Publicerat 24 februari, 2014

Nästa steg kan bli en sänkning, eller?

Nu tar det fart i svensk ekonomi. Det tror i alla fall Riksbanken. I sin senaste penningpolitiska rapport, som presenterades den 13 februari, är prognosen att BNP växer med 2,4 procent i år och med 3,6 procent nästa år. Trots god tillväxt spås inflationen i år hamna på 0,6 procent i genomsnitt. Därför blir det […]

Nu tar det fart i svensk ekonomi. Det tror i alla fall Riksbanken. I sin senaste penningpolitiska rapport, som presenterades den 13 februari, är prognosen att BNP växer med 2,4 procent i år och med 3,6 procent nästa år. Trots god tillväxt spås inflationen i år hamna på 0,6 procent i genomsnitt.

[ Annons ]

Därför blir det ingen räntehöjning förrän i början av 2015, enligt Riksbankens prognos.
Därefter höjs den i ganska god takt.
Det låter väl rimligt, eller?
Frågar ni mig är svaret nej, av ?två skäl.

Det första skälet är att Riksbanken med nuvarande penningpolitik fortsätter att skjuta under sitt inflationsmål. Det är i och för sig inget nytt med det. Så har det sett ut under större delen av den tid som gått sedan inflationsmålet 2 procent infördes under 1990-talet. Riksbanken har ständigt hittat nya argument för att inte sänka räntan trots att inflationen konsekvent blivit lägre än bankens prognoser. Huvudargumentet sedan ett par år tillbaka gäller hushållens skulder. Samtidigt har externa bedömare i analys efter analys underkänt Riksbankens syn på hushållens skulder och på penningpolitikens möjligheter att påverka dem.
Nu har Riksbanken äntligen kommit fram till samma slutsats.
I en specialstudie visade Riksbanken att 1 procentenhets lägre ränta skulle öka skuldkvoten (skulderna i relation till hushållens disponibelinkomster) med 1,5 procentenheter. Omvänt innebär det att räntan måste höjas mycket kraftigt för att påverka hushållens skulder i någon större utsträckning. Det tror jag inte ens att Riksbankschefen Stefan Ingves tycker är en vettig åtgärd. Och så blir det naturligtvis inte. Insikten lär dock inte bära hela vägen fram till en räntesänkning. Möjligen kan risken för en svagare tillväxt och en ännu lägre inflation göra det.
Jag tror att risken för en sådan utveckling är stor.
Det är mitt andra skäl.

De positiva tillväxtsignalerna syns än så länge mest i olika förväntningsindikatorer, som Konjunkturinstitutets barometerindikator. I SCB:s hårddata råder det fortfarande djup lågkonjunktur. Bara för att ta två aktuella exempel: Näringslivets produktion minskade med 1,4 procent mellan november och december. Arbetslösheten steg från 7,5 procent till 8,6 procent mellan december och januari (i säsongs-rensade termer steg arbetslösheten från 8,0 till 8,2 procent).

Signalerna från omvärlden ger ingen anledning att tro att exporten ska ta fart. I USA har arbetsmarknaden överraskat negativt två månader i rad. Kanske spelar den kalla vintern en roll, men det går ändå inte att ruska av sig känslan att USA ännu inte kommit ur de senaste årens krisgrepp, trots den mycket expansiva penningpolitiken. Euroländerna fortsätter sin kräftgång. Bankunionen är ännu inte på plats och arbetslösheten är hopplöst hög i många länder. Kina har växlat ned och övriga tillväxtländer har sett växelkurserna rasa och räntorna stiga när de internationella placerarna omvärderat sina exponeringar i kölvattnet på Federal Reserves nedtrappning av den okonventionella penningpolitiken. Danmark och i synnerhet Finland kryper fram. Tyvärr har även Norge, vår största exportmarknad, börjat tappa fart.
Med stigande arbetslöshet och svag exportefterfrågan, är det rimligt att resa frågetecken för hushållens konsumtion och företagens investeringar.
I så fall går det knappast att hävda att återhämtningen är på rull. Och i så fall kommer den redan låga inflationen att bli ännu lägre.
Och då kommer Riksbanken att sänka räntan, eller…?

Tomas Ernhagen, chefekonom, ?Fastighetsägarna Sverige

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]