Ett tydligt kvitto på att energiminister Anna-Karin Hatt tagit intryck av våra och den samlade fastighetsbranschens argument och förstått att energieffektivisering inte uppnås genom symbolhandlingar utan reell effekt. Så kan man sammanfatta innehållet i den remiss som näringsdepartementet i början av februari skickade till lagrådet. Regeringen backar nu från sitt tidigare krav på att utrustning […]
Ett tydligt kvitto på att energiminister Anna-Karin Hatt tagit intryck av våra och den samlade fastighetsbranschens argument och förstått att energieffektivisering inte uppnås genom symbolhandlingar utan reell effekt. Så kan man sammanfatta innehållet i den remiss som näringsdepartementet i början av februari skickade till lagrådet. Regeringen backar nu från sitt tidigare krav på att utrustning för individuell mätning och debitering av värme, kyla och varmvatten ska installeras vid ombyggnad eller nybyggnad av fastigheter.
[ Annons ]
Om vi önskar påverka människors beteende föredrar jag information framför kontroller.
Det ursprungliga kravet var en del i näringsdepartementets strategi för att uppfylla kraven i EU:s energieffektiviseringsdirektiv, som byggde på en misstolkning av direktivets innehåll. I direktivet finns inget krav på att utrustning ska installeras vid all ombyggnation och nybyggnation. I själva verket säger direktivet att utrustning endast ska installeras om det är kostnadseffektivt och tekniskt möjligt. Kostnads-effektiva energieffektiviserings-åtgärder är helt centrala för arbetet med att nå EU:s gemensamma mål om 20 procent minskad energi-användning till 2020.
I min roll som miljöchef är jag naturligtvis angelägen om att bidra till ökad energieffektivisering och minskad miljöpåverkan. Men det ska ske genom verkningsfulla åtgärder som har potential och är effektiva för att få ned energianvändningen. Och dit hör inte obligatoriska krav på individuell mätning och debitering med de energisystem som vi har byggt upp i Sverige.
Skälet till att vi så starkt avvisat alla krav på obligatorisk mätning och debitering är att det redan prövats och att resultatet är långt ifrån så bra som förespråkarna vill hävda. Enbart kostnaderna för att installera den utrustning som krävs för att kunna mäta energi-användningen av värme, varmvatten och kyla uppgår till 25 miljarder kronor. Då har inte kostnader för administration, underhåll och utbyte räknats med. Det är kostnader som är mycket svåra att räkna hem i form av minskad energianvändning. Förutom stora kostnader för fastighetsägarna utan påvisbara energibesparingar skulle kravet tränga undan andra energieffektiviserings-åtgärder med mycket större energibesparingspotential.
Men det kanske starkaste argumentet mot individuell mätning är att det är svårt för en enskild hyresgäst att påverka energiåtgången för uppvärmning eller avkylning, eftersom mängden förbrukad energi beror på faktorer som ligger utanför dennes kontroll.
Byggnadssätt, läge i huset och grannarnas beteende har alla inverkan på energiåtgången. En minskning av värmeåtgången i en lägenhet kan leda till att en annan skruvar upp och att energiförbrukningen blir lika hög eller till och med ökar. Individuell mätning blir därför ett mycket trubbigt instrument för att minska energianvändningen. Om vi önskar påverka människors beteende föredrar jag information framför kontroller.
Regeringen har med sitt förslag visat att de förstår vilka åtgärder som bidrar till energi-effektivisering. Nu väntar riksdagsbehandling och även näringsutskottet måste visa samma prov på insikt. Då kan vi som verkar i branschen lägga fokus på åtgärder som har verklig effekt på energianvändningen och som effektivt kan bidra till att vi uppnår både våra nationella och de gemensamma energi- och miljömålen på EU-nivå.
Yogesh listar:
- Jag hoppas att regeringens förslag om individuell mätning och debitering av energi möter gehör i riksdagen.
- Jag hoppas att våra medlemmars engagemang för kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder ökar för att nå energi- och miljömålen.
- Jag hoppas få ordning i vår lägenhet efter flytten.
