[ Annons ]

Torkställningen för brandslangarna skvallrar om varför tornet en gång byggdes. "Det är många som frågar varför vi inte gör ett häftigt konferensrum eller en loftlägenhet här. Men väggarna är så tjocka att det inte finns plats för mycket mer än trappan", säger Michael Nilforsen. Foto: Carl-Robert Jonzon
Publicerat 5 maj, 2014

På väg mot de höga höjderna

En ockuperad brandstation, ny glöd i historisk tändsticksfabrik och bakvänt tegel. Historien om Michael Nilforsen och fastighetsbolaget Brandtornet innehåller många intressanta vändningar. Men inte minst handlar ?det om en storsatsning på nya hyresrätter.

I fönstergluggarna hänger tunn spindelväv. Numer är det sällan någon gör sig omaket att ta den vindlande spiraltrappan upp i det gamla tornet. Men det är ändå här som det känns mest logiskt att inleda historien om fastighetsbolaget Brandtornet och dess vd Michael Nilforsen.

[ Annons ]

Mest uppenbart är såklart namnet. Tornet, som gett bolaget dess namn, pryder den pampiga byggnad som sedan invigningen 1898 tjänat som Jönköpings nya polishus och brandstation i nästan ett sekel.
Namn och datum inristade i den grova putsen skvallrar om att det var fler besökare förr. De äldsta, något försiktiga, spåren har brandmännen lämnat. Härifrån vakade de över staden, även om huvudsyftet var något mer prosaiskt. Torkställningen för brandslangarna hänger fortfarande kvar.
Michael Nilforsen pekar på en av de lite mindre diskreta ristningarna.
– Från 1982, det måste alltså varit under ockupa­tionen.

Historien om tornet, och inte minst historien om bolaget som tog dess namn, kunde mycket väl tagit en helt annan vändning. Och familjen Nilforsen var i högsta grad inblandad, om än i helt andra roller än nu.

Profilen av Jönköpings gamla brandstation tjänar som bolagets logotyp.

Tidigt 1980-tal. Staden har på nytt invigt en ny brandstation och den gamla vet man inte vad man ska göra med. Men en grupp ungdomar, som länge sökt ett kulturhus centralt i Jönköping, beslutar sig för att ockupera den gamla brandstationen.
Den då 17-årige Michael Nilforsen var på intet sätt inblandad. Det var däremot hans far, det moderata kommunalrådet Lennart Nilforsen, som kallades dit i ett försök att medla. Efter många vändor beslutade kommunfullmäktige att satsa på ett kulturhus i tändsticksfabrikernas gamla fabriksbyggnader.
Och brandstationen fick alltså stå kvar.

Vi lämnar den historien där så länge, men den kommer snart dyka upp igen.
Genom fönstergluggarna kan man med lätthet överblicka bolagets hela bestånd, 40 000 kvadratmeter bestående av en mix av bostäder, lokaler, butiker, restauranger och hotell. Allting på promenadavstånd.
– Jag tror att man alltid ska vara nära marknaden. Vi har inget intresse av att etablera oss på någon annan marknad, på någon annan plats. Det är den här marknaden vi kan bäst. Vi brinner för Jönköping och det finns en enorm utvecklingspotential här, säger Michael.

Trots att man relativt sett de senaste åren varit ett av de mer expansiva fastighetsbolagen i Sverige, så stjäl inte fastighetsutveckling hela Michael Nilforsens fokus. Även om spiraltrappan tagit oss högt är det inget mot de höjder Michael Nilforsen är på väg mot.
– I april är vi ett gäng som ska vandra upp till Mount Everests basläger 5?364 meter över havet.
Minst en månad om året spenderas tillsammans med familjen i det egna huset på den thailändska ön Koh Lanta. Det är en av fördelarna med att jobba i en tajt familjeorganisation. Michaels fru Lotta jobbar som bostadskoordinator i företaget och hans yngre bror Joachim, som formellt är fastighetschef, kan lätt ta över vd-ansvaret när så krävs. Även ­svägerskan Maria jobbar i företaget.

