha gjorts om, så att trångboddheten minskar.

Robert Hannah skakar på huvudet.

– Jag tror inte det går åt rätt håll, säger Robert Hannah. Det är bara att titta på Danmark. Vi kommer få deras gettopaketsdebatt hit om några år. Framtidens stora politiska fajt kommer handla om just förorterna.  Och lösningarna kommer likna dem man ser i andra europeiska länder, som exempelvis Danmark.

Annons: