Vi har idag en bostadsmarknad där hushållens preferenser och betalningsförmåga sätter ramarna, och det är i den man måste verka för en ny social bostadspolitik. Att som regeringen gör klamra sig fast vid en lösning med subventioner till små lägenheter kommer att förstärka segregationen och snedvrida beståndet, menar Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke.
För 25 år sedan avskaffades den sociala bostadspolitiken utan större debatt. Nu står vi inför uppgiften att uppfinna den på nytt, och frågan är om det behöver vara en social housing modell som Boverket föreslår eller om det ska ske med investeringsbidrag à la bostadsminister Mehmet Kaplan.
[ Annons ]
Min uppfattning är att regeringen klamrar sig krampaktigt fast vid en lösning som förstärker segregationen, snedvrider beståndet genom ännu fler små lägenheter, slår blint fördelningspolitiskt (med fördelning via kö gynnas medelålders snarare än ungdomar) och blir trots subventionen ändå för dyra för att möjliggöra en normalstor lägenhet till en familj med vanliga inkomster.
Sanningen är att på morgondagens bostadsmarknad kommer hyresrätten att bli den dyra boendeformen.
”Små, billiga hyresrätter” säger statsrådet Kaplan. Ja, ett mindre tillskott av nya bostäder kommer investeringsbidragen säkert att ge. Men särskilt billiga blir de inte. Sanningen är att på morgondagens bostadsmarknad kommer hyresrätten att bli den dyra boendeformen och ägda bostäder den ekonomiskt mest fördelaktiga. I takt med att dagens billiga hyresrätter rustas till nyproduktionsstandard kommer hyresrätten att bli en exklusiv boendeform. Den kommer givetvis att spela en viktig roll för de som flyttar till ett nytt jobb och snabbt behöver en bostad men en allt mer marginell roll som långsiktig lösning.
Nu har vi sedan länge inte kvar en dyr subventionerad allmännytta. Det märkliga är att detta dramatiska systemskifte skett utan större debatt eller att politiken anvisat nya verktyg för att stimulera byggandet samt stötta resurssvaga grupper. Resultatet är en marknad bestående av insiders och outsiders, dessutom med en allt tydligare generationskonflikt.
Spelplanen i dag är att hushållens efterfrågan styr vad som ska byggas och var det ska ske. Vi har i verklig mening fått en bostadsmarknad där hushållens preferenser och betalningsförmåga sätter ramarna.
Det märkliga är att politiken har så svårt att orientera sig i detta nya landskap. En närmare titt på vårt västra grannland Norge visar nämligen att det är fullt möjligt att med politiska åtgärder stimulera byggandet och stötta de hushåll som har en svag position.
Istället för generella subventioner till byggarna har Norge sedan andra världskriget fört en politik med stöd direkt till hushållen. Via Husbanken och Boligspar för ungdom finns ett skattesubventionerat bosparande som gör att norska ungdomar kliver in på bostadsmarknaden med ett betydande kapital. (Norska ungdomar har idag ett samlat sparande på ca 40 mdr NOK.)
De som ändå inte klarar kontantinsatsen kan ansöka om Startlån. Startlånen har sedan några år breddats och fungerar idag som entrébiljetten in på bostadsmarknaden för nyanlända, ensamstående med barn och andra grupper med en svag position på bostadsmarknaden. Den norska modellen visar att det går att driva en social bostadspolitik inom ramen för en efterfrågestyrd bostadsmarknad. Och går det i Norge ska det även gå i Sverige.
Lennart Weiss
kommersiell direktör, Veidekke Sverige
