Är det en polikrati vi vill ha? En blandning av politiker och byråkrater som blandar sig i allt men inte kan ställas under ansvar, undrar Lennart Weiss.
Annons:
Annons:
Annons:
Den svenska demokratin betraktas som en av världens mest stabila. Våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter etablerades redan mot slutet av 1700-talet, på initiativ av Gustav III men med den franska revolutionens ideal som förebild. Parlamentarismen bröt igenom redan vid mitten av 1800-talet. Demokrati med lika rösträtt för kvinnor och män infördes för 100 år sedan.
Inspireras av:
Greta Thunberg – I love your soul! Så mycket kraft i en så liten kropp. Greta har startat något som vi människor inte kan vara utan: Hopp!
Men lika viktig är den etablerade rollfördelningen mellan politik och myndigheter. Den lades fast redan på 1630-talet när Axel Oxenstierna etablerade självständiga myndigheter. Syftet var att skapa en effektiv statsapparat, utan onödig politisk styrning. Det är utifrån dessa djupa rötter som politik och förvaltningsväsende fått skilda uppgifter i Sverige.
Det är därför som vi inte har ministerstyre i vårt land. Politikerna stiftar lagar och svenska myndigheter utövar sina uppgifter inom ramen för förvaltningslagen och de årliga regleringsbrev som utfärdas av regeringen. Den första förvaltningslagen kom så sent som 1971 men den spelade egentligen ingen större roll. Arbetsfördelningen mellan politik och förvaltning hade redan djupa rötter.
Från politiken är man i allmänhet noggrann med att hålla på rågången. Annars blir man kölhalad på tidningarnas ledarsidor och riskerar att kallas till Konstitutionsutskottet för räfst och rättning. Samtidigt gäller givetvis även det omvända. I §5 Förvaltningslagen heter det att myndigheten ”I sin verksamhet ska (…) vara saklig och opartisk.”. I min värld betyder det att våra generaldirektörer ska sköta sin myndighetsutövning, inte ägna sig åt politisk opinionsbildning.
Oklart om vissa av våra myndighetschefer tagit del av den lagskrivningen eftersom vi titt och tätt hör åsikter som mer hör hemma i plenisalen än på ett myndighetskontor. Allra värst i den grenen är cheferna för våra två supermyndigheter Riksbanken och Finansinspektionen. Flera av oss minns fortfarande hur Stefan Ingves och Erik Thedéen för ett par sedan läxade upp ett förvånat Finansutskott.
Idag är det snarast vardagsmat att myndighetscheferna delar med sig av sitt privata politiska tyckande. För ett år sedan menade Finansinspektionens chefsekonom Henrik Braconier inför Bofrämjandet att ”unga hushåll snarare borde äga fastighetsaktier än äga en bostad”. (För vilka pengar då?)
På Business Arena i september sade Stefan Ingves att ”dagens unga inte kan räkna med att göra en bostadskarriär på samma sätt som hans generation”. Såväl Ingves som Thedéen uttalar mer än gärna sina åsikter om allt från marknadshyror till bolagens affärsmodeller.
Det är dags att på allvar ställa denna maktförskjutning från politik till myndigheter under luppen. Att byråkrater inte har bättre omdöme än politiker torde idag vara klarlagt.
Kärnfrågan är vilken sorts demokrati vi vill ha, en folkvald som kan ställas under ansvar eller en ny sorts makthavare – en ”polikrati” – det vill säga en blandning av politiker och byråkrater som blandar sig i allt men inte kan ställas under ansvar?
Lennart Weiss,
Kommersiell direktör, Veidekke Sverige
