Nu fokuserar vi på byggandet

Vi hamnar mitt i en diskussion om skuld och skam. Och om Greta Thunberg så klart. Vad annat i ett samtal om klimat och hållbarhet hösten 2019.

– Jag tror att det är övervägande positivt. Och jag tycker nog inte att det handlar så mycket om skuld och skam egentligen, mer att man nu på allvar börjat prata om klimatet. Sen känner många rimligtvis skuld. Men det kan vara bra, några kanske är företagsledare och har större möjligheter att påverka politiken.

Det är Anna Denell, hållbarhetschef på Vasakronan, som säger det. Tillsammans med Filip Elland, hållbarhetschef på Castellum, och Karin Mizgalski, hållbarhetschef på Wallenstam ska vi med hjälp av Mattias Goldmann, då fortfarande vd på Tankesmedjan Fores – när du läser hållbarhetschef på Sweco, försöka få en bild av de stora utmaningar de har att tackla. Mer om det strax. Först Greta Thunberg som alla fyra är rörande överens om spelar en avgörande roll just nu.

Anledningen till att vi halkat in på Greta Thunberg är att jag just lyssnat på BBC-podden Beyond Today där författaren och filosofen Julian Baggini hyser oro för att det stora fokuset på Greta Thunberg kan leda till en förenkling av debatten. En slags populism där nyanserna försvinner, där det inte längre finns några svårigheter till och med ett barn fattar – ”just do it!”. En ironi eftersom Greta Thunbergs budskap är att vi måste lyssna mer på experterna.

Filip Elland tror inte att det är något som skulle kunna göra det svårare för Castellum att driva sitt hållbarhetsarbete framåt.

–  Nej, generellt sett är det bara positivt att allt fler pratar om hållbarhet och att det är på agendan. Däremot kan det finnas en viss risk att man pratar utan att verkligen göra något, exempelvis att man pratar om hållbara hus, men inga hus som vi bygger idag är det. Då blir det svårt att särskilja vad som verkligen är hållbart. Risken är att man urholkar begreppet, säger Filip Elland.

Mattias Goldmann menar att förenklingen snarare är av godo. Annars går budskapet inte hem.

– Snarare är problemet med Greta-fenomenet att det blivit så stort fokus på vad man gör som individ, om man flyger, vad man äter och så vidare. Det är de politiska besluten, lagarna, styrmedlen, incitamenten som avgör om vi klarar klimatmålen. Jag ser tendenser att politiken tycker det är väldigt bekvämt med en Greta som säger att det är vi som individer som måste göra klimatsmarta val, säger Mattias Goldmann.

Mattias Goldmann poängterar att Gretas budskap just är att politikerna måste axla sitt ansvar. Men i debatten har det förvridits. Och just detta samtal utspelar sig när debatten spårat ur med mer fokus på seglatsen över Atlanten än det kraftfulla tal Greta Thunberg sen höll inför FN.

– Jag har en mer optimistisk syn. Jag tycker att hon tillför enormt mycket och det rörs om i grytor och sätter igång tankar även hos politiker, säger Karin Mizgalski.

Här är de överens om att det är avgörande att politiken förstår den komplexa verkligheten och inte tar genvägen genom symbolpolitik.

– Som klimatdeklarationerna. Jag är rädd att det kan bli exakt lika tandlöst som energideklarationerna. De har funnits i ett drygt decennium och inte lett till något mer än att vi lägger pengar på en administrativ produkt, säger Anna Denell.

Att vi står inför ett stort skifte håller de med om. Dels för att hållbarhetskraven breddats och nu även innefattar sociala aspekter. Men också för att klimatskulden blivit enormt mycket större. Tills alldeles nyligen var den mest relevanta siffran att lyfta fram hur utsläppen av växthusgaser från bostäder och lokaler minskat kraftigt med 90 procent sedan år 1990. Rubrikerna handlade om allt energisnålare hus. Den enorma miljöskuld som själva byggprocessen innebar blev på sin höjd till en fotnot. Den debatten måste man ta nu. Det finns inga lagar som reglerar var utsläpp ska bokföras. Men den mest använda internationella redovisningsstandarden är att dela upp utsläppen i scope 1, 2 och 3. Det ger en bild av vilka utsläpp som är direkta och indirekta. Och även om företag inte har rådighet över de indirekta utsläppen kan de påverka genom val av inköp.

