Bostadsdebatten sover och bostadsbyggandet befinner sig inte på rekordnivåer — vi bygger inte mer än vad vi gjorde på 30-talet. Det skriver Lennart Weiss i sin senaste krönika där han också belyser oviljan från regeringen att ta tag i bostadsfrågan.
Fler än jag har noterat samma sak. Efter de avbrutna bostadssamtalen mellan regeringen och oppositionen lägrade sig en närmast förlamande tystnad i bostadsdebatten. Från Rosenbad hävdar man visserligen att regeringen är i färd med att sjösätta den största bostadspolitiska satsningen på 25 år. Den 21 juni, strax efter att bostadssamtalen brutit samman, presenterade bostadsminister Peter Eriksson och finansminister Magdalena Andersson ”22 steg för fler bostäder” och i höstens budgetproposition kom så till slut de sedan mars 2015 aviserade investeringsstöden.
[ Annons ]
Stödet innebär att regeringen fram till och med 2020 satsar totalt 12,3 miljarder kronor (cirka 3 miljarder per år) för att stimulera byggandet av hyresrätter och studentbostäder. Det låter kanske imponerande men ska ställas i relation till att finansieringsbehovet för de 700 000 bostäder som Boverket menar behövs till 2025 uppgår till cirka 2 000 miljarder. Stödet motsvarar således en dryg halv procent.
Bland de 22 punkterna finns för all del några positiva inslag. En översyn av Boverkets byggregler, förenklad kontroll av serietillverkade hus samt begränsningar i rätten att överklaga kan på marginalen snabba på processerna samt öka utbudet. Det är välkommet men löser inga grundläggande problem.
För det första bygger vi inte mer just nu än vad vi gjorde på 1930-talet.
Även oppositionen har svårt att imponera. Deras svar på regeringens 22-punktsprogram handlade i huvudsak om att korta överklagandeprocessen, att begränsa systemet med riksintressen och kommunala naturreservat samt en reformering av strandskyddet. Den som letar efter större grepp finner några korn i kd:s och c:s budgetmotioner där man öppnar för subventionerat bosparande och startlån. Bra men otillräckligt.
Hur kan man då förklara de politiska partiernas passivitet? Till del handlar det givetvis om taktik. Två år före ett val är viljan att visa korten begränsad. Tyvärr tror jag dock att det finns djupare orsaker. Det gäller inte minst de två ledande partierna, s och m. Inom dessa båda partier är det uppenbart att det är de ekonomiska talespersonerna som håller i taktpinnen och mellan dem pågår som bekant en tävlan om att vara mest ansvarsfull. ”Gärna reformer, bara de inte kostar någonting”.
Just nu finner många tröst i att bostadsbyggandet befinner sig på ”rekordnivåer” men för det första bygger vi inte mer just nu än vad vi gjorde på 1930-talet då Sveriges befolkning var hälften så stor och för det andra är uppgången i allt väsentligt en ren konjunktureffekt.
Listat
Julsånger
Mer och mer enerverande ju äldre man blir.
Julklappar
Absolut, men det är viktigare att ge än att få.
Jultomten
Tror vi på. (Hen är ju röd.)
Bostadsfrågan består fundamentalt sett av två kärnfrågor; hur bostäder ska finansieras samt hur ekonomiskt svaga grupper ska kunna efterfråga. Här saknar politikerna (fortfarande) djupare svar. Och medan partierna petar i marginalen gör Stefan Ingves sitt bästa för att strypa kreditkranen samt höja barriärerna för de som har det största bostadsbehovet.
Men nu är det strax jul. ”Riksda’n sover, ingen annan bryr sig. Tipp, tipp tapp…”
Lennart Weiss
Kommersiell direktör, Veidekke Sverige
