Norrlands industriboom står för dörren och Mattias Goldmann drar fyra slutsatser för styrelserummet, ledningsgruppen, fikasamtalet och minglet.
Ingen kan ha missat vilken boom det är i norra Sverige nu. Hybrit, H2GreenSteel, Northvolt, Kirunaflytten… Men vad kan vi alla lära oss, som samhälle och samhällsbyggare?
För det första: Industriboomen är klimatdriven. Alla de stora investeringar i ny eller förnyad industri som vi redan sett, och som väntar i kulisserna, är resultat av den snabba klimatomställningen. Här finns en ökande efterfrågan på hållbart producerat stål, cirkulära batterier, vätgasdrivna processer och mycket annat. Det är också en viktig anledning till att Sverige, i synnerhet norra Sverige, upplever en sådan boom.
Vi har EU:s grönaste el, dessutom till låga priser. Vi får ständigt topplaceringar i internationella hållbarhetsrankingar. Världens mest kända klimataktivist är svensk och har bidragit till att Sverige är top-of-mind för hållbarhet. Detta renommé är nu guld värt.
För det andra: Klimatomställningen är industriellt driven. I miljörörelsen, som jag är sprungen ur, har det ibland låtit som att klimatomställningen nästan är en avindustrialisering. Fokus har också mycket varit på individens ansvar – haloumiskam, flygskam och tågsemestrar. Nu ser vi att Sveriges sätt att nå, inte bara våra egna klimatmål, utan också vår ambition att vara inspiration och förebild för andra, handlar om industriell omställning.
För det tredje: Kommunala självstyret ger förutsättningarna. Många är de ministrar, riksdagsledamöter och initiativledare som vill sola sig i glansen, och det är dem väl unt. Nationell politik har haft betydelse. Men i grunden är framgångarna kommunala. Det ska vi komma ihåg när ropen skalla om att det ska råda lika villkor i hela landet, eller när man klåfingrigt vill detaljstyra kommunerna.
För det fjärde: Framgången hänger på andra sektorer. Northvolts personal består av över 90 nationaliteter och även svenskarna kommer från när och fjärran. Denna underbara mångfald visar hur viktigt det är att det är rimligt lätt och lockande att komma hit – och inte minst stanna kvar. Finns det bostäder, skolor, kulturutbyte, sportaktiviteter, rimliga möjligheter att ibland åka hem till nära och kära som inte följt med? Hur ser det ut med möjligheter till vidareutbildning?
Min kompis berättade varför hon inte stannade kvar i Ö-vik trots industriboomen där: Det fanns ingen bra sushi. Det var då det, nu finns det minst fyra sushiställen i Ö-vik, min favoritpizzeria ligger i Jokkmokk, favoritfiket i Kiruna utmanas av kafét i Storuman, på second hand-butiken i Robertsfors fyndar jag alltid mina skjortor och jag missar aldrig kulturhuset när jag är i Luleå. Men fortfarande möter jag många som inte förstår hur viktiga dessa ”mjuka” värden är. Visst behövs det nya högspänningsledningar, investeringar i järnväg och hamnar och konkurrenskraftig företagsbeskattning. Men inget slår att de bästa och de brightaste vill vara med, och då kan helt andra faktorer avgöra.
Mattias Goldmann
Hållbarhetschef, Sweco