I april är vi ett gäng som ska vandra upp till Mount Everests basläger 5?364 meter över havet.

Den andra faktorn som gör resedrömmarna möjliga är den långsiktiga förvaltningstanken. Hade han varit vd för ett mer transaktionsdrivet bolag hade han jagats av marknadens blåslampa.
– Värdet på fastigheterna har ingen större betydelse för oss. Det är egentligen bara när man ska gå till banken, då är de på en som hökar och ska ha sina kalkyler. Men vi är inte drivna av det, kan vi få ihop en dräglig tillvaro via förvaltningsarvodet är det mer än nog för oss.

De var tre bröder från början, men den yngsta brodern avled i cancer 2008. En händelse som kommit att prägla Michaels syn på vad som är viktigt i livet. Sönerna drogs in i företaget i ett tidigt skede när Lennart Nilforsen efter valförlusten på åttio­talet valde att satsa på det nybildade byggkonsultföretaget.
– Jag skulle jobba med ekonomi. Jag som var utbildad byggnadsmålare och visste inte ens vad debet och kredit var.
Det blev att sätta sig i skolbänken och läsa fastighetsekonomi på gymnasie- och högskolenivå.
– Jag måste ge pappa en stor eloge för att han låtit oss ta över helt. Det har gjort att vi kunnat växa. Jag tror att det är en brist i många bolag att man inte släpper taget tillräckligt tidigt.

De senaste tre åren har Brandtornet byggt 236 lägenheter – nästan halva sitt nuvarande bestånd. Det senare nytillskottet är kvarteret Druvan 19 med 85 lägenheter, varav 45 studentlägenheter. Nere på hörnet är den redan snyggt patinerade bardisken på bar El Duderiono på plats, annars återstår det mesta av inredningsarbetet. Lite skämtsamt frågar Michael de två krögarna Jesper Rogö och Stefan Skotte om de verkligen har tid att sitta och fika.
– De börjar betala hyra först när de öppnar, skrattar Michael.

Det senaste fastighetstillskottet förvaltas av det separata bolaget Katarakten AB. Namnet syftar på de stora forsarna i Nilen.
– Det är ju så vi heter, Nil-forsen, säger Michael.

Med något snarast triumfatoriskt i rösten berättar Michael att huset byggts på en tidigare parkeringsplats. Delvis för att han inte verkar alltför förtjust i parkeringar.
– Något borde göras åt p-platsnormerna. Det kostar oerhört mycket att bygga och vi kommer att sitta på för många p-platser i framtiden.
Men främst för att han är genuint intresserad av att bidra till stadens utveckling. Det riktigt skiner om honom när han målar upp bilden av hur uteserveringen kommer att bre ut sig över torget i sommar.
– Restaurangutbudet i Jönköping var länge riktigt dåligt. Högskolan har verkligen inneburit ett lyft för stadskärnan. Det ger fastigheterna ett lyft men mest är det roligt av rent privata skäl, att kunna få en bit anständig mat.
På anslagstavlan i portuppgången meddelar ett anslag att fastigheten förvaltas av Katarakten AB. Dels för att minimera risken, dels för att underlätta en eventuell försäljning i framtiden (vilket vi inte hoppas sker, tillägger Michael) bildar Brandtornet ett separat bolag för varje nytt projekt.

Några kvarter härifrån blev ytterligare 151 studentlägenheter inflyttningsklara i augusti förra året. Michael är särskilt förtjust i den ojämna siffran – kommunens krav var minst 150 lägenheter.
Att ett så pass litet fastighetsbolag vågar gå mot strömmen när de flesta säger att det är svårt att bygga hyresrätter gillades av bostadsministern, som kom hit och klippte bandet.
– Stefan Attefall fick med sig budskapet att det går att bygga till ett rimligt pris om alla, fastighetsägare, byggbolag och kommun drar åt samma håll.
Det gäller att få ner produktionskostnaderna så att man kan hålla hyran på en rimlig nivå, menar Michael.
– Vi ser till att hålla bra standard, ingen lyx. Men kvalitet lönar sig i förvaltningsskedet. Jag tror att det skulle se annorlunda ut om det var en byggare som var totalansvarig och inte skulle förvalta senare.

