Phukets nya normala är hela världens väg framåt

Det är inget vanligt glättigt vykort från Phuket. Men i den krisdrabbade turistorten ser Mattias Goldmann vägen framåt i klimatkrisen.

Phuket, Thailand. Bara att erkänna att jag är här tar emot. Det har varit själva symbolen för den sortens turist jag inte vill vara. Så när jag nu har en härlig work-holiday-vecka här, skyller jag på att det är ett helt annat Phuket dessa dagar än normalt.

Skillnaden är förstås att massturismen är borta; eftersom jag numera bor i Bangkok är jag välkommen även när övriga världen stängs ute – och känner mig direkt förmer än en simpel turist.

Medan jag njuter av tomma stränder, billiga rum och garanterad plats, även på de mest populära restaurangerna, träffar jag också hela tiden de som drabbats. De som står med allt outhyrt och noll i intäkter, med lån som ska betalas av och fastigheter som kräver underhåll.

Många, men långt ifrån alla, tar dessutom ansvar för sina medarbetare – mitt favoritexempel är grönsaksodlingarna på taket av hundratals taxi-bilar ingen efterfrågar. På så vis får chaufförerna och deras familjer mat på bordet fast de inte får några körningar.

Men hur tomt det än ekar i kassakistan, möter jag ingen som vill tillbaks till det gamla. De från Phuket njuter av att inte vara i minoritet på sin egen ö. Vi som är här är också glada att vara färre. Jag börjar kryssa spökhotell, helt övergivna eller kanske med en vakt som med gott samvete kan ta det lugnt; allt av värde som går att plocka ner, skruva ur, lossa och ta bort är sedan länge sålt eller möjligen stulet.

Efter hand växer ett mönster fram. Det som verkar klara sig bäst är det småskaliga, personliga, medan ”For Sale”-skyltar pliktskyldigt hänger utanför de stora, opersonliga komplexen. Ju mindre tydligt att vi är på Phuket, desto mer det lika gärna kunde varit på Mallis eller en kanarieö, desto mindre framtidshopp.

Med tiden ser jag också en annan utslagsgivande faktor. Mängder av hotell med fantastiska strand-lägen är övergivna och verkar inte ha några spekulanter. Det är inte rädslan för en ny tsunami; slår den till igen så drabbas också boende långt upp på land, och numera finns väl utformade och tydligt markerade flyktvägar. Det är de nu väldigt påtagliga klimatförändringarna, med långvarigt stigande havsnivåer, som kullkastar kalkylen.

Det som tas bort av ett förändrat klimat är borta för alltid. Stranden som krymper tills inget finns kvar, kommer inte åter. Det som börjar med en översvämmad källare, är snart obrukbara lokaler som vittrar sönder. Det som först är en väg tillfälligt under vatten är längre fram en plats som bara nås med båt.

När vi äntligen lämnar pandemin bakom oss är vi inte på väg tillbaks till det gamla. Vi vill något bättre. Och när vi ska värdera vad som kommer att stå sig och vad som kommer att falla bort, är ett förändrat klimat en dimension att ha med.

Phuket är en halv värld bort och du kanske precis som jag har beslutat dig för att aldrig åka hit. Men signalen är relevant var du än befinner dig och vilka planer du än har. Bara det lokalt anpassade och hållbara är framtidssäkrat.