Politikerna behöver inte famla efter svar

Inget tyder på att bostadsbyggandet får fart. Regeringen och oppositionen famlar efter svar för att komma till rätta med problemen. Men de mesta är redan utrett och det är dags att agera, menar Lennart Weiss.

Hösten 2023 börjar det stå klart för allt fler att vi står vid vägs ände. Den bostadspolitik som sjösattes för 30 år sedan i samband med 1990-talets systemskifte fungerar inte. Den hankade sig fram hyggligt under perioden 2012–2022 tack vare extremt låga räntor. I ett mer normalt ränteläge är vi i bästa fall tillbaka till cirka 20 000 lägenheter per år. Det innebär ett gap på 50 000 lägenheter per år. Så hur ska situationen förstås?

Här och nu har kombinationen av ökade byggkostnader och hushållens urholkade köpkraft fått till följd att bostadsbyggandet kläms både på utbuds- och efterfrågesidan. Inget av dessa problem kommer att lösas på kort sikt. Materialpriserna har förvisso planat ut men på längre sikt kommer de sannolikt att fortsätta stiga. Inget talar för att framtidens kraftproduktion kommer att bli billigare än dagens.

På efterfrågesidan kan vi konstatera att hushållens reala köpkraft är tillbaka på 2013 års nivå. Återställd köpkraft kräver ett antal år av kraftiga reallöneförbättringar. Tills dessa slagit igenom finns endast efterfrågan för projekt i premiumlägen, därtill med låga ingångsvärden. Med hårt pressade kalkyler kommer därför utbudet förbli lågt ett antal år framåt. Till detta sitter bostadsbygg-andet i ett finansiellt skruvstäd där det i dag det är svårt att resa lång finansiering till attraktiva villkor.

Ovanpå detta har hushållen svårt att få bankfinansiering, även om de kan uppvisa bra löner och stabila anställningsvillkor. 15 år av trummande retorik från Riksbanken och Finansinspektionen har i praktiken lagt en blöt filt över finansieringsmarknaderna. Detta trots att myndigheterna ännu inte lyckats bena ut vare sig innebörden av eller skillnaden mellan system- och konsumentrelaterade risker.

Alla som följer debatten ser att såväl regeringen som oppositionen famlar efter svar. När hedervärde Andreas Carlson talar om ”strukturella åtgärder” som ger effekt på sikt begränsas agendan till utbud av mark- och planprocesser. Men folk kan inte bo i bygglov. Socialdemokraterna knyter förhoppningarna till det gamla slagnumret investeringsstöd. Ja, på kort sikt förbättras kalkylerna för projekt som balanserar på kanten. För det breda och långsiktiga bostadsbyggandet är det dock ett otillräckligt svar.

Alltså fordras ett större omtag. Att regering och opposition öppnar sig för en bred och långsiktig överenskommelse som inbegriper skatter, planeringsvillkor, hyreslagstiftning, och fundamentala finansiella förutsättningar. Den bistra sanningen är dock att svenska politiker ännu inte förstått innebörden av 1990-talets systemskifte. Och hur en i grunden efterfrågestyrd bostadsmarknad ska bringas att fungera, utifrån arbetsmarknadens behov och bostadssociala mål. Hopplöst? Absolut inte. Det mesta är redan utrett. Så frågan är bara när politikerna avser att ta frågan på allvar.