– För Vasakronans del har vi minskat vår klimatpåverkan inom scope 1 och 2 med 99 procent. Dels genom egna energieffektiviseringar och utbyten av fordon, dels tack vare högre krav på energileverantörerna. Men när vi nu lägger till våra utsläpp inom scope 3 så var de 60 000 ton 2018. Dubbelt så höga som våra scope 1 och 2 var innan vi ens hade börjat arbeta med att minska de utsläppen.

En något obekvämare sits kan tyckas. Jag påstår att de som hållbarhetschefer för respektive fastighetsbolag har haft en ganska trivsam position. Tänk motsvarande titel i, säg, ett flygbolag för perspektiv. Dels har man kunnat tillgodoräkna sig miljö-åtgärder som faktiskt energibolagen genomfört. Dels har det varit lönsamma energibesparingar som knappast mött något större motstånd i ledningsgrupperna. Nu när det är slut på lågt hängande frukter blir hållbarhetsarbetet betydligt kärvare.

Är man beredd att ta den fajt som krävs både internt och externt?

– Jag kan till viss del dela den bilden. Mycket av det som skett inom hållbarhetsområdet i fastighetsbranschen har handlat om att komma i kapp. Och där har det funnits många lågt hängande frukter, men de riktigt stora utmaningarna står framför oss, säger Filip Elland.

Han konstaterar att Sveriges största klimatbovar är oljeraffinaderierna, stålindustrin, cement och betongindustrin. Med andra ord producenterna av merparten av byggmaterialen som står för mer än 90 procent av Castellums och hela branschens utsläpp.

– Att bygga ett hus utan utsläpp kommer vara den stora omställningen framöver.  Just nu är vi bara på pilotstadiet, säger Filip Elland.

– Vår bransch har länge trott att hållbarhet enbart handlar om miljö. Och sen har vi trott att miljö är lika med energieffektivisering i nybyggda hus. Det finns ju till och med de som talat om att rädda världen genom att bygga nya hus med låg energianvändning. Men så har man inte brytt sig ett dyft om utsläppen från byggproduktionen, säger Anna Denell.

Mattias Goldmann har länge varit en av de mest energiska debattörerna när det handlar om klimat- och hållbarhetsfrågor. Jag bjöd in honom med en liten baktanke att han ska ge min tes eldunderstöd. Och visst, han håller med om att hållbarhetsarbetet nu tar en ny vändning. Men det visar sig att han har en helt annan tes om hur och varför.

– Jag testade din tes när jag gick omkring och plockade äpplen på Gotland i helgen. Jag tänkte på att ju senare på säsongen desto lägre hänger frukten, säger Mattias Goldmann.

Nu var väl frukten inte så bokstavligt menad. Men Mattias Goldmann ber oss hänga med i liknelsen.

– För jag tror egentligen att det är tvärtom. Nu är klimatkraven på plats och vi skriver sista kapitlet i Parisavtalet i december. När jag kommer dragandes med att det är lönsamt att satsa på klimatåtgärder är det många som menar att det inte längre är så intressant. Hållbarhet är helt enkelt nödvändigt för om affären ska bli av eller inte. Så åtminstone när det gäller klimat så hänger frukten lägre än någonsin.

Anna Denell ger lite perspektiv.

– Om man backar tio år så var kanske halva ledningsgruppen direkt anti. Även om det gick att visa på att det fanns lönsamhet i åtgärderna, så menade man att det ändå var mer lönsamt att jobba på kundsidan. Så det har inte alltid varit en självklarhet.

Men nu? Nä, hon upplever inget motstånd i ledningen.

– Tvärtom. Alla fattar.

Men ändå, kan det inte komma till en punkt där era hållbarhetsmandat möter ett internt motstånd från mer affärsdrivande intressen?

– Nej, jag ser inte det för vår del, säger Filip Elland. Vi kan ta Eon och det nya kontor som de ska hyra av oss i Malmö. För dem var det en förutsättning att vi kunde visa hur vi skulle bygga på ett så hållbart sätt som möjligt för att ens ge oss uppdraget. För dem är det viktigt att deras nya kontor speglar deras framåtriktade verksamhet samt bygger deras varumärke för att vi ens skulle få möjlighet att bygga Eons nya kontor.

Karin Mizgalski har samma bild.

– Framförallt drivs hållbarhetsarbetet på av investerare och aktiemarknad som efterfrågar rapporter om vad vi gör.

– Och de större städerna sätter upp allt tydligare ambitioner. Ska vi vara med som stadsutvecklare och ha en chans att vinna de stora stadsutvecklingsprojekten gäller det att vi kan visa på ett gediget hållbarhetsarbete. Det har hänt mycket bland investerare, samarbetspartners, kommuner och städer.  Nu ser vi att det blir allt viktigare bland medarbetarna, säger Filip Elland.