Vi ser till att hålla bra standard, ingen lyx. Men kvalitet lönar sig i förvaltningsskedet.

Tegelfasader har blivit något av bolagets signum. Dels för hållbarheten, dels av historiska skäl.
Alldeles intill den gamla brandstationen uppförde Brandtornet ett äldreboende i mitten av 1990-talet. Trots att det skiljer nästan 100 år smälter de två fastigheterna ihop fint.
I lokalerna alldeles under tornet sitter Tengboms och Brandtornets ”husarkitekt” Gunilla Gustafsson. Hon berättar hemligheten bakom tegelfasaden.
– Vi var väldigt envetna och letade tegel som skulle passa. När vi gick och letade i högarna på tegelbruken kom vi på att man skulle kunna använda baksidan av teglet som egentligen är sämre.
Ännu mer tegel blir det – sannolikt bakvänt – om planerna på att köpa det gamla Tändsticksområdet går i lås. I mer än hundra år spreds Jönköpings rykte via små askar över världen. Men 1975 lades produktionen av säkerhetständstickor ner. Sedan dess har området till viss del legat i dvala. Verksamheter finns, ni kanske minns brandtorns­ockupanterna som fick sitt kulturhus.
– En del kulturpersoner tror väl att Lennart
Nilforsen jagar dem, skrattar Michael.

När nu Brandtornet vill väcka glöden på nytt i Tändsticksområdet fruktar en del det värsta.
– Men idag slumrar hela området och vi vill vitalisera det. Vi vill få in bostäder så att det lever dygnet runt, samtidigt som det är viktigt att behålla områdets karaktär.
Men skulle det inte gå att få högre avkastning om du fick in en annan verksamhet än den nuvarande?
– Men ett kulturhus behövs. Hellre skriver vi ett långt kontrakt med kommunen. Vi skulle säkert kunna tjäna mer pengar men vi är inte ute efter att krama ur de sista kronorna. Det är bättre att lämna något bra efter sig.

Fakta/Brandtornet

Bakgrund: Familje­företag i andra generationen, fadern Lennart grundade bolaget.
Verksamhet: Äger och förvaltar 40 000 kvm kommersiella lokaler och bostäder.
Byggt närmare 500 hyresrätter i Jönköping genom åren.

FAKTA/ Michael Nilforsen

Ålder: 49 år.
Född: Jönköping.
Bor: Lägenhet, sommarstuga och så ett hus i Thailand, känner mig som hemma på alla tre ställena.
Familj: Fru, två barn och två bonusbarn med barnbarn.
Intressen: Resa, gärna med äventyrsinslag, nästa resa går till bas­lägret på Mount Everest.

Tio frågor/Michael Nilforsen

Vackraste huset: Petronas Tower i Kuala Lumpur.
Borde inte ha byggts: Flertalet av byggnaderna i miljonprogrammet.
Bästa egenskap: Lyhördhet
Mest stolt över: Familjen
Favoritpryl: Passet
Vilken händelse har förändrat ditt liv? Min brors bortgång i cancer fick mig att inse att livet inte är evigt, ”lev i nuet, framtiden sköter sig själv”.
Äter du det godaste godiset först eller sist? Först, man vet aldrig hur länge man får behålla påsen.
Paradrätt i köket: Gräddstuvad lever med lingon.
Senast läst bok: Begravda i himlen av Peter Zuckerman.
Favoritmusik: Pop och rock, typ Soundtrack of Our Lives, Coldplay, Lloyd Cole och U2.

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]