Mattias Goldmann fortsätter:

– Ja, det vanligaste jag hör är att kraven på hållbarhet kommer från befintliga och tilltänkta medarbetare. Om man som bolag inte upplevs som tillräckligt hållbar väljs man bort snabbt av generation Greta.

Generation Greta kommer kräva ett väldigt långtgående ansvar. Kommer det att innebära att man måste hantera helt nya krav utifrån som kan bli svårhanterliga.

– Det viktiga är inte längre om det är legalt eller inte, utan om det är legitimt eller ej. Det är ingen lag som kräver av bilindustrin att de ska hålla koll på kobolten i Kongo. Men alla vet att Volvo är bortgjorda när de inte tog det ansvaret, men Volkswagen gjorde det, säger Mattias Goldmann.

På samma sätt landar husproduktion egentligen rent bokföringsmässigt på byggsektorn. Men det är ändå flera fastighetsbolag som tänker ta det på sitt konto.

– Det är ändå vi som bestämt att det ska byggas ett hus. Då borde vi räkna det som våra utsläpp, säger Anna Denell.

– Ja, det blir vårt ansvar. Sen är det också så att utsläppen i scope 1 och 2 kommer lösa sig mycket av sig självt. Det handlar om att se till att köpa bra energi och se över våra fordon. I vårt fall ligger 95 procent av utsläppen i scope 3. Det sker på grund av oss men någon annanstans, säger Filip Elland.

– Ingen begär att ni ska göra detta och så gör ni det i alla fall. Det blir man imponerad av. Sen kan det nog också finnas rätt lågt hängande frukt i scope 3 där man ju fortfarande är nybörjare. Dessutom tror jag att det bara är med insatser i scope 3 man kan vinna kampen om klimatuppmärksamheten, säger Mattias Goldmann.

Hur långt är man beredd att sträcka sig? Ända till koboltgruvan i Kongo?

– Att ställa sådana krav är ju lätt, uppföljningen är betydligt svårare, säger Filip Elland. Ta vårt bolag som exempel. Vi har 400 medarbetare och över 6 000 leverantörer, bara den proportionen där emellan gör att man inser att det är svårt att greppa. Det finns risk att man hamnar i en försvarsposition. Det är viktigt att man försöker rikta upp de här gränserna annars blir det svårt att styra.

Anna Denell är inne på samma spår.

– Jag tror att det är en allt större utmaning för hållbarhetscheferna att hålla sig till de väsentliga frågorna för det egna bolaget, för det är lätt att jamsa bort sig i något som någon annan råkar tycka är viktigt.

Mattias Goldmann håller inte helt med.

– Nu är ni så kallhamrat strategiska. Jag blev så glad när frågan om kobolt dök upp i debatten. Jag har bott i Afrika i ett par år och aldrig haft möjligheten att genom mina val kunna bidra till bättre villkor för en gruvarbetare i Kongo. Men nu fick vi den chansen, låt oss bidra genom att vara aktiva och krävande konsumenter!

– Visst, jag kanske kan låta som en kallhamrad strateg. Men jag tror att om alla fokuserar på det väsentliga för den egna verksamheten, då tror jag att någon också kommer att agera för gruvarbetaren i Kongo, säger Anna Denell.

Karin Mizgalski ser det från ett annat håll.

– Vi har ju trots allt börjat ta ett ansvar inom ett område där ingen ställde krav på oss. Därför byggde Wallenstam 66 vindkraftverk. Så det måste inte alltid vara att det ställs krav.

Anna Denell:

– Jag tror att den enskilt viktigaste frågan för oss är att lösa klimatet. Löser vi inte den är det ändå kört för dig, mig och gruvarbetaren i Kongo. Har jag tio timmar kanske det ändå är bättre att jag lägger det på klimatet där Vasakronan har en jättestor möjlighet att göra skillnad. Då kanske man tvingas välja bort kobolten i Kongo.

Mattias Goldmann:

– Jag kan hålla med dig. Men samtidigt håller jag med FN:s generalsekreterarare António Guterres som sa att anledningen att det inte gått bättre i klimatfrågan är att vi slarvat med den sociala rättvisan. Glömmer man de mest utsatta så blir det gula västar och bensinskatteuppror eller så säger någon vänta här nu det är arbetaren i Kongo som drabbas värst. Så man måste ha med det sociala, slarvar vi där faller hela klimatarbetet.